Det blippar och blinkar. Men det är tyst. På tunnelbanan och i gröngräset sitter en och en i sin egen värld. Var och en med sin upplevelse av allt man ser, hör och känner. Skickar vidare till de man känner och tror sig känna. Och vem vet, kanske till hela världen.

Men det blir stumt. Du är ensam. Omgiven av tusen och i kontakt med hundratals är du ändå ensam. Kanske inte sedan men just då med allt ditt. När ett svar dyker upp, om det gör det, är det långt mellan sändare och mottagare. Det heter interaktion men är sannerligen ingen dialog. En dialog är två samtida på samma plats. Där tiden är så omedelbar att all reaktion omgående låter sig avläsas. Den tid som går när sändning och mottagning pågår i var sin tid i var sitt rum är en evighet även om bara sekunder skiljer. Inte en ryckning eller minsta omedvetna blinkning är skönjbar. Ett tomrum har uppstått. Ett eget rum i en annan tid där allt kunnat hända, hunnit tränga sig in och förbi.

Jag betraktar mina medpassagerare, verkar vara den ende i hela vagnen som inte fipplar med mobilen. Alla sitter tysta och kommunicerar. Men de ser ensamma ut. Inåtvända, frånvända, inte med. Det som upptar dem är förstås oändligt intressant, rörande, berörande. Men ingen annan i hela världen är där just då och delar upplevelsen. Delandet kommer sen, eventuellt, men är då färgat av tomrummet.

Masskommunikation var tidigare reklamens bästa gren. Inget var så effektivt som att exakt samtidigt nå hundratusentals med exakt samma meddelande. Och även om tidningen inte lästes i exakt samma sekund av alla, så visste du när du läste att detta kommer alla andra också att snart ha läst. På exakt samma sätt. Var och en utan förvarning eller påverkan utifrån. Budskapet är inte skickat av någon du känner. Alla vet vi att inget är så gammalt och föga upphetsande som gårdagens dagstidning, den som alla andra redan läst.

Masskommunikation är inte att nå massan stötvis lite då och då. Utan att nå alla i samma kulturella sfär och sammanhang på en och samma gång med exakt samma budskap till alla. Samma oredigerade orecenserade upplevelse, ingen som förklarat, lagt till rätta.

På den tiden när företag fortfarande masskommunicerade sin dialog med omvärlden skapade de bästa en egen röst åt sig. Ett sätt att synas och höras på. Det gav personlighet. Sådana företag hördes även när de inget sa. Det lät om dem.

Men från dagens företagsamhet hörs inte mycket. Bruset må bestå men vad är det som hörs? Ericsson, SCA och Swedbank hörs i våra inre samtal men själva hade de nog föredragit tystnaden. Men hur låter det om till exempel kommunikationsföretaget Telia? Bilden av en man i ett tåg tonar fram. Javisst ja, han sångaren, vad han nu heter. Men vad hörs från Telia? En slinga som i hissen. Vem är Telia i hans kostym? Vad vill man, tänker man? Om kommunikation, samtal, gemenskap, om något?

Och alla stumma bilmärken (Volvo möjligen undantaget), alla reseföretag, försäkringsbolag, banker, varuhus och livsmedelskedjor (ICA något undantaget)? Hur låter det om dem utöver vad som är deras del av det taktfasta bruset? Hur låter vad de säger medan de säger det, mer än som ramsor? Hur låter ”flyg, flyg, flygresor punkt se” mer än som en enerverande slinga? Vem talar? Vad vill de som står bakom? Finns några eller är allt redan en computer på ett gärde någonstans? Vad vill dessa stumma företag mer än höra sin egen ramsa?

Jag ser mig om. Tänker att visst är nätet fantastiskt, en plats där vi alla kan mötas, nästan ett fredsprojekt. Men vad möts vi kring, vi alla, samtidigt? Tunnelbanan känns plötsligt som ett bibliotek där alla sitter tysta och läser helt olika böcker. Alla tunnelbanor i världen blir då världens största, tänker jag. Men där alla fortfarande sitter tysta och läser var sin bok. Tänk om alla istället läste samma! 

Det är förstås därför som alla dessa miljoner kontakter och miljarder försök till kontakter orsakar så lite ljud och så få bilder? Jag menar inre bilder och ljudbilder som stannar, blir kvar på lagret. I reklamens fall ”bilden” av ett företag. Som bilden av de som redan finns där; Ikea, H&M, NK, Röda Ulven och Västerbottenost. Till och med av Konsum och Saab trots att de inte längre finns.  

Men nätet är, mitt i allt brus, tyst.  Och jag tänker att vad vore en teaterföreställning om den gavs åt en och en i taget. Och vad är inte de stora festivalerna med sina rockkonserter innerst inne om inte ett sätt att bryta tystnaden. Att få uppleva, känna efter och skrika ut, vara samtida med allt och alla. I ett klipp till kompisen dagen efter blir den något helt annat.