Idag fyller vännen Björn 90 år.
Man kan undra hur roligt man har i toppen av svenskt näringsliv. När kameran går ser det inte särskilt kul ut. Minen är bister, blicken fast och kostymen grå. Numera saknas dock slipsen allt oftare men inte ser det ut att vara roligare för det. Ändå kan grabbarna och den enstaka kvinnan i styrelserummet före tagningen ha vridit sig av skratt, vikt sig dubbel och slagit sig på knäna.
Att vad som helst kan hända i verkliga livet är bekant. Sanningen är att det kan det i affärslivet också. Ibland uppstår situationer och händelser som får ett förlopp och en utveckling ingen kunde ana.
Men det finns humor och humor. Flabbande skämt. Och levande historier. Den ena varar bara en kort stund, flammar upp och är borta. Men så finns det historier man aldrig glömmer. Som visserligen utlöser skratt och breda leenden men som snart övergår i upptäckten av ny överraskande kunskap, till och med ökad insikt gränsande till visdom, även dyrköpta erfarenheter. Allt otroligt värdefullt.
Ibland händer i näringslivet, precis som i livet självt, det som inte gick att planlägga. Att det ena ger det andra. Som gör att det man trodde skulle hända visar sig få ett helt annat förlopp. Först tappar man hakan, sedan skrattar man gott. Sist summerar man och tänker att så hade vi aldrig kunnat räkna ut att det skulle bli. Inte sällan blir effekten guld värd för affären.
Om detta får vi sällan höra. Men tillhör man Björn Wahlströms vänkrets vet man hur det kan gå till och vad som kan hända när slumpen, turen, practical jokern eller vem det nu är slinker in genom dörren. Om detta vet Björn att berätta. Ofta, i de sammanhang där han verkat, var det nämligen han som lämnat dörren på glänt. Som få andra tunga beslutsfattare har han vågat tillerkänna även det omätbara värde. Vi kan kalla det artisteriet. Det är nämligen alltid människan som med sin intuition och kreativitet är affärens bästa vän.
Som främste representanten för svensk skogs-, stål- och gruvindustri reste han kors och tvärs över klotet till möten med ministrar och ledare av världsföretag. Överallt stod miljarder, och därmed jobbtillfällen på orter under ständigt hot om neddragning och nedläggning alternativt hopp om nyanställning, på spel. Det gällde att alltid vara på tå, hälla drinkarna i blomkrukorna, gå ut och kräkas upp det som det var oartigt att avvisa och aldrig delta i ”mötet efter mötet” det vill säga vid groggbordet innan sänggåendet.
När Björn berättar framträder en annan, mjuk om man så vill, sida av det hårda svenska näringslivet, en sida som naturligtvis finns i alla bolag men som många gömmer i tron att det på en oinvigd kan verka som att man tappat kontrollen. Riktigt mjuka tillgångar framgår därför aldrig i bokslut eller av aldrig så skrytsamma pressmeddelanden. Inte ens i reklamen där allt kan vara möjligt.
De handlar inte bara om ledningens bravader. Överallt och när man minst anar det väntar det enastående konststycket. Just därför har Björn alltid sökt sig till sina konstnärsvänner och i deras verkstad fått uppleva verkliga ”åstadkommationer”, som Öviksbon Hans Hedberg uttryckte det.
Som reklamman och kommunikatör skulle man önska att fler företagsledare förstod att leva efter truismen att det är människor som gör affärer och inte företag. Det skulle öppna för artisteriet i vår bransch och stänga många av de dörrar bakom vilka teoretiker sitter och försöker räkna ut hur man skall säga det man vill att marknaden skall upptäcka, beröras av, förstå och ta till sig.
Det är människor som tänker, känner, anar, läser mellan raderna, missförstår, läger ihop två och två, smider planer, blir vänner för livet, ställer upp när det behövs men också brusar upp, säger det mindre genomtänkta, ångrar sig och ber, för det allra mesta, om ursäkt. Varje affärsprojekt, antingen det handlar om att sälja stål eller tvål, är därför laddat med alla inblandade personligheters och omständigheters oförutsägbarhet. Det som inte kunde hända händer. Ständigt. Och överallt.
Om allt detta handlar Björns historier och jag njuter av att lyssna. Ren och skär storytelling på hög nivå.
Förra året låg vi sida vid sida i var sin solstol på Kanarieöarna. Historierna flödade. Många har jag hört förut men alla bär den eftertänksamhetens prägel som gör att de kan höras många gånger. De har inga punchlines på slutet, behöver inga cliffhangers, är inga påhitt, kräver bara en viss dramaturgisk uppsminkning. Det roliga ligger i upptäckten av att det i affärslivet är ungefär som i livet självt.
Björn älskar med andra ord en bra säljare. Många andra ledare älskar ordern, har inte en aning om hur den kom till, till och med tycks tro att allt berodde på offerten och det omfattande och kluriga finstilta. Men att sälja, oavsett du står i affär, gör reklam eller säljer tidningspapper, är att improvisera, lita på intuitionen och avvakta tillfället om det så tar sin tid (jag glömmer aldrig berättelsen om den SCA-säljare som i veckor satt på sitt hotellrum i Kina och väntade på att få träffa rätta personerna. Och om koderna han sedan skickade till huvudkontoret, som vore de personliga till frun där hemma, eftersom han visste att allt var avlyssnat).
Jag tyckte förstås att vi skulle göra en bok av allesammans. Länge hade vi roligt åt idén, döpte boken till ”Serious business”, men till slut kände Björn att ”det blir för skrytsamt och” och att det finns risk för att somliga tår skulle känna sig trampade på. Fyller man 90 får man väl dessutom anse att man gjort sina ”böcker”. Men nog är det synd. Alla hans historier kunde lätt vara överkurs på högskolor för blivande affärssnillen. Roliga timmen kunde undervisningen heta om man har förmåga att se allvaret.
Nu fyller Björn 90 och det enda han utåt visar är en lite stelare gångstil. Vi har känt varandra sedan slutet av 70-talet. Nordingrå förde familjerna samman. Det var fest på logen med ”hon på banken och han med traktorn” och inte minst med ortens konstnärer, tillika dess charmörer, de senare alltid med handen farligt långt ner på damernas ryggslut. Det var resor och upptåg och våra barn fick uppleva en lekledare som seglade till obebodda öar fyllda av gömställen och med grillkorv på hällen medan solen aldrig gick ner.
Det blev även kompisturer i var sin båt längs Norrlandskusten. Björn med sina grabbar ur näringslivsparnassen och jag med mina ur reklamvärldens. Stuket var annorlunda men lusten att ha roligt densamma. En natt i Mellanfjärdens hamn hamnade, sedan krogen stängt, ett helt företag på firmafest i Björns båt, lämpligt nog laddad med tiotals liter rödvin i tetrapack i kölsvinet. Jag glömmer aldrig den unge chefens min när han fattade vart personalen tagit vägen. Firman var nämligen Sundsvallsbankens Njurundakontor. Och båtens ägare bankens tidigare ordförande. Till råga på allt hojtade ännu en gammal ordförande i banken, Tore Hägglöf, till den förvirrade mannen att han skulle ta av sig slipsen och hoppa ombord.
Det var kräftseglingar med minister i förpiken, chartrade tåg till Domnarvet med dans ombord till levande orkester allt medan Labero trollade brinnande cigarrer ur direktörernas innerfickor. Och det var chartrade flyg med känd industriman utklädd till förförisk flygvärdinna.
Men framför allt blev det massor av intressanta, får man väl idag säga om de som så då kändes som rätt omöjliga, uppdrag. Utan inledande fraser ringde han och meddelade att nu var det så att jag behövdes. Det kunde vara att skriva ett brev till barnen i Grängesberg som svar på deras förtvivlade bön att Björn inte skulle lägga ner gruvan så att familjen fick sälja huset, flytta och alla kompisar lämnas. Ett tårdrypande uppdrag. ”Skriv så att de förstår varför”. Resultatet har han redovisat i sin bok Laber bris.
Eller att samla alla SSAB:s chefer inför börsintroduktionen och få dem att förstå att deras fina företag var helt okänt utanför den inre kretsen. ”Gör hur du vill, du får en halv dag då vi samlar alla”. Det krävde att ändamålet helgade medlen. Jag lät göra filmer och även intervjuer på stan med frågor som ”vad betyder bokstäverna SSAB?” Många hade ingen aning men med avancerad klippteknik fick jag det att låta än värre. ”Svenska nånting… kanske Sockerbolaget”.
Eller som den gång vi, några med skiftande men väl passande professioner, skulle köpa ett litet företag med gammalt fint varumärke i båttillbehörbranschen. Men som visade sig gå så dåligt att chefen levde på att uppträda som clown!
Sedan alla dessa resor. Som när vi flögs till Kiruna i chartrat plan och ”hela näringslivet” efter middagen satt med avecen och Björn utan förvarning påannonserade att ”Lasse har gjort en fin bok, lyssna nu när han berättar och meddela sedan hur många ni köper”. Det handlade om boken Pelle Gedda kappseglar och Gösta Werner målar (Atlantis). Idén var Björns men han hade nog mer sett en regelbok i plastad pocket framför sig. Jag (och Torbjörn Lenskog) kunde överraska med en regelbok som blev en konstbok i folieformat. Morgonen efter satt jag på sängen med en bunt visitkort där det framgick att man köpte en, två och så vidare. Men på ett av korten står det ”köper hela upplagan”. Nu blev det inte riktigt så när dimmorna skingrats. Men det är en annan historia.
I somras var vi på Ulvön tillsammans. Mötte ”Ulvöns drottning”, en åttiosjuårig kvinna i Björns smak med alla minnena från åren med jaktlaget på ön i behåll, med hamnens bästa sjöbod med minnen fastskruvade i väggarna från festerna efteråt och av hennes man, storbonden på ön som när han tryckte Bill Clintons hand i Vita huset fick höra att ”this is a real farmer”. Att paret träffat Amerikas president var inget att orda om hemma på ön. Jag minns att vi talade om de obegripliga fasonerna i hans gamla fina SCA, men Björn ville ännu hellre tala om den äkta ”åstadkommationen” Mannaminne.
En gång satt vi på en flygplats, jag minns inte var, och Björn som aldrig försitter en stunds plötslig paus lät mobilen arbeta. Det blev samtal efter samtal; till en chef någonstans om att ”miljarder skall utskrivas med alla nollor – inget 2,8” men också till någon i byn Omne med ”hej du gumman, hur har du det, har bensåret läkt, och Gustav fick han ordning på traktorn?”
Grattis Björn från Ingrid och mig.