Allt är historia inom kort. Jag har, som de flesta av oss, anledning att på nära håll följa livet på ett äldreboende. Där i hus A avdelning 3 rum 4 bor en människa som är ett bibliotek, ett par tre långfilmer och tusen roliga historier. Men där på rummet är hon blott Dagny (kan vi säga) som är ”helt borta”. Ofta tänker jag på hur föga sant det är. Att allt ligger i ett par lådor på någon vind. Sanningen är förstås att hon finns i historien men att inge längre berättar den.
Allt är sin historia. Det är märkligt hur något så prosaiskt som studier av reklamens historia kan föda så många tankar om tid och historia. Det sägs att tid är pengar, men tid är ju historia eftersom sekunden inte flyger framåt. Men så filosofisk var nog inte tanken bakom ordspråket. Den var nog snarare att ju mer man hinner med desto mer hinner man tjäna.
När man dyker ner i reklamens värld uppsöker man inte bara de då gängse sätten att försöka få folks uppmärksamhet för en vara eller tjänst. Man hamnar hos själva folket och i den tid de levde. Och man inser att det sannerligen inte vara någon större skillnad på dåtidens reklammän och -kvinnor och dagens. Av det sluter jag mig till att inte heller morgondagens reklamskapare kommer att vara särskilt annorlunda. Så att framtidens reklam ska bli så mycket bättre än dagens eller gårdagens är föga troligt.
Vi kan återgå till Dagny. Att hon inte minns betyder inte att hon är borta. Hon finns i berättelserna om henne men idag måste andra föra dem vidare. De ägs av personer som såg, hörde och kände vad Dagny visste, kunde, ville och gjorde. Men i Dagnys fall har även de tystnat. På avdelningen är det inte många som vet mer om henne än vad som kan tecknas ner på en halv A4.
På hennes dörr på äldreboendet står inte hennes namn utan bara siffran 4. När hon talas om och tänks på, vilket görs med ömhet, är hon Dagny på fyran, som är lite borta, som vill doppa Mariekex i kaffe och absolut inte får matas med för stora apelsinklyftor. Hon har svårt för att svälja, så det har hänt att ambulansen har tvingats komma.
När jag försöker uppsöka de ”gamla” reklammännen, de som med sina gnistor antände brasan som blev till det som senare kom att kallas ”den kreativa revolutionen” ser jag att de stretade med retorikens grunder precis som vi. Det som skiljer är tiden. Talang, kunnande, ambition och lust är eviga ting. Det är tiden som sätter dem i rörelse, i de människor som just då har jouren.
Historielöshet är ett förfärligt ting. Det lurar oss att tro att det är framtiden som är livet, det vill säga den tid då alla drömmar ska slå in och allt ska fullbordas. Själva begreppet framtid är ett löfte, hur det nu kan bli det när historien vet så mycket bättre.
Inför dagens frågande blickar om vad som nu sker kunde historien vara till avsevärd hjälp. Och visst finns de som envist försöker vifta och få ordet men i floden av spekulanter om framtiden drunknar de. Dagens stora mediala scener upplåts främst till nuets artister, åt alla som i sin gärning söker sin profil och sitt varumärkes rätta värde. Vi ser det dagligen; hur lätt sanningar och löften väger. Hur snabbt ett ord kan flyga avfyrat i hastigt mod. Hur vi alla (inte riktigt tack och lov) tvingas sitta med en plastbit i handen och försöka hänga med på allt som rör sig. Men plastbiten är ingen kristallkula. Den bara berättar om det pågående. Vore den en kristallkula skulle den ha förmåga att rota i historiens oändliga djup och där finna sanningar om framtiden.
Inte ens våra främsta vänner i försöken att förstå, journalisterna, går fria. De rapporterar men följer inte, eller alltför sällan, den historiska tråd som varje händelse är slutet på eftersom det mesta som händer är del av ett förlopp. De hinner inte. Det finns inga resurser. Vi som till slut ska förse media med resurser genom att betala för allt vi får, och kunde få, veta har fullt upp med att själva vara nuets journalister. Själva få våra femton minuter av något sammanhang genom att både vara nyheten och den som förmedlar den.
Till slut skriver varje journalist sin egen bok. Glatt marknadsförd av den egna tidningen trots att textreklam inte är vad en obunden redaktion sysslar med. Boken blir journalistens (och tidningens) sätt att föra fördjupad kunskap och avsevärd erfarenhet vidare. Till slut skriver även läsarna sina egna böcker för att något av det som var vars och ens unika del av helheten ska bli en pusselbit i historiens eviga vävnad.
Men för Dagny är det för sent att skriva böcker eller ens slänga iväg ett twitter. Dagens höjdpunkt, den hon ständigt längtar efter, inträffar när den unga flicka, som nästan oavlönad går som assistent på avdelningen, kommer och sätter sig intill henne. Som inte har bråttom utan tar hennes hand och vill prata. Kanske om hur det var förr. Även om svaren uteblir förstår vi att det är det bästa Dagny nu vet. Och att den unga flickan för henne därför är vårdens viktigaste person.