Jag blev kvar i arkivet en stund och fann även följande lilla text. Det hela började med att Torbjörn Lenskog och jag lite övermodigt måhända fick för oss att teckna ner den svenska reklamhistorien. Det här var i slutet på 80-talet. Det behövdes då och behövs i än högre grad nu. (Ett tips för den som orkar och kan). Själva stupade vi på att vi ville göra ett praktverk, två volymer; en i text och en i bild, men framför allt på att ingen ville hjälpa till med finansieringen. Länge trodde vi att stora aktörer i mediavärlden skulle vara intresserade men så var det inte, visade det sig när det kom till den avgörande s.k. kritan.

Vi kom rätt långt med ett synopsis och med idéer om vilka kapitel (ämnen) som måste med. Och vilka som borde skriva dem. Boken skulle alltså författas av många.

Grundidén var förstås att ”reklamen blir som det samhälle den vistas i”. Det här texten är en modernare variant, utkastet till ett föredrag jag höll på en så kallad Reklamdag i Malmö.

 

50-talet.

 

Äntligen! Kriget är över. Nu kan vi konsumera igen. Men än har inte industrins processer nått längre än till de enklaste varorna. Vilket dessbättre sammanfaller med folks längtan. När man suttit instängd länge är det inte först och främst en ny elvisp eller frysbox man önskar sig. Snarare ”schampo, tvål, tuggummi och cigarretter”. Reklamen blir därefter; glättig och förgylld med flamsiga jinglar. Det är nu som nio filmstjärnor av tio använder Lux toalettvål.

 

60-talet.

 

Industrins hjul har börjat snurra. Produktutvecklingen har haft tid att hitta på nytt, och ännu nyare. Även handeln förändras; storköp och självbetjäning ersätter gårdsbutiker och manuella diskar. Folk handlar euforiskt. Storpack, två bilar och en maskinpark i köket gör att båda kan förvärvsarbeta. Förpackningarna får mer att berätta och lära ut. Rader av tekniska nyheter presenteras; teven, mopeden, bilen förstås, kylskåp och frysboxar, stereoanläggningar, kameror, kastspörullar osv. i en oändlig ström. Reklamens viktigaste ord blir följaktligen ”nyhet”. Texterna blir längre, mer argumenterande, jämförande.

 

70-talet.

 

Efter en storslagen middag infinner sig som bekant lätt herr Ågren. 70-talet blir därför ”ångestens” decennium. Varför konsumera så mycket, så onödigt? Konsumerismen pekar finger, varnar. Konsumentkritikerna, konsumentupplysare kallas de, befolkar teve, radio och tidningar. Vi får Gröna vågen, haschpipa, progg och sex för vänskaps skull. Reklamen blir ”upplysande”, försiktig. Men även motsatsen, som motpol till allt snusförnuft den djärvaste hittills i svensk reklamhistoria. Det är nu den s.k. Kreativa Revolutionen bryter ut anförd av den kreativa kuvösen Arbmans och de döttrar den födde. Reklamen blir idéburen som aldrig förr eller senare.

 

80-talet.

 

Blir självförverkligandets årtionde. Sikta mot stjärnorna, sa man. Mercedes lanserar Du blir vad du kör. Reklamen präglas av livsstil. Av hur vi som är såna och såna har det och mår. Målgrupper tydliggörs. ”Borde inte du också…”. Känslan tar plats. Därmed växer reklamen i teve och veckopress. Filmmediet utvecklas. Ofta räcker det med stora bilder och några få ord.

 

90-talet.

 

Blir det vilsna årtiondet. Den gamla industrieran (född med ångmaskinen) är på väg att dö och en ny kallad informationseran (född med transistorn, chipset) på väg att födas. Folk står med ena benet i det gamla och andra i det nya. Det känns ostadigt. Vad händer? Många särskilt ungdomen blir osäker. Vad skall jag bli, var skall jag bo? Flytta utomlands? Våga skaffa barn? Många ersätter vilsenheten med ”ironi”. Jeansmärket Diesel tolkar tiden på sitt sätt. Få vet vart den nya tekniken skall leda. I brist på annat börjar man sälja företaget bakom. Branding blir alltings lösen.

 

 

00-talet

 

Blir i stort ett ”förlorat” reklamdecennium. Istället för att tala om för folk vad all den nya tekniken kan användas fortsätter reklamen att göra ”jeansreklam” (livsstil). Det heter t.ex. ”connecting people” men inte alla förstår hur, var, när och med vem? Framför allt inte hur. Det gäller för övrigt fortfarande. En miljon svenskar har fortfarande inte tillgång till Internet – inte för att de inte vill utanför att de inte fått fenomenet förklarat för sig. Pedagogik tar tid. Och allt är nu så bråttom.

 

10-talet

 

Reklamen byter allt oftare skepnad. Blir tevesåpor, produktplaceringar, sponsring, tar sig in i musiken, litteraturen, sporten – överallt i mediavärlden, snart även i kyrkan. Och förstås in på nätet. Den blir lömskare (smartare, kallade Resumés dåvarande chefredaktör det) tar inte matchen öga-mot-öga utan anfaller gärna snett bakifrån. Därmed slutar man argumentera, förklara, berätta och börjar istället söka enkla, snabba, ytliga lösningar gärna förvillande lika något annat. ”Är det en roman jag läser eller en brandingplattform?” Snart stiger väl ICA-Stig ut i verkligheten och blir… tja varför inte, partiledare.