Populister skriver sällan romaner, noveller, krönikor eller ens långa brev. Det ligger inte i sakens så kallade natur. Där ligger det korta, kärnfulla, ensidiga.
Jag har aldrig twittrat och är ytterst tveksam till att det någon gång kommer att hända. I den bästa av världar kan förstås ett flöde, ett utbyte av kortkorta meddelanden mellan oändligt många, i så nära realtid som möjligt, öka förståelsen, ena oförenliga, till och med bidra till fred och välstånd. Men den bästa av världar är långt borta.
Och visst kan ett kort snabbmeddelande till många sitta fint. Som en träffande oneliner eller en gripande löpsedelsrubrik. Eller lapp på köksbordet att man hastigt var tvungen att besöka gamla mamma. Kort och kärnfullt. Men när dessa korta kärnfulla rader blir allt man har att säga i det offentliga samtalet då blir detsamma torftigt. Till och med tystande.
Att skriva kort är svårt. Att tävla med tusentals andra som också skriver kort är ännu svårare. Näst intill omöjligt för den som annars aldrig tränar på skrivandets konst. För att synas i mängden måste det kortkorta antingen ha ett innehåll som slår omvärlden med plötslig insikt. Vilket inte är lätt. Eller en förpackning så vässad med överdrifter, förenklingar, förstoringar, förvanskningar, förgrovningar att det ändå tränger sig före. Somliga försöker därför med allt på en gång. Och räcker inte det kan ren lögn bli pricken över i. Utan vare sig viktigt innehåll eller lockande omslag swischar twittret förbi som en fladdermus i natten. Men vem vill gå obemärkt förbi, särskilt när man är arg, rent av förbannad och bara måste få rätt. På momangen. Twittrar man finns man i alla fall.
Det mesta av allt detta kopiösa twittrande har därför mest blivit en formfråga. Form är visserligen den bro på vilken budskapet ska ta sig över till andra sidan. Men utan innehåll blir bron meningslös.
Därför passar det kortkorta den som inte vill bli motsagd. Den som sitter på sin kammare och tycker tills allt kokar över. Som skriver av sig sin ilska, frustration, förgrämelse, avundsjuka, övergivenhet, rädsla. Allt detta kan man nämligen för en kort stund bli av med genom att ge igen. Knäppa på näsan, få sista ordet. Som barn gör.
Att utgå från att ett meddelande som vill förmedla en bra tanke, värd att spridas till tusentals andra, som bygger på insikt, kunskap, erfarenhet och känsla för spelet ska vara så kort som möjligt, strider faktiskt mot allt förnuft. Riktigt bra tankar kräver långa, väl tänkta och väl skrivna texter eller tal. Därför slår fortfarande ett långt och väl skrivet brev det mesta. För att inte tala om vad romaner gör.
Så kort som möjligt kommunicerar sällan. Dess natur är att polemisera inte att inleda dialog, än mindre inbjuda till samtal. Det kortkorta väntar sig inget svar tillbaks, helst dödstystnad. Det är som bäst när det är riktigt dräpande. Som en dödande smash. Där fick dom! När till och med politiska och andra viktiga debatter blir som mest ”tevemässiga” ju kortare svar som levereras då är det tyvärr inte längre budskapen som tävlar.
Så kort som möjligt kan tjäna som sammanfattning, som kampsignal, påminnelse, ett slags telegram, ett inpass, i sina bästa stunder ett ord på vägen eller i rättan tid. Det kan göra gott men dess natur är inte alltid god. Det kortfattade balanserar alltid farligt nära det meddelande som aldrig borde ha sänts. Det kan svårligen berätta, förklara, inviga, skapa förståelse än mindre utgöra programförklaring. Det fungerar ofta snarare som skiljande än som enande kraft mellan sändare och mottagare. Särskilt om det är illa formulerat, vilket är det vanliga eftersom det kortkorta är så svårt att hantera att bara fåtalet behärskar konsten. Som med poesi. Alla kan skriva vers men få kan dikta.
Den grå massan av kortkorta meddelanden lever dessutom ett flyktigt liv. De finns den sekund de konsumeras men faller sedan döda ner. Många finns bara medan de skrivs eftersom de aldrig läses. Hur många tweets minns du? I bästa fall är de roande, i sällsynta fall oroande, det vill säga något som ligger kvar och gnager, föder ny tanke som leder till ny åtgärd. Tweets låter som godis och är alltför ofta också det. Lite kul för stunden.
Men mest oroande är att det kortkorta bidrar till en ny tonalitet som sprider sig över världen och det världsliga samtalet, inte minst bland de som har (borde ha) mest att berätta, de som vill ha vår röst för att kunna företräda oss i tusen svåra frågor. Men kan man klicka iväg ett tweet om att ”så ska vi inte ha det” då går livet vidare ännu en dag. Då har man åtgärdat, men knappast gjort den ”åstadkommation” som konstnären och öviksbon Hans Hedberg uttryckte saken när samtalet handlade om att verkligen uträtta något.
Idag sitter således, läser man med vemod, politikens påläggskalvar och driver sajter i den mediala stratosfären i akt och mening att medvetet förkrympa debatten. Twittrandet ska kännas och brännas. Det ska få skrattarna att byta parti. Och motparten att bli svarslös. Men eftersom de inte är några poeter blir allt ett brus. Först när någon begår det ultimata klavertrampet stannar tombolan upp en stund.
Eftersom jag numera är sysselsatt med reklamens historia kan jag inte låta bli ett se parallellen. Så var det på femtiotalet också, efter kriget när det enda som fanns att sälja var typ ”tandkrämen som lovade ta bort gula hinnan, hårcremen som gav stil åt alla killar och pastillen som var den lille halsläkaren bra att ha när inte sugtabletten som var hälsan för halsen hjälpte”. Då när inte mycket fanns att säga var reklamen likadan. Kort som ett tweet. Tom på innehåll och därför för det mesta bara grovt förenklade överdrifter.