Nästa vecka blir det inget nytt inlägg. Inte veckan därpå heller. Men misströsta inte du som vant dig vid att jag levererar ett per vecka. Jag återkommer.

 

Frånvaron beror på att vi reser vi till Sri Lanka med vår yngsta dotter som är född där. Hon som kom till oss när hon var ett och ett halvt år, vägde fem kilo, hade öroninflammation och magen full med mask. Idag är hon en vuxen livsglad och empatisk kvinna som älskar sina gamlingar i vården och följaktligen inte hoppas att hon skall bli programledare i teve.

 

Vi skall besöka byn där hon föddes, barnhemmet och sjukhuset där hon lämnades. Men också bara ligga på stranden och glo på vågorna som rullar in i väntan på att få avnjuta det lankesiska kökets doft- och kryddrika bord. Vi har varit där tidigare och mycket har förstås hänt. Numera är förstås hela världen närvarande även där. Om inte hade det varit skönt att för en stund få komma ur mediastormen.

 

Och framför allt få lite omväxling till åsiktsovädret här hemma. Lika svårt att värja sig mot som regn på midsommarafton. Överallt och ständigt alla dessa vandrande varumärken som aldrig sover, alltid ligger beredda att veta bäst, vilket inte sällan blir ett både-och- resonemang och därmed mest munväder. Ideligen dessa självutnämnda uttolkare av allas vår gemensamma verklighet, alla ställföreträdare för folket i maktens korridorer som ”i väntan på utredningen inte vill gå händelserna i förväg”, alla dessa ”ansvariga” som inför kameran bara vänder på frågan, tuggar runt och skickar tillbaks den med alla frågetecknen intakta. Eller än värre som helt sonika struntar i frågan och svarar vad som står överst på partiprogrammets önskelista.

 

Det tar hårt att betraktas som korkad. Så känner alla. Ändå pågår rundgången som om vi som politiska konsumenter inte hör och ser när man försöker vinna våra röster med grumlig ”reklam”. Man undrar vilka kommunikationsexperter det är som ger politiker rådet att inte kommunicera.

 

Ibland bidrar till och med lagen till rundgången. Ofta finns både två och tre som lägger krokben för varandra. Som lagen om boenden som inte får finnas men när de ändå finns möter lagen som säger att de inte får rivas. Ett härligt limbo där allt är rimligt att tycka och ha åsikt om.

 

Bakom varje nyhet finns en orsak. Och i den en nyhet till. Och i den en till. Men att gå på djupet i nyhetsfloden tar tid, kostar pengar och kräver sin journalist. Då är det bekvämare att fylla spalterna med åsikter allt medan upplagorna sjunker. Som ger färre journalister med fasta jobb. Vilket öppnar för skribenter som hellre tycker saker än tar reda på orsaken. Kanske skulle utvecklingen kunna hejdas om de riktiga journalister som ändå återstår fick ägna all sin kraft åt det som är tredje statsmaktens roll; granska makten, krypa in i garderoberna och rikta lampan mot allt i korridorerna som mår illa av strålande ljus och öppna fönster. Talande exempel på vad som säljer tidningar finns. Ta SCA-soppan. Mer av den sortens dramatik i nyhetsform skulle få fiktionen i bokform att tappa upplaga.

 

Eftersom reklamen som bekant blir som sin tid blir den lika lös i kanterna. Inga nyheter, konkreta löften och utfästelser, mest bara rundgång i sökande efter varumärkets luddiga värden. Några nyheter är knappast längre att vänta. Som i reklamen om familjen som åker runt i världen med sina mobiler, det tog lång tid innan jag fattade att de var utsända av Telenor. Någon som vet vad de säljer mer än att det är bra med en mobil om man vill prata i telefon och att Telenor kan ordna det. Eller som den med fåret som talar engelska med så spännande accent att det känns viktigare är att kolla om läppsynket fungerar än att ta in det eventuella budskapet.

 

Och gudskelov att mannen från ÖoB (det fattade man) har drabbats av poetisk torka vilket gör att han inte längre kan dyka upp och med sina påfrestande rim skrämma oss från att besöka firman ifråga. Istället för locka oss dit. Vad hade inte en enkel uppsättning skyltar kunnat göra för försäljningen. Halva priset för vardagsprodukter som bara gör sitt jobb utan att andra ser dem räcker långt. Då känns det skönt när de trevliga grabbarna från Dressman radar upp sig. Att de säljer skjortor är då ett som är säkert.

 

Om jag velat vara en fluga på väggen så är det i de många konferensrum där mycket av dagens reklam säljs in. Och köps. Men vad förstår en gammal fluga av hur de unga resonerar, tänker jag och minns samtalet runt middagsbordet häromkvällen. En av kvinnorna har nyss gått i pension, lämnat sin post som mycket rutinerad lärare. Hennes elever var ofta så vuxna att de hade rätt rösta. Tack och lov är det över, var hennes slutsats. Att på allvar vilja lära ut men mötas av en generation som, ofta med stöd av föräldrarna, tycker att hon pressar dem, kräver för mycket, borde fatta att de har annat intressantare att göra, som när Pisa-proven skall göras helt sonika skiter i dem därför att ”de ju inte är betygsgrundande” – det bryter ner även den hängivne.

 

Men det var ju å andra sidan bara ännu en åsikt för det där med Pisa kan väl inte vara en nyhet. På Sri Lanka räknar jag med att mest bara höra havets brus. Bara nu inte Telenor-familjen står där på stranden och spelar in ett avsnitt som handlar om, ja vad då.