Jag har precis knölat med rubriken till ett kommande inlägg. Det får mig att tänka på hur ofta det tagit längre tid att få till rubriken än att skriva texten, Ibland hela boken (Farao Färde, O liv!).

För några år sedan skrev jag en roman. Ville pröva om jag kunde och kände att jag hade en del att berätta om det ångande livet mellan pråmdanserna i Norrbottens 50-tal. Det tog flera år men mest på lediga stunder. Till slut var jag rätt nöjd och skickade den lite tvehågset till ett par förlag. Ett sa blankt nej ett annat menade att den var rätt bra, välskriven och så men att man inte trodde på att blanda biografi och fiktion. Det var då det. I dagens romaner är just det mer än vanligt.

Jag insåg att utsikten att sälja en bok om ”norrländska jävelskap” av en okänd lite överårig författare, det lockade inte som bra affär. Jag har själv besökt förlagsbranschen (tio år med Atlantis), så jag beslöt att trycka upp boken själv. Sagt och gjort. Det blev ett par hundra exemplar till vänner och bekanta.

Nåväl, anledningen till att jag berättar detta är att jag efter allt slit satte fel titel på boken. Länge hade jag den rätta. Nästan från första raden visste jag vad den skulle heta. Men så fick jag för mig att boken hade med mitt yrkesval att göra. Med hur allt kom sig. Att en starkt bidragande orsak var uppväxten med de tysta norrländska berättelserna, att jag kanske var född till storyteller, ett modeord som just då dök upp i branschen som alltings lösen.

Jag erinrade mig ortens klockskojare, kronblomsliknande figurer med snuset rinnande i skäggstubben, som dagligen besökte min pappas butik (han sålde även klockor). Och hur de berättade om sina Sidunor, Lemanior och Omegor. Inte så mycket om ankarspel, spärrhakar och problemen med friktion utan mest om vad just den klockan varit med om. Vem som burit den. Och vad just den armen, handleden uträttat; grävt guld till exempel eller simmat över kanalen, eller klättrat upp på ”mongblang”. Eller målat och då menas inte plankstrykning utan, som det ryktades det om just en klocka, att den tillhört självaste Liljefors medan han målade rävar i motljus.

Det var inte den vardagliga lunken som spelades upp. Ofta var det hajar som bitit av armen eller slåttermaskiner som klippt den i bitar. Slutet var alltid detsamma. Klockan var och förblev försvunnen i åratal. Men när man hittade den och drog upp den – gick den!

Med armarna fullmatade med klockor upp till armbågen gick de an medan allt fler låtsaskunder flockades i butiken. De blev som revyartister, den tidens ståuppare fastän det här var på allvar. Ett sätt att sälja som båda sidor uppskattade.

Så jag döpte boken till Klockskojarnas lärling. Om jag istället valt att kalla den det den hette från början hade åtminstone vissa förläggare läst några sidor. Romanen utspelar sig runt ortens fik. Där serverade en kvinna vars bröst, stora som femmans fotboll, vi grabbar aldrig fick nog av. Beställde man från nedersta hyllan fick man se dem gunga, nästan hoppa ur klänningens frikostiga glipa. Det fantastiska var att hennes efternamn var ett fint gammal soldatnamn, vanligt där uppe. Hon hette Bröst. Men ingalunda Inga. Barbro vill jag minnas. Boken skulle alltså ha hetat Inga Brösts Café.