Jag tycker om att titta på konst men inte lika mycket om att titta på hur den ställs ut. Verk efter verk längs väggarna, allt som på löpande band. Förbi en publik som snällt inrättar sig i en trögt framflytande kö. Där alla är inställda på att få veta mer, känna mer, förstå mer, längtar efter att få vara med om annat men som hänsynslöst lämnas ensam. Det som kunde ha hänt hände inte. Eller inte med den kraft som man har förstått ska finnas någonstans där inne i verket. Jag tänker på alla Picasso-, Chagall- och Gauguin-utställningar som lockat halva riket att köa upp. Många som reste i timmar, hyrde rum, kostade på sig. Inte för att ha något att göra i…