Hur gör du med minken, sa jag till min vän från Nordingrå när han var nere och hjälpte mig med upphissningsanordningen han konstruerat för båten i båthuset. Det här var på Viggsö-tiden medan vi ännu trodde att drömmen var att arbeta ihjäl sig på en sjötomt med sexton fruktträd och diverse annat mindre underhållsfritt.

 

Han är sån, konstruerar i huvudet medan andra ännu bara pratar om behovet. Säger sedan inget men ringer någon vecka senare, som i det här fallet, och säger. – Nu är hon klar! – Vem då är klar? – Hissen i båthuset ditt. Jag kommer till helgen med hela konkarongen.

 

Han är, som jag hoppas skall framgå, ett tekniskt geni utan annan nämnvärd skolning än fritt fram i farsans verkstad från det han kunde gå. Ett praktexemplar till entreprenör som politiker oavsett parti inte ens kan föreställa sig. Vid sexton ritade han och byggde en paketeringsmaskin som ersatte sex personer i släktens storbageri. Inte så vänligt mot bygden förstås. Men bra för firman. Efter det konstruerar han svarvar och sågar som blir till företag som gör svarvade stolpar upp till kolonners storlek och vackra breda och tjocka plankgolv som aldrig slår sig. När allt fungerar och maskinerna bara går vill han helst börja om med något annat.

Till Ingrid, sa han vid en sen middag, när hon uttryckt att det vore kul med en maskin hemma i villan som tillverkar något enkelt, trevligt, kanske något gott som alla gillar: – Varför inte en dajmmaskin! Sagt och gjort en timme senare låg en ritning på hur en sådan fungerar med kolakräm på löpande band, chokladdipp, knipsar, ekonomisk kalkyl och allt. Tack och lov blev det ingen. Vi ångrade oss dagen efter.

 

Där i båthuset klättrade han under taket. Med sig ner från gubben Alenius´ (även han ett geni men mer inriktad på den rent praktiska delen) mekaniska verkstad i grannbyn hade han ett hiskeligt tjockt järnrör lika långt som huset, nio meter, en bättre begagnad men fullt fungerande elmotor, stora halvmeterlånga järnkrokar modell märla som han skruvade upp i takstolarna. I dem hängde han röret som nu löpte längs hela taknocken. Via diverse anslutningar anslöts motorn till rörets ena ände. På röret satt två stålvajrar fastsvetsade. I dem hängde han tvärgående (över båten) stålbalkar, en över fören och en över aktern. Och i dem ”hängslen” (breda band) att trä under båten. En kontakt på väggen och allt var klart för uppfärd.

 

On, off, fram och back framgick av dosans front. Jag tryckte på On och med spänd förväntan på Fram och visst fungerade det. Motorn såg till att hela röret snurrade varpå vajrarna snällt lindades upp – och båten lämnade sitt rätta element.

– Tja, sa han. Vi ströjsar dom. Detta alltså som svar på hur man gör med ovälkomna minkar hemma i byn.

 

– Ströjsar, sa jag. Kan du utveckla det? Vad menas?

 

Jag hade länge funderat själv och inte kommit längre än till fällor och bössor. Även ringt Naturskyddsföreningen som tyckte att fällor, som finns färdiga att köpa och annars är lätta att själv bygga, var bra.

 

– Men sen då, sa jag. – Hur tar man ihjäl dom?

– Tja, ett sätt är ju att gasa ihjäl dom med slang från bilens avgasrör.

– Vi bor på en ö, sa jag. Komplett bilfri.

– Jaha, ja då går ju inte det, då får du väl skjuta dom.

– Men jag har ingen bössa, vill helst ingen ha och skulle jag vilja måste jag väl ta jägarexamen först?

– Ja då vet jag inte, sa mannen.

 

Så nu stod jag där villrådig men med mannen som inte vet vad villrådig är för något vid min sida.

 

– Jo, sa han. – När du få syn på´n skräm du ner han mot sjön (havet i det här fallet). Ta en åra eller nåt. Dom far mot sjön när dom blir rädd. Och simmar ut. Då far du efter, slår med åra efter han (han har här inget med kön att göra, en språklig finess långt innan hen uppfanns).

 

Jag tror att han menade att jag skulle ha vadat ut själv som jag gick och stod i gympadojor och fin klocka på armen, även till slut slängt mig på mage efter minken.

 

– Sen tar du lillbåten och far efter han. Slår med åra hela tiden. När du är ikapp dyk han, när han dyk opp slår du igen, då dyk han igen, när han kom opp slår du igen. Och så håll du på tills han är trött och inte orkar dyka mer, då slår du ihjäl han.

 

Jaha, så var det med det. Så tar man kål på en mink. Man ströjsar den helt enkelt. Efteråt har jag förstått, efter att han funderat länge, att ströjsa måste betyda stressa.

 

Att jag berättar detta har förstås att göra med att jag nu har siktet inställt på sommarviste på Höga Kusten, i Ådal en av Nordingrås femtiotvå byar varav många bara består av en handfull kåkar. Och att norrlandskynnet sakta smyger sig på. Min vän snillet är inte den ende som förkroppsligar denna tysta kraft så väl anpassad till naturen och vad den kan användas till. Här finns konstens målare, även om våra äldsta bekantskaper som Thage Nordholm och Johan Lundgren nu bara fanns. Sedan länge står penslarna och torkar i deras stora ledsna ateljéer och de privata stigarna mot Storbergets topp och växer igen. Nu sitter dessa båda gamänger ännu högre upp med bra utsikt över allt som rör sig i trakten.

 

Men också mindre romantiska figurer, vanligt folk som bara med sitt sätt att ta emot en motorsåg som behöver slipas eller serverar morgonens strömmingsfångst till lunch i egna naturmuséet fyller den som är född under samma stjärna med igenkännandets glädje och viss själslig ro.

 

Det kan låta långt från Stureplan och reklambranschens gyllene salonger men långt eller kort är inte en fråga om avstånd och skilda miljöer. Oavsett vad handen gör handlar allt om vad man bär med sig, närmast intill. Det mesta i alla fall.

 

 

Min blogg anpassas nu till det varvtal som präglar sommarens liv i Ådal på Höga Kusten. Inläggen återkommer därmed inte lika regelbundet som hittills. Eller också gör de det. Vi får se. Så är det med skrivande som sker när andan faller på.

 

Det är nu ett och ett halvt år sedan jag startade den här bloggen. Sjuttiofem krönikor senare är det fortfarande lika spännande att se vad som händer när ett nytt tomt dokument öppnas. Med benäget tekniskt bistånd kommer jag att kunna gruppera redan skrivna per ”ämne” så att nytillkomna lättare hittar i ”arkivet”.

 

Kanske handlar nästa, så långt från Norrland det ändå är, om ett nyligt besök på finkrogen Daniel Berlins i Skåne-Tranås, Sveriges bästa enligt tillgängliga tabeller. Om det finns mycket att tänka, känna och skriva.

 

Trevlig sommar.