Nej, jag vill inte veta vem du är. Det räcker med att jag vet att du finns. Den här bloggen är nämligen så finurligt ordnad att jag kan se hur många som läser varje dag, varje vecka, varje månad. Och var de bor.
Jag kan utläsa att väldigt många ständigt återkommer, att jag således har en läsekrets. Varje vecka får jag ny statistik. Ett alplandskap över veckodagarnas toppar. Inte så många läser på söndagen, kan jag se vilket är begripligt eftersom de flesta läst veckans krönika redan på fredagen eller lördagen. Något fler dyker upp på måndagen, vilket jag tolkar som att det är på jobbet man läser, eller i skolan. Sedan lite högre, jämnhöga toppa på tisdagen, onsdagen och torsdagen. Varefter rena Matterhorn reser sig upp på fredagen och nästan når molnen.
För en tid sedan träffade jag mannen som en gång, för två och ett halvt år sedan, hjälpte mig sätta upp denna blogg. Även han kan följa min statistik. ”Vet du”, sa han, ”du har fler läsare än vi på vårt företag som ändå är i branschen (nya-media-kommunikation). Det är bara att gratulera”.
Jag hoppas att jag läser rätt när jag nu försöker återge vad statistiken berättar. Sådan gymnastik har skrämt mig sedan jag, som latinstudent, försökte mig på ämnet i Uppsala eftersom det var nödvändigt om man ville bli pol. mag. Vilket jag tack och lov inte blev.
Jag har alltså närmare fem tusen följare, som det heter. Varje dag besöker mellan tre och fem hundra personer sidan och läser i snitt ett och ett halvt inlägg var. Det blir mellan två och tre tusen personer som läser varje veckas inlägg, som de heter. Jag skulle kanske säga krönika, eller varför inte brev. Per månad blir det bortåt tio tusen ”besök” (pendlar nio och elva tusen).
”Och”, lade han till vilket är det roligaste av allt ”du som aldrig annonserat din blogg! Som inte deltar på facebook (jag finns där men skriver sällan eller aldrig något) eller i andra ”nysociala” sammanhang. Det betyder att alla som hittat din blogg har gjort det på egen hand! Det är rätt fantastiskt”. Han var faktiskt imponerad. Och jag med, fascinerad över att den urgamla reklammetoden mun-till-mun kan vara så effektiv i tider när allt ska massannonseras överallt.
Över det kan man filosofera. Och jag tänker, eller kanske vill tro, att de som hittat hit tycker att vi har något gemensamt: ett intresse för det mest intressanta av allt nämligen det som sammanfattas under det torftiga begreppet kommunikation: Hur vi får kontakt med varandra, blir förstådda för vad vi menar, hur det skapar sammanhang och mening. Eller inte. Det vill säga hur det avgör allt som vi andas mellan födelse och död. Hur det har med reklam att göra. Och vad som är reklam mer än själva reklamen.
Bloggen blir ett tyst samtal. Summan av det samtalet, det vill säga vad min läsare själv tänker under tiden läsandet pågår, och kanske efteråt, blir vars och ens egen privata egendom. Placerad där den lätt kan komma till användning, på jobbet och hemma. Vore det inte så skulle inte många, mer än några släktingar och nära vänner, fortsätta läsa, vecka ut och vecka in. Somliga tycks ha varit igenom alla de etthundrasextiofyra inlägg som hittills publicerats.
Vill man prata om kommunikation kan man inte påstå, lära ut, informera, propagera, demagogisera. Då måste man redan med sitt sätt att prata visa att man fattat att kommunikation är samtal. Ett lyssnande, ett svarande, ett lyssnande igen. Som en tennismatch där en sista punchline kan få samma effekt som matchbollens smash. Där det ena slaget triggar den andre att möta upp med ett ännu bättre. Men där även ett trist dubbelfel kan avsluta allt.
Det är därför som jag inte säljer in mitt bloggande. Jag träffar fortfarande relativt nära vänner, och branschbekanta, som inte har en aning om min spalt. Jag vill vara totalt fri från misstankar om att gå andras ärenden, ha andra agendor, sprida andras synpunkter. Därför lyder jag inte råd om att försöka få din och alla andras email-adresser så att jag kan börja sälja ”varor” till dig. Det är så man vanligtvis gör, får jag lära mig. Skapa en grupp följare. Få dem att rekvirera något från dig så att du får deras adress. Sätt sedan igång och sälj.
Jag vet alltså inte vem du är, och vill inte veta även om det på många andra sätt kunde vara trevligt. Ett fåtal känner jag förstås till; vänner och bekanta i min nära omvärld. Men jag vet var du bor! Inte just du förstås men alla mina läsare tillsammans.
I bloggens statistik ingår även en Sverigekarta. Kartan är full av olika stora svarta prickar. Intill varje prick står en siffra som berättar hur många på just den orten som läser. Det betyder att hundratals prickar över hela landet visar hur många som just på den orten läser min blogg; från Kiruna, Pajala och Arvidsjaur ner till Lund och Simrishamn. I Stockholm är pricken jättestor, täcker hela Uppland. i Göteborg något mindre och i Malmö ännu lite mindre. Klickar jag på t.ex. Stockholmspricken får jag veta t.ex. hur många i Täby som läser.
Efter de tre stora kommer, har jag räknat ut, universitetsorter som Umeå, Uppsala, Linköping, Växjö. Sedan orter som jag har viss anknytning till som Sundsvall, Gävle och Örnsköldsvik. Men i Kalix, där jag är född, finns ingen prick. Av det lär jag att min blogg inte läses för att man bör, utan för att man vill.
Gotland är ett bra exempel på hur det kan gå till. Idag läser ca femton personer regelbundet min blogg. För ett år sedan var det ingen. Men jag träffade gamle vännen Jack (hej där), som jag inte sett på ett tag och inte visste att jag bloggade. Men nu ska jag börja, sa han. Och mycket riktigt, någon vecka senare fanns där en prick med siffran två intill. Sedan blev tvåan en femma. Ordet hade börjat gå. Fascinerande.
Länge var jag bekymrad över att bloggens svarsfunktion inte tycks fungera. ”Den fungerar, lite krånglig bara” påstår han som hjälper mig. Men många som jag träffar har påtalat detta, sagt att de inte lyckats ”kommentera”. Andra har svarat med email, vilket är en bragd eftersom någon email-adress inte finns angiven.
Nu tänker jag att det här samtalet som vi har, det ska inte fortsätta med annan ordväxling. Det ska stanna där det är. Vilket förstås inte betyder att jag är lomhörd för kommentarer. Bara att jag ändå tycker mig höra vad mina läsare tänker – eftersom de fortsätter läsa, det vill säga samtala. De tänker ungefär som jag. Och det räcker mer än väl att känna att man tycker och tänker ungefär som folk gör mest. När de tänker efter. De som tänker och tycker helt annorlunda har för länge sedan hoppat av. De tillhör inte det här sammanhanget. Andra kanske, men inte just det här. (Gissa hur många ord det här inlägget består av? Det kan jag läsa här nere: 1164).