En liten sommarkrönika inspirerad av en resa till Hälsingland, dess märkvärdiga bruk och gårdar och den ende som sjöng som Jussi Björling.
En vinterdag för två hundra år sedan äntrar kommersrådet och brukspatronen Jurgen Christoffer Muller så vigt det nu går för den tunga vargskinnspälsens skull släden. Pälsen är fotsid. Den stränar och är vrång när han tränger sig ner bland renskinnen. Fuxens andedräkt ångar het. I den vita snön fräser en ännu kroppsvarm blaffa. Exakt vilken dag detta utspelar sig vet vi inte. Inte ens rätt år finns angivet i skrifterna ty det som hände den här dagen är nogsamt utelämnat men ändå aldrig glömt. En bra gissning torde vara något av sjuttonhundratalets sista år.
I fönstret på andra våningen står hustru Elisabeth. Hon vinkar lätt när hennes ståtlige man tar plats bakom kusken. Han vänder sig dock inte om utan beordrar omedelbar avgång. Kylan biter i och redan efter någon mil i riktning Alfta inser kommersrådet att ett rejält oväder är att vänta. Det blåser upp och emot. Snart ser han knappast kusken där framme. Det är emot hans natur men han beordrar kontrakurs, det vill säga återgång till herrgården och dess sköna brasor. Den planerade förrättningen kan vänta, tänker han, och ser nya pigan i köket framför sig. Här om kvällen bad han henne att komma och raka sot och aska ur öppna spisen. Leende hade hon böjt sig in i öppningen och när hon vände sig om hade hennes blick varit mer fräck än skälmsk. Det kunde bli en bra dag ändå, tänkte han.
Gårdsplanen ligger vid ankomsten helt öde. Kommersrådet häver sig ur vagnen och beger sig på stela ben uppför den långa breda stentrappa som frikostigt erbjuder inträde på Woxna Bruks herrgård. I den stora entréhallen släpper han pälsen, som det anstår honom, på det polerade plankgolvet. En piga, dock en annan men en som han också känner väl, rusar till. Med raska steg går han uppför den vackra, vindlande trätrappa som byggdes av ryssar utan en enda spik. Trappan har allt sedan dess tillkomst, ett välment tack för frikostig inkvartering under en svår tid i gruvan för ryska timmermän och snickare, betraktats som ett av traktens mest betydande konstverk. Den knarrar inte. Inte ens tvåhundra år senare ger den ett ljud ifrån sig när sentida rumlare famlar efter dess frälsande räcke.
Trappan blir på sitt sätt skyldig till det som nu följer. Ivrig att berätta om sin återkomst, dock inte om sina ändrade planer för dagen kan man tänka, stegar kommersrådet fram till sin hustrus salong. Men där är egendomligt tomt. Hela våningsplanet saknar henne. Hennes sybehör ligger hopvikta. Med en rynka mellan ögonbrynen men nu på allt mer tysta fjät närmar sig kommersrådet dörren till hennes sovkammare. Han lystrar och hör det taktfasta knirket. Sängen är uppenbarligen inte gjord av ryssarna. Försiktigt öppnar han dörren. Ur bolstret sticker fru Mullers omvittnat vackra ben, det ena med nedhasad strumpa. Mellan dem guppar konturen av ett arsle vars tillhörighet den försmådde maken snarare anar än så att säga skådat in natura. Paret hör först inget men avslöjas abrupt in flagrante när dörren med en våldsam smäll slås igen och bolstret på grund av bådas häftiga rörelser flyger av.
Ett våldsamt gräl uppstår. Det går till handgemäng, till sist så våldsamt att kommersrådet griper rummets tunga eldgaffel och drämmer den i förste bokhållare David Nybergs skalle så att denne omgående faller död ner varpå kommersrådet öppnar fönstret och vräker ut kroppen. Kvar på trägolvet blir en blodpöl som aldrig därefter låter sig tvättas bort helt. På väg mot drivans famn fastnar kroppen i ett stort träd innan den efter viss tvekan ramlar rakt ner i en brunn som raskt och rådigt fylls med sten varpå det hela på brukspatronens inrådan glöms. Men en piga (ständigt dessa närvarande pigor) med stor vänkrets på bruket hade åhört bråket och även tagit del av dess erbarmliga slut. Så berättas det i alla fall. Under alla förhållanden var Nyberg som försvunnen dagen därpå.
Döm dock om allas förvåning när förste bokhållarens kropp långt senare återfinns som drunknad i Woxnans svarta älv. Kanske drunknade han, när allt kom till kritan, som av en olyckshändelse. Eller kanske frivilligt som självbestraffning, ingen vet. Men länge förmenades Nyberg sin sista vila i vigd jord, vilket dock senare rättades till. Som straff för sin aktiva del i det sedan dess vida omtalade brottet blev fru Muller ålagd, av vem framgår dock inte, det värsta straff en människa kan tänka sig nämligen att i två hundra år osaligt vandra omkring i herrgårdens med åren allt mer bedagade gemak. Stundom även i dess nattligt dolska park. Många har sett henne och menar samstämmigt att det man har sett det finns.
Man kan undra vad svarta damen, som hon kommit att kallas, i alla dess år gick och funderade på. Kanske på orättvisan som drabbade henne. Som patron i enslig bygd och därmed även i praktiskt mening som något av rättsskipande myndighet på orten levde kommersrådet vidare i många år. Men hur skulle hon hämnas? Under två hundra år hinner man fundera ut en hel del.
Kanske ältade hon herrgårdens och brukets synnerligen remarkabla historia med den ståtliga herrgården i centrum kallat Hälsinglands enda ”slott” med sjutton ägare under storhetstiden, som alla ville åt det rostbruna guld som i riklig mängd visade sig ligga gömt i Gymåsbergets djup. En malm som gjorde vissa av dem rika som troll. Medan andras ofattbara slit mest gav bröd för dagen i enkel timmerstuga. Bara frakten av tackjärnet tog en vecka innan den hästdragna kärran med enkla trähjul och tre hundra kilos last nådde kusten vid Ljusne. Vintertid i pinande kyla och vinande vind men sommartid i mer mänsklig takt längs Woxnans och Ljusnans strida älvar.
Med åren växte här fram ett företag som en tid kom att vara ett av Europas största exportföretag med tusentals anställda. Dess namn var Ljusne-Woxna AB och den kanske mest framgångsrike ägaren en viss Wilhelm Kempe. På det ensligt belägna brukets bekostnad gjorde han sig en förmögenhet av största europeiska mått. Innan Kempe ägdes bruket av bland andra fyra bröder Gahn, alla framstående vetenskapsmän, läkare och militärer, alla redan välbeställda men när yngste brodern startar Gahns Fabriker i Uppsala uppstår en rikedom som medger att släkten går från att vara rik på tvål till att bli förmögen på järn.
När Kempe dör ärver hans dotter Vilhelmina von Hallwyl den stora förmögenheten. Hennes man, den tyske greven Walther von Hallwyl, var dock inte samma entreprenör som sin svärfar. Parets liv och leverne i Ljusne, som låg betydligt bättre till i förhållande till Stockholms salonger, krävde sitt. Med åren samlar emellertid Vilhelmina på sig löst och fast ur brukets gömmor. Woxna herrgård är idag fattig på klenoder från tiden. Men den vackra trappan gick tydligen inte att inte att flytta, den och en vacker kakelugn står orubbligt kvar. Det Hallwylska arvet finns som bekant att beskåda i palatset på Hamngatan i Stockholm.
Allt medan livet på herrgården tar sig sina friheter arbetar en hårt slitande familj i generation efter generation vid bruket. Ofta som kolare. Yrket går i arv från far till son. Den förste (född 1712) är stor och stark och eftersom hans Andersson-namn inte gör honom rättvisa kallas han Björn. Stugan ligger hela tiden på samma plats ett stenkast mellan herrgård och masugn. Den övertas av tre eller om jag räknar rätt till fyra Björnar innan Jussi Björlings farfar (född 1842) inträder på scenen. För så är det att det är från Woxna som Jussis långa släkt stammar. Efter en tid i Finland återkommer familjen 1895 till Sverige och Borlänge där släkten tar emot. Namnet Björling tas efter en bror till Jussis farfar. På kyrkogården intill Woxna kyrka vilar sedan dess alla dessa tidiga släktingar. Men inne i kyrkan framträder de alltjämt via sin berömde släkting. Här äger i juli sedan sjutton år tillbaks en förnämlig festival till Jussi Björlings ära rum. Vi var där i år. Och som det sjöngs. Eldsjälarna bakom är ofta sentida ättlingar till och bevarare av Hälsinglands imponerande gårdar.
Men vad tänkte hon då på fru Muller där hon nattetid vandrade omkring i sina tysta och allt mer tomma salonger i två hundra år. Alla som övernattat på herrgården har, får man förmoda, känt hennes närhet. Även min fru Ingrid, som sju år gammal och född i Ljusne, inkvarterades på Woxna herrgård som kolonibarn. Gården var då blott ett minne av sin forna jag. Men än spökar hon, sägs det. Och än kan man, om man vågar öppna sig för det förgångna gå igång på den historia som alltid gömmer sig där man minst anar det. Och där inte sällan det ena hör ihop med det andra på ett sätt man aldrig kunde drömma om.
Spöket på Woxna var, eller är, dock inte ensamt. Även en mansgestalt i slängkappa från tiden har synts i den vackra parken. Men vem han var i mer fast form, förste bokhållaren David Nyberg, kommersrådet eller någon annan förfördelad när rikedom ska fördelas och rättvisa straff utdelas det får den spekulativt lagde fundera över.
Tillåt mig komma med en privat fundering. Hon kan ha tänkt på orättvisa, kanske till och med hämnd. På hur hennes tid togs ifrån henne, hur hon tvingades till ensamhet i rum som nyss var fyllda av liv. Hur hon gjordes oåtkomlig för andra. I så fall har hon delvis fått upprättelse. Jag ser mig om i sällskapen och tänker på hur lätt vi idag låter oss fångas av digitala världar och därmed förlorar tid och rum som annars kunde ha fyllts av helt vanligt, inte sällan minst lika spännande, liv.