Det är intressant att se hur ofta konstens budskap blir lika uppenbara som reklamens. Hur skaparen av verket vill att det skall synas, ta för sig, intressera och beröra. Precis som reklamens skapare av sina budskap vill.

 

Jag tänker framför allt på offentlig konst utomhus. I Bollnäs står en timmerflottare och kämpar med sin stock, i Simrishamn har man proppat refugen i rondellen full med kustfiskets alla redskap och överallt i landet står liknande verk avsedda att symbolisera bygdens mest utmärkande drag och värden. Beställaren vill visa vad orten kan åstadkomma, hur väl den passar att bo och verka på men också antyda dess själ och vilken anda som råder. Ungefär samma uppdrag får reklamkreatören av sin uppdragsgivare.

 

Jag kan höra beställarna i kommunalhuset. ”Se till att folk fattar vad vi menar och att du får fram vad vår stad står för och vad vi kan”. Det visar sig också att den konstnär som inte förmått, eller förmått sig till, att få folk att snabbt fatta lätt blir av med uppdraget, precis som i reklambranschen.

 

Sedan tänker jag på konstverk som är svåra att förstå sig på. Jag undrade länge vad till exempel Wallenbergmonumentet på Nybroplan i Stockholm vill att vi skall upptäcka, förstå och känna. En mängd svarta stenblock utspridda lite huller om buller! Kanske olika världar, tänkte jag när jag funderat en stund, stenhårda och isolerade från varandra. Som mänskligheten, stelnad i svåråtkomliga block. Rätt eller fel spelar ingen roll. Min upplevelse är min. Konsten bara bjöd in.

 

Det är där konstens och reklamens uttryck går skilda vägar. Bra reklam har inte råd med en publik som inte omgående förstår vad som menas. Den dör om inte alla drar samma slutsatser, känner och tänker ungefär likadant. Bra konst kan vara stor om så bara en enda person skådat verket.

 

Reklam är verkligen inte konst. Konsten är fri, det är inte reklamen. Den har en uppdragsgivare och uppdraget är väl definierat och hårt styrt. Ändå vill reklamen använda sig av konstens uttryck, helst se ut som konst så gott det nu går utan att för den skull göra avkall på sitt uppdrag. En svår ekvation, så svår att den bara ytterst sällan går ihop.

 

Dagligen ser vi numera en reklam som, i och med att den allt oftare flyttar in i sociala medier med dess rörliga bildspråk, försöker se ut som konst. Allt för att att bli lajkad. Men mest blir den obegriplig. Ständigt dessa reklamfilmer som flimrar förbi. Ofta fantastiskt roliga, härligt skruvade korta långfilmer, inte sällan prisvinnande (!) världen över – men vad säljer man? Och vem skall jag tacka för underhållningen?

 

Och jag undrar hur den som betalar tänker. Och om man idag har helt andra instrument som mäter reklamens effekter än de vi hade där det bästa var ett känsligt finger i luften. Kanske vet man idag exakt vad en ”like” och ett ”klick” är värda. Vad de leder till som gör att alla som inget begrep trots allt hittar till rätt butik.

 

Eller är det helt enkelt för svårt (minns ekvationen) att göra ”konstfull” reklam som dessutom är affärsmässigt begriplig. Så svårt att det antingen blir obegriplig ”konst” eller alltför begripligt säljsnack. Relevans kallade vi det på min tid och menade att om konsten slipper ha med affären att göra kan den bli något mycket roligare än vanlig reklam. Men sämre.

 

Därifrån är steget långt, och ändå inte, till Utöja och de långt gångna planerna på att ett minnesverk värdigt vad som en gång hände där. En jättelik skåra skall klyva naturen. Finurligt får man lov att erkänna, och konst i meningen att man får tänka till (en första gång, sedan mest en evig skada i en natur som på intet sätt var medskyldig). Men de som, drabbade av evig sorg och saknad, hoppas på ett minnesmärke som symbol för vad de tänker och känner protesterar. De vill inte gå till en skåra i naturen med sin andakt och jag förstår dem.

 

Idag läser jag att saken är så gott som avgjord. Konsten segrade, fri att göra som den vill.