Mycket av det som sägs och skrivs är inte särskilt intressant. Inte i sig. Ändå lyssnar vi, läser och tuggar i oss. Orsaken är att det mindre intressanta hamnade i händerna på en, eller flera, som hade förmågan att göra det ointressanta ibland till och med otroligt spännande.

Så är det inte minst i reklamens värld. Det mesta som erbjuds på marknaden är om inte gammal skåpmat så varianter på varianten. Små justeringar som det antas gå att göra stora nummer av. Somligt är dessutom rent felaktigt uttänkt: fel produkt i fel tid till fel kund. Jag erinrar mig så här i juletid ett antal maskinella under som inte många förstod vitsen med eller ansåg sig behöva; en var bakmaskin och en var glassmaskin. En tredje var helt rätt men totalt för tidigt ute; en cykel med eldrift. En fjärde för sent ute: en musikspelare när redan streamingen från nätet kommit igång.

 

Nu är ju detta det fria företagandets absoluta villkor: vem som helst kan ta fram vad som helst i tron att vad som helst går att sälja till vem som helst. Allt inom lagens råmärken förstås, och etikens bör man tillägga. Går det åt skogen är det inte sällan just reklamens fel.

 

Reklam är nu till sin natur inte hela sanningens apostel. Inte heller osanningens. Reklamens uppgift är att lyfta fram det intressanta och ligga lågt med till exempel ett så trist faktum som att det finns tio andra varianter på samma sak som också fungerar ungefär på samma sätt.

 

Reklambyråer är som advokatdito, även om de senare knappast gillar liknelsen. Var och en försvarar emellertid sin klient. Motparter får försvaras av andra. I ena fallet är marknadens sanningar dömande i det andra lagens. Båda är skrivna av människor och vilar på hoppet (!) att rättvisa till sist skall råda.

 

Det säger sig självt att i tider när företagandet förmår erbjuda reella nyheter på löpande band blir reklamen som allra bäst. Och omvänt. Det är i det perspektivet man skall betrakta skillnaden mellan hur bra reklamen, enligt somliga, i Sverige en gång var och hur mindre bra, enligt samma somliga, den idag är. Andra menar att skillnaden är att den idag är annorlunda. Och att det är fullt naturligt. Att allt är den nya teknikens fel, eller förtjänst.

 

Jag är, som alla som läser den här spalten, emellertid av uppfattningen att människan är sig tämligen lik från generation till generation, årtusenden igenom. Det är inte ny teknik som förändrar människan. Det är precis tvärtom; människan som ständigt söker ny teknik, en som ännu bättre passar hennes eviga och fundamentala behov av gemenskap (flockmentalitet kallas det ibland) och personlig utveckling. Liksom förstås allt vad dit hör som vänskap, kärlek och lagtillhörighet. Vilket ställer basala krav på den kommunikation som utgör själva kittet i sökandet efter dessa enkla naturtillstånd. Konsten att beröra människan är därför evig och alltid lika svår.

 

Att skriva är att kommunicera, även med sig själv. Hur många dagböcker skrivs det inte.  Dit hör också att sjunga, musicera, dansa, teckna, skulptera och allt annat som skapar mänskliga ut- och avtryck. Alla dessa färdigheter utgör väsentliga drag i den mänskliga naturen. Redan första grottmänniskan ristade sina budskap i bergväggen. Att kunna skriva är något annat. Somliga bestämmer sig tidigt att det inte är deras grej. Att det får andra med särskild ”talang” göra.

 

Jag påstår att alla bär talangen att skriva, och skriva väl,  inom sig men att den givetvis kan ligga mer eller gömd under diverse bråte. Talanger är som appar som ingick vid själva leveransen. Alla är utrustade med dem men somliga lär sig använda verktygen andra inte. Som med apparna Hoppa höjd, Slå en kullerbytta, en Baklängesvolt, som för den som övar extra flitigt kan bli en Trippelvolt. Och som att cykla; först på tre hjul, sedan på två. Därefter på ett hjul varefter vissa ger sig på att klara ett hjul på lina. Somliga ger sig inte förrän de kan cykla på ett hjul på en lina spänd över Niagarafallen. Allt handlar väldigt mycket om träning och väldigt lite om talang.

 

Jag har på senare tid skrivit en liten bok, som också blir en serie på en websida nära dig. Kommer inom kort. Mer om det när allt är helt klart. Men ett helt avgörande tips, bland många andra, är just detta med konsten att göra det ointressanta intressant. Det är nämligen så texter får liv.

 

Jag har själv, utan att någon mästare suttit i teve och berättat hur han gör, som Karl Ove Knausgård gjorde i Babel för inte så länge sedan, upptäckt en oslagbart bra övning i ”konsten att skriva”. Det är att ta ett ord, vilket som helst. Sätta sig att, utan någon som helst research innan, skriva om det. Knausgård gör det varje dag, sa han. Den dagen hade han valt ordet ”tandborste”. Ett ord med oerhörd potential, om du frågar mig. Vad har inte sådana varit med om? Och sett? Och betytt?

 

Själv tog jag, när jag skrev om detta, det som låg närmast på skrivbordet, ett gem. Det är närmast oförklarligt hur intressant ett gem kan vara. Om man kan se bortom att det är en tråd bockad på ett fiffigt sätt så att resultatet samlar lösa papper till en hanterlig bunt. Vad är det inte mer, här i världen och livet, som ständigt behöver buntas ihop, göras hanterligt i röran. Som behöver fästas vikt vid. Som snabbt behöver gå att bläddra igenom. Som alltid finns till hand utan att vi tänker på det. Som blivit världens minsta, mest använda, mest oumbärliga produkt. En fullständig självklarhet som därför knappt kostar något. Jag vet att jag kunde skriva (hur bra är en annan sak) en sådan här krönika om ett gem. Och om en synål. För att inte tala om vad en penna kan berätta. Och ett vitt papper.

 

Med det säger jag God jul till alla er som följer min spalt. Detta var om jag inte räknat fel, det hundrade ”inlägget” sedan starten för snart två år sedan. Avsikten är att skriva hundra till. Och tror man sig kunna skriva om ett gem lider man ingen brist på uppslag till ämne. Nåja, vi får se. Nästa vecka tar jag julledigt men räknar med att vara på´t igen veckan därpå.

 

Många som tillkommit (jag kan se att jag numera har närmare fem tusen besökare som läser ca tio tusen inlägg per månad, alla väl spridda över hela landet, vilket är extra kul) tycker att det är svårt att få tag i de gamla inläggen.  Och jag förstår dem. Det är snarare helt ogörligt. Men hjälp är på väg. Jag utlovas teknisk assistans med att dela upp dem i lämpliga grupper så att den som så vill kan hitta de som till exempel handlar om just skrivande. 

 

Tips inför julen: Börja skriva! Ta ett ord, vilket som helst. Varför inte ta något du fick i julklapp. Vad kan man inte skriva om till exempel ”slips”? För att inte tala om ”pyjamas”?