Solen ligger på och hela ön lyser roströd färgad av sin unika bergart. Som brinner den. En vägg stupar brant ner i havet. Ön ligger långt ut och är mer än en mil lång. På nära håll blir den ett land, en värld för sig.

I gattet som öppnar för inträde i den skyddade lagunen gäller det att gå styrbord om röda pinnen. Många gör inte det med trist påföljd. Havets allmänt stora djup, bristen på överraskande farliga grund och bredden babord om pinnen kan lura vem som helst.

Mot norr inne i hamnen sträcker röda sjöbodar med fler hundra år på nacken sig ända bort till nya fina hotellet. Dåtid möter nutid. Där ligger miljonbåtar som inte saknar Sandhamn. Vid poolerna lögar sig besättningen.

Bodarna gav på sin tid skydd åt fiskarfolket, de som från 1600-talet kom för att fylla sina båtar med strömming och lax ur det rika havet innan det bar av hemåt mot hamnar och fiskelägen så långt som ner till Gävle. Men sedan för att stanna och från 1800-talet ge ön sjudande liv. Dunsen från hemmagjorda pålningsmaskiner spred sig. Snart blev ön surströmmingens hemland. Bakom fiskebodarna och längs sluttningen mot skogen tornade snart villor av mer burgen stil upp sig. Där bodde uppsyningsmän, tulltjänstemän och allmänt fint folk. Idag är det tvärtom. Bodarna är högvilt, få om ens någon säljs. Byts ägare ligger arvskifte bakom. Inte ens hockeymiljonärer från Modo göre sig besvär. Villorna för en ojämn kamp om marknadsvärdet, försöker hålla det uppe med välskötta trädgårdar och snirkligt snidade grindar.

Inne på ön bedrevs så sent som 1961 gruvbrytning. Upp kom inte bara järnmalm utan även titan och vanadin, båda metalliska grundmaterial lämpliga t.ex. för tillverkning av verktyg. Idag har alla, utom de som arbetar på ön på hotell och serveringar, sovmorgon. Båtfolket drar sig tills solen värmt bryggans impregnering, Bodfolket söker sig i väntan på att solen skall nå sjösidan in bland trånga täppor och uteplatser.

Idag är ön en idyll. Bygatan sträcker sig mellan hotellet och affären. Ingen hastar fram, inte ens motionslöpare vill störa. En och annan trehjuling passerar. Måste förstår man. Infrastrukturen skall ha sitt även på en plats där den enda industri som idag finns kallas it och pågår bakom blommande fasader.

Sedan länge ligger Kalles laxfällor i påsar stora som tält i sjöbodens ensliga hörn. På väggen hänger garn som när Kalle och Lissy reste till Amerika på långsemester. Lissy måttar en halv meter upp på väggen för att visa hur högt vattnet kunde nå. ”Vet du vad Kalle gjorde”, säger hon och ler åt minnet, ”så att inte hela boden skulle dras ut i havet? Körde in stortraktorn!”

Vi har lagt till vid hennes centralt placerade sjöbod. Favören är få förunnad. Men Björn är en älskad vän ända sedan han och hans sällskap under många år bedrev älgjakt på ön. Varje höst kom ”direktörerna” med avslutande fest i sjöboden. De måste ha skött sig för Lissy talar med värme om än den ene än den andre, alla väl kända namn i det svenska näringslivet. Många har gjort bestående intryck. Och Lissy på dem kan man anta.

Lissy imponeras inte så lätt. Det gör man inte om man levt på denna omärkvärdiga ö hela sitt liv och dessutom träffat Bill Clinton. Eller om det var tvärtom. Lissy visar bilden med personlig dedikation i raden bland fotominnena i bokhyllan. Jag vill förstås höra hur det var när ”drottningen av Ulvön” (Björns sätt att placera henne på den piedestal hon inte behöver) mötte Amerikas president, i Ovala Rummet och allt. ”Tja”, säger hon ”han var trevlig, charmig, hade det där extra du vet, tog tid på sig, gick runt och visade. När han tryckte Kalles stora valkiga näve sa han att nu har han mött ”a real farmer”. Upphovet till mötet var en släkting som arbetat nära Clinton under valet. Och som berättat om landets celebra besök.

Lissy bjuder på ”nopper”, en hembakad hemlighet, något mitt mellan kubb, bulle och wienerbröd. Att hon inte snålat med socker och smör framgår. ”Såna här ville Kalle ha med sig i skogen, ofta inget annat, bara fyra stycken med smör och marmelad. På det stod han sig tills han kom hem”, berättar hon och skrattar med en glädje som når ögonen och är ständigt nära. Jag förstår att hon mer än väl har åldern inne men kan inte få ihop alla åren med vad jag ser. Och hör när hon berättar om alla minnen, kära men ofta kärva, som tycks vänta runt knuten.

När hon berättar om Clinton framgår det att vid hemkomsten var det mest ortspressen som ojade sig. På ön var det inte mycket att tala om. Inte ens ett besök hos påven hade höjt något ögonbryn. Kanske måste man ha träffat Gud för att få yvas lite. ”Så jag brydde mig inte, det är inte många jag har berättat för om den resan”.

 

Solen värmer och jag blir sittande mot den gamla timmerväggen, slumrar till och drömmer att åren gått och att människan återfått sansen, förstått att åter samarbeta med naturen på naturens villkor. Ön har fått nytt liv! Längst bort ligger en jättestor byggnad av märkligt utseende, som en gigantisk burk dekorerad som vi minns surströmmingens. En fabrik byggd av miljövänlig papp, visar det sig. Driven av sol, vind och våg. Och skött som kooperativ, vilket för övrigt numera gäller det mesta på ön.

I hamnen ligger bärplansbåtar som ”vet” var fisken finns och styrs dit av precisa autopiloter. Sjöbodarna har blivit stjärnbeströdda krogar men ändå alls inte pråliga restauranger. Folk som tidigare besökte Fäviken och andra osannolikheter vill nu åter ha den bästa vardagsmaten även till fest. Råvaran är förstås enbart fisk, vilt och närodlat. Inne på ön döljer sig växthus som ger färska tomater och gurkor året runt. Stora ljudlösa bärplansbåtar går i skytteltrafik från Övik, Härnösand och Sundsvall. Hotellet är inte ensamt om boendet längre. Hela ön är uthyrd. Varje torp har sitt eget koncept en mix av historia och nutid. Överallt står en cykel med hjälpmotor bara att låna och lämna där det passar. På styret sitter en liten dator som pekar och berättar. Bilar är fortfarande förbjudna.

Fantastiska Sandviken i byns andra ände, redan idag ett kulturreservat längs stranden med sin långa rad av stugor i grånat timmer från forna århundraden, har blivit en Resort. Folk från hela världen köar om plats en vecka men inte så mycket för byggnadernas åldriga charm som för platsens ”rena luft, klara vatten, vidsträckta vy, ljusa natt och djupa tystnad”. De unika tillgångar som blivit den utvecklade (!) världens mest eftertraktade. Längs stranden ligger bastustugor med öl i kylen ochmjukt tunnbröd med strömmingsflundra som tilltugg i automaten. Mygg är utrotade och fästingar portförbjudna. Det har vetenskapen äntligen ordnat.

Allt började med att några sommargäster med rötter på ön idag verksamma i skilda delar av världen med skilda kompetenser och erfarenheter träffades, berättas det, på en brygga vid en sjöbod. Drack en pilsner eller två. Och började spåna kring öns kommersiella historia, en inte alltför avlägsen tid som, tyckte de, pekar rakt in i framtiden. Själva ägde de redan allt och hade sett det mesta. Nya insikter styr mot upplevelser som inte längre handlar om världens gamla ”sevärdheter”, sa de och i en affärsplan stod att Det osynliga kan vara väl så sevärt.

Vad sägs om en fiskfabrik? Någon satte stenen i rullning. Ön har ju tradition så det räcker, till och med varumärket intakt laddat med gammal fin kunskap om hur man ”lägger fisk på burk”. Och det med så lite åverkan som möjligt på naturen. ”Men fisk för människan är för komplicerat, vi behöver en nisch”, sa en annan. Varför inte en kattmatfabrik? Vad äter katter idag? I alla fall inte något som människan frivilligt stoppar i sig. Katter älskas, ibland tyvärr som barn och av otroligt många. Hur många katter finns det inte bara i Sverige. En miljon kanske. Och ständigt nya. De flesta älsklingar för vilket bara det bästa är gott nog.

Det ena gav det andra. Det som började i liten skala, på testmarknad i närområdet, blev en industri som idag även exporterar till länder med det intresse för katten som familjemedlem som behövs. Men kattmat från Ulvön blir inte billig, förstod man tidigt. Alltså gör vi den medvetet dyr och motiverar priset med kvalité, miljö och ursprung, precis som italienarna gör med sin medelhavsmat. Marknadsbudskapen riktades om. Nådde inte längre bara ”ensamma damer med låg pension” utan i än högre grad välbeställda familjer på världens gräddhyllor.

Jag var mitt inne med att sätta namn på fabriken och alla produkterna när jag vaknade av de välbekanta ropen från en angörande segelbåt längre bort. ”Bär av, för fan”. Jag försökte hålla drömmen kvar med minns bara att jag framför mig sett en lång logotyp på pappburken där det stod ungefär ”Ulvö Seafood for Dining Cats”. Och att rätterna inte skulle heta ”Missans Slafs” och liknande utan mer ”Färserad strömming i gräddig tomatsås på bädd av gratinerad fänkål”.