Det händer att läsare av spalten hoppas att jag i ett mail ska förlösa deras skrivkramp, lossa deras kreativitet, öppna deras kranar och staka ut banan så att texterna de vill kunna skriva ska rinna undan så fort att allt annat som går före hinns med. Har du några tips är kontentan eller snarare några snabbtips, lite fix och puts förstår jag. Varpå allt ska ligga klappat och klart. Bara att skriva ut eller publicera.
I våras skrev jag faktiskt en liten handledning i sjutton avsnitt om detta. Jag vill inte kalla det hela för skrivlära eller skrivkurs eftersom sådant lätt både låter som och leder till att man lär sig skriva som alla andra. Det vill säga opersonligt och lagom. Ungefär som skolan gjorde. Avsnitten blir en följetång på vida webben är det tänkt och det hela förefaller bli klart i höst. Själv råder jag inte över processen längre. Andra som behärskar den underbara tekniken har tagit över. Jag bara skrev.
Efteråt har jag då och då funderat över om det ändå inte finns ett eller par handfasta snabbfixar för den som har fullt upp med annat. Som menar utan att det uttalas högt ”skriva i alla ära, så jädrans viktigt är det ju inte, hundrafyrtio tecken kan man väl få till om man hittar en catchy vinkel, även några rader på facebook slinker lätt ner och till alla korten man knäpper behövs ju knappt några ord alls, jag menar om en bild säger mer än tusen ord hur många ord slipper jag då inte skriva om jag publicerar tusen bilder. Då är mail lite knepigare. Såna läser ju folk nästan som man förr i tiden gjorde med brev i kuvert, smakar på orden och undrar vad som står mellan raderna”.
Mitt långa svar kräver alltså sjutton avsnitt och har rubriker som ”skriv inte prat”, ”lägg näsan i blöt” och ”långt men kort”. Allra sist ser jag att jag skrev ett avsnitt som heter ”ge inte upp” och det är naturligtvis det som är det allra bästa. Men också det som ingen vill höra. Sjutton avsnitt! Du hör att det inte är någon kioskvältare på gång.
Men seriöst. Hur gör jag själv med en krönika som den här. Lite mer tränad än de flesta, i alla fall mer än de som skriver och frågar om råd, kan jag berätta att jag bara börjar. I det här fallet var det lätt eftersom jag bestämt att jag skulle skriva om skrivandet. Men ofta börjar jag faktiskt utan att ha mer än ett hum med mig fram till tangentbordet. Jag skriver alltså ner hummet. Och smakar sedan på hur det låter, känns, vartåt det eventuellt leder eller lutar i hopp om att där nånstans kan nästa mening ligga och lura. Att en tanke blev en annan som hakade i, kanske förstärkte den första eller sa tvärt emot.
Så pågår det. Det ena ger det andra eller snarare det andra lockas fram av det ena. Mening efter mening. Sats efter sats. Tankeled efter tankeled. Det blir som ett tåg där nya vagnar kopplas på allt eftersom nya stationer passeras. Nya stationer med nytt folk på perrongen fyllda av nya tankar, idéer och drömmar. Titta där står hon och ser så misstrogen ut. Bäst att backa på det där i förra stycket, mildra det tvärsäkra.
Att skriva, den här typen av texter måste jag tillägga, är som att vara ute och resa. Man vet aldrig vad man får vara med om, vilka tankar och åsikter man möter till och med vem han är den där som utför alla dessa fingerrörelser – i mitt fall långfingervalsen med ena handen och pekfinger med den andra. Jag lärde mig aldrig skriva maskin. Tror faktiskt att jag inte skulle ha kunnat. Jag har en broms inmonterad någonstans. Den säger ”hit men inte längre med teknikens under”. Det är därför som jag heller aldrig blir god vän med datorn. Båda vill vi styra och varje gång är det jag som får ge mig.
Nåväl, säg nu att du pladdrat på så här ett tag, då infinner sig denna osvikligt goda möjlighet som heter ”skriv om!” Kolla om första meningen verkligen satte tåget i rörelse eller om det var för lite kol i brasan. Pröva en vassare, en klokare, underfundigare, roligare. Vad som helst bara det händer något.
Själv gjorde jag faktiskt det alldeles nyss. Den mening som nu inte längre finns, tack och lov, fick ge sig för det som nu står där. På den har jag således broderat mig ända hit.
Nu är problemet bara det att så här får du hålla på. Skriva om och skriva om så att du mening för mening bygger en allt stadigare grund. Att skriva på detta vis är faktiskt inte bara som att resa i okänt land. Det är också som att bygga hus utan ritning. Undra på att det är så kul. Det där med ”okänt land” och ”utan ritning” kom jag på lite efteråt. Så det är ditklämt senare.
Mitt allvarliga råd till dig som allvarligt menar att du vill hitta ett skrivande som är ditt, som är kul, som andra vill att du ska fortsätta med eftersom ingen annan kan, eller tror sig kunna, uttrycka vad firman, laget, gemenskapen vill och menar, som du själv mår bra av eftersom det tar dig ut på resor och ut på byggen det är – skriv om.
Hur gör den som lär sig spela piano, hoppa höjd eller till och med hålla tal. Inte handlar det om att pröva ett par gånger och sedan släppa allt eftersom det hela blev pannkaka. Hela livet består av att göra om och göra om för att till slut göra rätt eller något så när rätt, så pass rätt att det blir kul att satsa ännu en gång, och så en gång till.
Att jag vågar påstå detta har förstås att göra med att det var så jag gjorde. Som landsortsjournalist skrev jag väl den svenska som skolan och lite tjuvtittande på hur andra bar sig åt lärde. Det blev helt okej. Justa referat från tingsrätten där någon stackare fick gå ifrån hus och hem därför att han diskonterat växlar lite väl olovligt. Pressreleaserna från bruket, ortens tunga industri, lärde också ut en del. Tjänstemannasvenskan skulle tvättas och lättas upp, hette det. Så jag lärde mig sätta punkt. Och hitta synonymer.
Men det var på Arbmans det lossnade. Inte första veckan eller månaden trots åtta, tio timmar om dagen. I rummet intill satt en annan yngling, några år äldre och lite mer tränad än jag, men med samma iver att hitta sitt eget språk. Och som han till slut gjorde det! Han hette Jan Cederquist och jag är ledsen att den här meningen tvunget måste få imperfektums trista form.
Vad han gjorde, och jag gjorde, var just detta att vi skrev om och skrev om. När vi gjck hem för dagen frasade det om skorna när vi klev över buntarna av grönt manuspapper i A5-fotmat med mellanliggande karbon, de flesta bara med en eller ett par meningar upptill, många med bara ett eller ett par ord som felaktigt, hade det visat sig, försökt få tåget i rullning.