”It took millions of years for man´s instincts to develop. It will take millions more for them to even vary. A communicator must be concerned with the unchanging man, with his obsessive drive to survive, to be admired, to succeed, to love, to take care of his own”. …
Eller ”a smile” som Bill Bernbach sa. Ja, hur fångar man mellanrummet? Det intressanta som inte går att visa, bara antyda så att mottagaren själv framkallar rätt rum i sitt inre. Dåliga kreatörer försöker beskriva även mellanrummet och faller platt. Skapar i bästa fall begriplig information; en serie rum kedjade vid varandra som i en svit. Jag vet vem jag skulle fråga. Istället för att gå till AI skulle jag söka upp AG (Artistiska Genen). Jag fick ännu en rejäl dos av det här om kvällen. Jag var på Guldäggsgalan, ditlockad av att Platinaakademin äntligen ansågs intressant nog (eller antogs intresserad nog). Hur som helst kul och inspirerande var det. Vi placerades vid ringside och bemöttes med respekt, nästan vördnad och jag förstår…
Jag använder aldrig utropstecken men nu var jag tvungen. Att det skulle hända var lika otroligt som att någon från handels- eller kulturdepartementen skulle dyka upp. Jag hör vad mina demoner ropar: Vad har du där att göra, gamle man, du har gjort ditt, du borde tacka för dig och hålla dig undan som du går på i dina skrifter om att det var bättre förr, om att AI skulle vara en fara med ditt snack om att allt inte handlar om sälja så mycket som möjligt utan även om ”anständighet, vett och sans och det goda samtalet”. Löjligt, det är vad det är. Jag flaxar och slår efter dom men demonerna fortsätter hugga: Du må ha varit med om det…
Som all kommunikation ska även reklamen ständigt söka sin rätta plats och finna sin exakta ton i den tid som är. Rota sig i den åker där dess bästa kreativa idéer hittar sin näring. Dålig reklam står och stampar på samma torra marker. Därför förstår den inte sin publik. En bra reklamidé är varken en bild, ett ord eller en ordslinga. Den uppstår i rummet mellan. Omöjligt att ta på eller än mindre låsa in i ett aldrig så vackert plåtskåp. Många frågar om reklamens kreativa framtid ska avgöras av människan eller av maskinen. Svaret är givetvis att den ska födas i de oändliga möjligheternas land precis som konsten, konststyckena och det konstfulla samtalet. Reklam är ett levande väsen. Människan är född med lusten att byta…
Jag ser och hör vad som händer men har svårt för att fatta att jag inte förstår varför. Tur att jag inte längre behöver skriva reklamtexter. Den konsten handlar mindre om skrivande och mer om allt som kommer dessförinnan; lyssnandet, tänkandet, kännandet och inte minst modet att våga tro att den som läser kan vara ännu bättre rustad än den som skriver. Copytexter som duger åt köpare som inte vill mer än sälja för stunden är något annat. Reklamens industri lockas, som all annan, av affärer som säljer bra av det som kostar lite att tillverka. Att det finns enstaka kreatörer som för sin egen kreativitets skull strävar efter att ge mer än kunden begär är en annan femma. Att vara dillkvisten som…
Jag kan inte skriva, säger barnet och menar att det i inte finns något att skriva om. Mamma och pappa kan inte heller, ser man när vykorten från resan kommer. Vädret, solen, maten och en krumelur på slutet. Texten kunde lika gärna vara ifylld redan vid köpet. Det bästa var krumeluren. Förmodligen kunde inte Fröken heller, eller Magistern. Ingen annan innan man träffade Alfons, Pippi och dom andra. För den som aspirerar på att bli journalist heter det att man ska söka storyn. Men stories är inget man söker. De man lätt hittar är de uppenbara färdiga att bara färglägga lite. De man söker med ljus och lykta gömmer sig så väl att de mår bäst av att inte hittas. De skäms för…
Blicken fastnar på bilderna framför mig när jag skriver. De är från Atlantis-boken ”Pelle Gedda kappseglar och Gösta Werner” målar. En konstbok i folioformat som ursprungligen var tänkt som en bok i fickformat om kappseglingens viktigaste reglemente. Men som blev en bok om konsten att segla fritt; följa naturens oändliga rättvisa. Jag hade träffat Gösta, blivit vän med honom och fått se hur lätt han målade åtta sekundmeter nordligt men avtagande mot natten. Hur han med lite blått och några blyertsstreck fick en flera ton tung kropp att rida på vågen, niga på kammen, landa i bakvattnet och skruva sig ur en brottsjös grova grepp. Det hela gick på några minuter. Sist av allt lutade han papperet, lät färgen rinna, tryckte dit lite…
Vi visste, vi som var unga för länge sedan, inget om affärsidéer. Men måste ändå ha fattat att bättre sätt att tjäna pengar på än ha en bank kan inte finnas. En butik dit folk kommer med med sina pengar, tömmer påsen på disken och säger varsågod. Alla såg så nöjda ut, nästan högtidliga. Inte minst bankdirektören som hade hatt och rock och körde Mercedes. Bara doktorn och landsfiskalen var lika viktiga. Idén var busenkel. Redan som fyra, femåringar fattade vi att folk vill spara de pengar som de just då inte behöver. Men att det ska vara tryggt och säkert. Allt v ar så naturligt. Även kloka djur sparar. Tjuvar härjar och det kan börja brinna. Banken garanterar säkerheten, lånar ut de…
Jag har nu levt med reklamen i snart sextio år. Även tänkt, funderat, vridit och vänt, verkligen velat förstå dess sanna väsen, inte bara stämma in i kören. Det har varit en fascinerande resa. Att den här spalten idag rymmer bortåt tre hundra krönikor borde vara bevis nog. Inte för att jag lyckats men för att jag försökt. Det började en natt i Uppsala. Rivningsfest på gamla V-Dala, allt skulle ut genom fönstren. Aalto hade ritat nytt, en låda med vingar, öron för lärandet förstod vi. En vägg kom farande. Jag stapplade ut med ångesten trevande efter mina inälvor. Förirrade mig ”hemåt” mot kasernerna jag tidigare lämnat efter femton trygga månader. Jag hade nått vägs ände. Såg inte meningen. Passerade löpsedlar som inte…
När jag började i reklambranschen var det ingen som talade högt om Anständighetens Lag, en mellan raderna oskriven del av Tryckfrihetsförordningen. Där framgår tydligt att ”den som uttrycker sig helt fritt är i första hand sin egen domare”. Den kan, i samma mellanrum mellan raderna, jämföras med den lag som reglerar seglingen. Den oskrivna lagen för seglare återfinns i Naturlagen i paragrafen om ”väder och vind”. Det vill säga ”helt fri är man bara om man har förmåga att följa självklara regler”. Men medan den lagen är evig tycks den förra vara barn av sin tid. Som ny i reklamskrivarnas okända skrå öppnade sig en ny värld. Tvärtemot vad jag kunnat befara infann sig en stor frihet. En helt annan än den jag…