Minnen av en vän.

Ovanstående är ett citat inskrivet i en målning av Gösta Werner, mannen som seglat jorden runt, på alla dess hav, på allt som flyter. Och som kunde måla så det kändes som om man var med. Gösta var Björn Wahlströms nära vän.

Tavlan hängde på väggen till förpiken i en båt som en gång var Björns. Citatet var talande. Björns håg låg sannerligen inte åt det stillasittande hållet varken bokstavligt eller på något annat sätt. Rörelse skulle det vara. Ut på vida vatten. In där det händer. Fram mot mål man först bara anar. Hem till människor och då menar jag inte för att beundra möblemanget.

Ständig denna aptit på livet, på att få ta del av vad som är allt mänskligt möjligt. Inte minst i den oreglerade värld som är konstens och de fria övningarnas. Lite mindre nyfiken på affärslivet bortom själva affären. Han visste redan varför folk sa och gjorde, det som vi andra fattade först efteråt. När affärsmötet var över var allt annat viktigare. Då skulle den kvava luften ut och ersättas av riktigt syre. När han efter hårda förhandlingar någonstans i världen äntligen landade i byn Omne på Höga Kusten, för någon dags andhämtning, hann han knappt slänga ifrån sig portföljen och slipsen förrän han satt i sin stora, snabba styrpulpetare och körde runt, runt i viken för allt vad alla hästkrafter tålde. Hela byn stod i fönstren, log och sa att ”nu är Björn hemma”. 

Ett par månader innan han gick bort, under den mottagning för 90-åringen som anordnats, och som han pliktuppfylld som han var kämpat sig till att övervara, fick han höra av efterträdare att han var ”Sveriges bästa styrelseordförande”. Och det kanske han var. Men han var betydligt mer än så. Han var vännernas vän. Bättre finns inte. Den som alltid ringde trots att listan i hans mobil måste ha varit lång som telefonkatalogen. Alltid två öppningsrepliker. Antingen att man gjort något bra, vad som helst. Eller att det var dags för nytt äventyr. Aldrig kallprat. Livet är för kort för det och därför blev varenda dag fylld med mening. Hans egen men också andras eftersom han så villigt delade med sig.

Björn var ingen auktoritär ledare. Han var en av naturen utsedd ledande auktoritet, vilket är en himmelsvid skillnad. En nittioåring som gick före! Ledande men aldrig dryg. De uppblåsta excesser vi idag läser om i banker och andra palats var honom främmande. Ett gott liv hade för honom inget med helikopter hem till herrgården  att göra. Därför tog han illa vid sig när det framgick hur de som satt på hans gamla fina SCA:s balkong och solade sig i lånad glans.

Björn älskade affärsmän som själva grävt upp affären. Tvättäkta entreprenörer, folk som dessutom själva kan ta telefon och sälja. Vännen och konstnären Hans Hedberg myntade begreppet ”åstadkommationer”, vilket Björn gärna citerade inte minst för dess genuint norrländska klang. Björn var något så fint som norrbottning. Kanske var det en av anledningarna till att vi kom att kompa så bra ihop under mer än trettio år.

För de som kände honom skorrade den envisa mediabilden av honom som stålman med egen björnliga illa. Karikatyren skulle väl betyda hård till och med okänslig. Inget kunde vara mer fel. Ständigt denna omsorg om andra, inte så mycket om de som redan har allt utan om de som hälsan fattas eller pengar till en ny traktor. Han kan ha haft utseendet emot sig. Alltid brett leende, skarp i konturen och med blänk i de stålbågade glasögonen.

Till livslusten hörde många goda principer. Först när man satt ut sina gränser kan man leva ut innanför dem, förstod jag att han menade. Därför drack han till exempel aldrig alkohol efter tio på kvällen. Och gick ytterst sällan och lade sig efter klockan tolv, helst elva oavsett vilket groggande andra tyckte sig må bra av.

Mitt i festen var han bara borta. Oavsett vad det kunde ha betytt för affären. Pigg som en mört vid frukosten med allt som sagts och lovats dagen innan i behåll var han redo för nya affärer, eller äventyr.

Hans middagstal var mästerliga. Jag erinrar mig en kväll i somras. Värdinnan är sedan länge ensamstående men bjuder årligen på stor middag. Männen, alla med karriären sedan länge bakom sig, reser sig upp, kråmar sig och försöker erinra sig sin ungdomliga charm. Till sist reser sig även Björn, sjuk och trött som han var, och håller ett fullständigt lysande spirituellt tal fullt av insprängd livsvisdom. Jag satt mitt emot honom. När han satte sig möttes våra blickar och jag såg att han log.   

I morgon reser vi precis som förra året till Kanarieöarna bara för att sola, äta gott, promenera och vila – men resan sker med visst vemod. Förra året var Björn med. Redan märkt av sin sjukdom men alltid på, redo att sticka iväg och göra saker, upptäcka nytt, slänga käft med någon spansk skönhet i skoaffären eller gubbe med fiskebåt i hamnen. Alltid först vid frukosten. Fortfarande i centrum. Ständigt folk som kände igen honom och kom fram. Björn hade koll på varenda en.

I solstolarna talade vi om böcker han borde ha skrivit och som han menade att jag kunde ha hjälpt till med. Nu blev det aldrig så, inte bara för att sjukdomen satte p utan för att han inte kunde förmå sig att berätta sånt som skulle ha fått andra att få sin dag förstörd. Den orättmätiga skit han fick för den så kallade Penser-affären svalde han.

Vid ett tillfälle besökte vi radhusen i Rocas Rojas. De som SCA byggde på 50-talet och som blev något av början på den svenska charterboomen. Ett SCA-par som Björn kände sedan gammalt hyrde ett av husen, ett mycket speciellt. Vi satt med våra glas, gick runt lite, Björn ville se sig om, särskilt titta in i ett av sovrummen för det var ”här Anna blev till”, sa han och skrattade så att hans Birgitta kan ha hört.

 

  Nu blir det som du förstår ingen krönika nästa vecka. Räknar med att vara åter vid pulpeten veckan därpå. Även ett nytt bokprojekt under våren lockar. Hoppas kunna berätta mer om det framöver. Men den som gissar på en fackbok som har med vad som är bra reklam att göra är inte fel ute. Boksläppet i tisdags i Äppelvikens Bokhandel fyllde lokalen. Stundtals rena firmafesten eftersom så många från ”förr” dök upp. Längtan efter att få besöka en riktig bokhandel där man får leta efter stället med pennor och gem kan ha bidragit. Du som har långt till den bokhandeln men ändå vill köpa en bok (romanen Sänka skepp) gör det bäst via nätet och Bokus.