Jag hade tänkt skriva om ”det förlorade självförtroendet”, branschens tappade tro på sin förmåga att åstadkomma det enastående, det enkla, utmanande, anständiga som ändå säljer av hjärtans lust. Och därmed om den tappade lusten att anstränga sig så att belackare och köpare med uppgiven syn på vad en investering i reklam kan åstadkomma får något att tänka på.
Men så läste jag tidningen i morse.
Det var faktiskt första gången på tre veckor. Avhållsamheten var först ofrivillig. Prenumerationerna gick ut strax innan vi lämnade Ådal. Läsningen hade, som den gör sommartid, sakta men säkert förlorat sina måsten. När ved ska klyvas, blåbär plockas och det lilla sakta blir större än det stora blir tidningen snabbt mest något för brasan att bita i.
Så vi kastade oss inte omgående över förnyelse av prenumerationer. Det tar vi när vi kommer hem, lät det. Men hemma var återigen det lilla väldigt stort. Dagarna gick och snart hade vi varit utan dagstidning i tre veckor. Mer än två dagar har inte hänt på femtio år. Ofta har vi hållit oss med två, långa tider även en tredje.
Det märkliga var att livet gick vidare. Nyheter sipprade ändå in från alla håll och kanter. Genom radion, teven, telefonen, dialog och samtal. Men allt det andra, undrade häpna vänner när de hörde om tilltaget, alla krönikor, ledare, kommentarer och analyser? Faktum är att de bara upphörde. Eller kom från annat håll. Över ett middagsbord till exempel.
Redan när vi för många år sedan lämnade alla facktidningar om mat, bilar, båtar, antikviteter, mode och heminredning, även de om reklam, visste vi att saknaden knappast skulle bli stor. Vi har tydligen länge, utan att direkt tänka på det, varit på väg att koppla oss ur det massmediala greppet. Och funnit hur avkopplande det är att själv välja vad man utsätter sig för. Världen är full av berättelser, tankar, idéer, åsikter, upplevelser. De bästa återfinns bara inte längre i massmedia, inte för oss. Vi hittar dem i böcker, filmer, i radion, på tevens udda platser, bland utställningar, föreställningar och inte minst bland vänner och bekanta. Massmedia är något helt annat. Det hörs redan på namnet. Massans media, allas läsning, lyssning eller tittande samma dag om samma sak åt samma håll. Men när massan är mottagaren vem är då avsändaren? Rimligen någon som står utanför eller över massan. Som vet vad massan vill veta, vad den tål och inte tål, vad den borde ha som grund innan den fattar sina beslut. Sina enskilda beslut i sann demokratisk anda?!
Vi klev, på prov, ur rollen som deltagare i Massan. Känslan visar att risken är uppenbar att allt fler kommer att vilja pröva på den. Det borde de som hanterar tidningskrisen försöka ta till sig. Förlusten var nästan ovidkommande. Det hände att vi fick påminna varandra om att vi ingen tidning hade. Morgonteven fick skvala på. Nojset avbröts av välkomna nyhetsfakta. Ingrid skrollade med van hand runt i sin iPad efter läsning som hon själv bestämt att hon vill ha. Själv satte jag, efter att ha fattat vad Nordkorea återigen gjort och Östersund otroligt nog åstadkommit ännu en gång på mig lurarna och lät Patti Smith berätta för mig om sina iakttagelser och funderingar från sitt cafébord vid sjätte avenyn.
Men så idag var allt sig likt igen. Vilka är vi att stå utanför Massan, så vi accepterade ett proverbjudande. Hultqvist! skriker förstasidan. I tre hela uppslag fortgår detta om vilket jag redan, trots avsaknaden av tidning, vet det mesta. I alla fall allt som behövs, i alla fall som jag behöver. Inte mindre än sex olika ledarskribenter, journalister, krönikörer repar på sitt sätt upp det redan söndertuggade.
Jag tänker det förbjudna: Måste jag dagligen och stundligen ha all denna samma-och-samma-information, alltså inte bara den som tidningen tillhandahåller? Varför egentligen? Är inte det bara vad medieindustrin vill att vi ska tro? Självklart vill jag både vara informerad och upplyst, hjälpt på traven med sånt som är svårt att förstå. Men så till den grad, så envetet, påfordrande som om det har med hur jag ska uppfattas som medborgare att göra. Varför känns det som om jag måste tugga i mig dessa enfrågeföljetänger varje dag tills allt bara är en fadd tugga omöjlig att svälja och därmed bli av med. Dagligen står han där, korrespondenten. Men det jag ser är hur det ser ut just där. Och det jag hör har jag redan hört.
Ändå är kommunikation allt. Varje dag, varje timme, minut och sekund levererar hälften av oss nya tankar, utsagor, tyckanden, upptäckter, insikter, avsikter och inte minst åsikter. Andra hälften läser, lyssnar, tackar och tar emot. Därefter byter vi plats. Flödet blir som blodet i våra omlopp, syret i våra lungor, gympan för våra hjärnor och passande kläder för vårt nakna inre. Genom att ta del är vi med. Blir vi någon. Kommunikation är som lim och gem. Det häftar oss samman. Gör oss till lag, företag och nationer.
Därför flödar ord, bilder och former som vore alla tankar tidigare otänkta. Och allt som sägs och skrivs osagt. Därför räcker det inte med ett bokberg större än Kebnekaise. Ständigt ser vi om samma film eller teatertema men på nytt sätt. Febrilt försöker vi hänga med men samtidigt sortera, förkasta och avstå. Den som i den kampen inte lär sig att vara obeveklig riskerar att drunkna med stressad mage och tinnitus i öronen.
När jag som ung journalistvolontär på Fagersta Posten fick höra talas om eremiten vid Landsbergets fot packade jag min väska med alkoholhaltiga drycker, cigarretter, snus, godis och kaffebröd. Jag utgick från att mannen var en tillbakadragen kuf som man måste närma sig försiktigt. Inget visade sig vara mer fel.
Jag fick veta ungefär var han höll till. En bonde pekade ut riktningen. ”Följ den här vägen två hundra meter, ta sedan stigen till vänster och följ den en kilometer. Till höger dyker en glänta upp. Gå över den, på andra sidan finner du en knappt upptrampad stig. Följ den, hur långt vet jag inte. Men där någonstans ska han finnas. Jag har aldrig varit där. Till mig kommer han på nätterna. Jag köper kaffe, socker, salt, mjöl och sånt åt honom. Men inga tidningar. Första gångerna låg de kvar på trappan, oöppnade, så jag fattade att han inga ville ha”.
Eremiten såg faktiskt så ut. Långt stripigt hår och helskägg. Men hel, ren och luktfri, visade det sig när jag satt vid hans egenhändigt yxade bord i den enkla stugan stor som en Friggebod. I taket hängde sängen i rep. Där fanns en järnspis och ett par pallar, det var allt. På en hylla låg en trave När, Var, Hur. Så helt utan läsning var han inte. Det här var i mitten av sextiotalet Jag berättade nyheter från stora världen. Han lyssnade, inte ointresserat men heller inte ivrigt. Bland annat visade det sig att han inte visste att Kennedy sedan ett par år var död. När jag undrade om vi skulle ta oss en hutt sa han att ”ta du, jag bryr mig int”. Men kaffe drack vi och butterkakan gick åt.
Han var i princip helt avkommunicerad men ändå ingen obildad, okunnig än mindre olycklig man. Han var fullt nöjd med vad han redan visste. Fler nyheter, åsikter, omdömen, analyser skulle inte påverka hans liv nämnvärt. Det hela var inte ett utslag av någon lära. Det bara var så för hans del. Jag förstod att saker i hans liv hade styrt honom till den här stugan i många år. Länge hade han varit skogshuggare i Orsa-trakten. Avverkat och staplat, varpå bolaget kom och mätte och la kontanter på någon bondes bord mot färdigskrivna kvitton.
Jag var där i ett par timmar. Fick höra allt om hur det var på vintern, med ensamheten, utan kvinna, utan barn. ”Nog går det bra”, sa han på lätt bruten finska. Man har sig själv, hette det. Men någon filosof var han inte. Han gick inte och grunnade annat än på om han skulle täta jordkällaren idag eller imorgon.
Så fick jag ändå ihop det. Snacka om självförtroende. En tråd att spinna vidare på nästa vecka.