På 70-talet hette det att reklamen var livsfarlig. Den trängde sig på och in. Skapade behov som inte alltid fanns. Förstärkte moden och trender som ofta bara blev sländor. Bevarade fördomar och skapade ibland även nya. Var inte sällan sexistisk och många gånger könsrollsbevarande. Det mesta var förstås sant.

 

Reklam var det kommersiella ansiktets sämre sida. Kapitalismens lakej och mammons bortskämda barn. Den var den fria pressens nödvändiga ont. En enda sida reklam betalade åtskilliga sidor oundgänglig information.

 

Förutom att reklam var fördärvligt ansågs den av halva befolkningen som helt onödig, en tom kostnad som bara fördyrade. Tänk så mycket billigare allt vore, sa man, om inte företagen tvingas kompensera sig för all fördyrande reklam. Då skulle många fler, kanske alla, ha råd (!). Tänk om man istället erbjöd kalla fakta och relevanta jämförelser i enkla informationsblad, tydliga prisskyltar och självbetjäning. Då skulle ingen förledas att köpa fel. Skyltfönstren kunde istället för att locka och förföra visa prov på allt butiken har att erbjuda.

 

Tänkare såg att reklamen helt enkelt var ”livsfarlig” (ett bra grepp för att sälja boken). Dessutom rena rama ”hemfridsbrottet” (en annan lyckad copylösning). Så lät det, skrevs det böcker om och raljerades det i teves konsumentupplysande program.

 

Idag kan man längta tillbaks till den tiden. För vad kallar man det som är värre än livsfarligt?

 

Då visste vi i alla fall vad reklam var och var vi hade den. Hade möjlighet att blunda, diskutera och säga emot. Till och med bojkotta genom att helt enkelt inte köpa. Med hjälp av skarp kritik kunde allt bara bli bättre.

 

Idag ser vi inte var reklamen finns, vad den gör, vad den är på väg att göra, inte bara med oss som målgrupper och medborgare utan med var och en som individ. Idag vet reklamen vem just du är, vad just du gör och är på väg att göra. Telefoner, kameror och detektorer vet var du befinner dig, vem du talar med och nät & nano vem du är. Mönster vävs och väven berättar vilka preferenser du har. Och kommer att ha. I samma stund som du berättar att du är med barn är blöjfabrikanterna dig på spåren. Överallt blinkar tusen lampor som berättar vad du saknar, behöver, funderar på – och inte funderar på.

 

Sakta bleknar reklamens synliga ansikte bort. Det lilla som blir kvar blir allt oviktigare; får inte kosta något, kan göras av vem som helst. Den osynliga reklamen tar över. Det är också den som får de skarpaste hjärnorna att anstränga sig. Och de stora budgetarna på sin sida. Du tror att du minsann förstår varför filmhjälten kör just en Volvo men har ingen aning om vad ostbågarna du mumsar på berättar.

 

Förr var det åtminstone människor av kött och blod som skapade reklamen; gissade, trodde, tyckte, tänkte och kände efter. Eftersom de var beskaffade ungefär som du är fanns hopp om att reklamen åtminstone när den var som bäst höll vettig, många gånger lätt underhållande, ton och handlade om det den sålde. Media var en kanal inte själva budskapet. Och budskapet inte den uppmärksamhet som skapades. Relevans var ett honnörsord eftersom det var det oväntades logiska slut.

 

Idag får den som vill sätta reklamen på de anklagades bänk i till exempel ett debattprogram i teve kalla in programmerare, hjärnforskare, oscillografer som mäter ögats rörelser (en gång var de tack och lov överspelade) och inom kort – robotar.

 

Jag är glad att jag hann undan. Det är ofta vad vi säger till varandra, vi i min generation. Tänk att vi fick vara med när reklam var ett öga-mot-öga-samtal mellan säljare och köpare. Låt vara ofta bristfälligt men alltid mellan människa och människa. Nu är ju inte reklam till för att roa reklamfolket. Utan för att gagna affären. Och som tiden är blir dess marknad.