Om man vill förstå varför reklambyråer måste finnas kan man försöka göra en annons åt sig själv. Jag har precis hamnat i den situationen. Min bok är nu klar och sägs vara på ingång från tryckeriet. Jag borde med andra ord börja fundera på hur jag skall berätta om den så att den ”upptäcks, intresserar och lockar till köp”, som jag brukar säga.
Ska jag verkligen berätta lite om hur den kom till? Att hela processen pågått i bortåt fem år, inte dagligen förstås, ofta inte ens varje vecka eller ens månad. Snarare stötvis under perioder när lusten att få veta mer om dessa ”inneboende” blivit för stor. Är det då bra att berätta att uppehållen ofta berott på att jag kört fast. Inte sett hur det som kändes så bra för en månad sedan inte stämmer med vad jag nyss skrev, hur det till exempel kan komma sig att den ena personen vet något som ännu inte kan ha inträffat. Med andra ord hur viktig logiken är. Hur jag kunnat vakna mitt i natten, satt mig kapprak och tänkt ”men så kan det ju bara inte stå!”. Och hur ofta jag då stigit upp. Att det tog fem år låter dessutom som om jag åtagit mig en övermäktig uppgift. Som att jag nog helst borde ha låtit bli.
Men så hörde jag någon känd författare säga att ”det tar lika lång tid att skriva en roman som att ta en fil. kand”. Och jag hörde mig själv snabbt, men tyst så ingen hörde, replikera ”och frågan är om man inte lär sig mer”.
Ska jag berätta hur lite jag hade förberett innan jag började? Att jag först bara hade en idé, en synbild som inte lämnade mig. Och att jag lite senare drabbades av ännu en. Varpå tanken plötsligt uppstod ”tänk om de har med varandra att göra, att de är därför som de inte lämnar mig ifred?”.
Alltså ska jag definitivt inte berätta att jag knappt gjorde någon research alls. Att det mesta skulle finnas på eget lager. Att miljöerna skulle vara mina egna väl kända. Och att jag därför tidigt insåg att delar av boken skulle utspela sig i och omkring en segelbåt, någonstans i reklamvärlden och förstås i det outgrundliga rike som kallas Norrland.
Vad skulle hända om jag dessutom berättar att jag tidigt visste att jag inte skulle kunna hålla mig från att betrakta ”hur vårt samhälle och så kallade civilsation idag ter sig” – det som lektören (den enda som hittills läst hela boken) måste ha menat när hon skrev att ”du har skrivit en spänningsroman som också är en väl fungerande crossover”. Crossover! Jo man tackar. Låter bra men i hur många öron låter inte det som ”jaha, ännu en som skall tycka om allt”. Så det borde jag nog inte säga.
Ska jag bara säga som det var att jag bara satte igång och skrev. Att allt började med att jag såg en man, sliten och trött, ligga ensam i sin segelbåt i Vaxholms gästhamn. Att han gått in i ”krumhulten” som jag senare lärde mig att det heter; det utrymme ombord dit sjömannen drar sig för att få vara ifred”. Det är tidig höst, hamnen är nästan tom, nätterna tysta och mörka. Han sover dåligt och när det väl händer slumrar han bara till en stund. Ändå! Plötsligt en morgon ligger en lång vacker skönhet (en segelbåt) dikt intill honom. Seglat in! Ljudlöst i kolsvarta natten! Av vem och varför? Som övergiven ligger hon där. Hela dagen går, intet liv, bara windexen snurrar lätt.
Tänk om jag även berättar hur jag lite senare såg en ung kvinna, kanske är hon i reklambranschen, som tagit sig upp på det höga, branta berg på Höga Kusten där Helmer Osslund för hundra år sedan stod och målade sina hisnande motiv. Med sig har hon en lite äldre man, en politiker, förstod jag. Att han inte borde ha följt med var uppenbart.
Kan man som författare berätta att man således inte har en aning om vart allt skall ta vägen. Att man bara hittar på. Och ändå inte eftersom lagret som allt hämtas från ju är ett högst privat. Och större än Facebooks enorma serveranläggning i Norrbotten, med miljarder intryck staplade styckevis. Finurligt märkta så att de blixtsnabbt kan hämtas och placeras där den mänskliga hjärnan får för sig att de passar. Och kan bli till det osannolika. Om än aldrig så osannolik som verkligheten tycks kunna vara.
Och hur skall man kunna berätta att det är därför som jag inser att jag (kanske alla?) först och främst skriver för min egen skull. För att det är så obeskrivligt roligt att se vad man kan hitta på när man är totalt fri. Kanske extra roligt för en som skrivit åt andra i fyrtio år. Varit ”hemlig tangent” som jag döpt det till.
Nä, så kan man förstås inte göra. Då vill ingen läsa ens bok än mindre köpa den. Så att jag efter allt detta skulle meddela var och hur boken kommer att finnas att köpa känns inte särskilt meningsfullt. Ja du ser själv hur svårt det är att göra annons åt sig själv .
Nu lämnar vi reklamen: I nästa krönika hoppas jag kunna meddela var och när boken kan köpas. Väntar på leveransbesked. Ett vet jag dock. Den skall inte bara finnas på nätet utan också i en riktig bokhandel. Därför blir det ”boksläpp” i Äppelvikens Bokhandel om några veckor. Återkommer om det.