”Se så dom sköter sina företag; kommer och går, växer, delar sig, går ihop med andra, säljer sig, byter medarbetare, kunder och adresser, hittar ständigt på nytt”.
Ungefär så lät det i branschpressen under den tid när svensk reklam var som bäst. Bevakare av branschen trodde på fullt allvar att här spirar ett stort affärsföretag när en ny byrå slog i taket kreativt sett. Äntligen, tänkte man, en som kommer att bestå, som växer, blir bättre och bättre och som visar att även reklamfolk kan driva affärsmässigt välskötta företag. Ja, så hoppades man och trodde. Även på riksmedias rosa sidor i den mån man där brydde sig om reklam alls.
Inte för en sekund kunde man föreställa sig att ”affären” för en kreativ reklambyrå låg på helt andra plan än de som man annars dagligen skrev och berättade om. Att dessa märkliga, affärsmässigt oskolade, kreatörer inte utgick från teorier om storlek, tillväxt och vinst.
Men visst var vi intresserade av vinst, gärna stor. Men annat var större. Som att vårda den tillgång som var vår enda: avgörande duktiga medarbetare som lika lätt kunde lämna skeppet som det var att gå toaletten. Inga avtal i världen kunde hindra dem. Därför fanns inga sådana. Det enda som kunde få tillgångssidan att stanna ännu en dag var känslan i rummet av att här, just här och nu, har jag bästa möjligheten att själv komma till min rätt; skapa den reklam jag tror på och vinna den uppskattning som jag ser som större belöning än ännu högre lön. Det vill säga i fallande ordning; konsumentens, uppdragsgivarens, medarbetarnas och guldäggjuryns. Den första därför att utan den vore allt meningslöst. Den andra därför att utan den fick vi inte hållas med den spelstil vi utvecklat. Den tredje därför att det var otänkbart att svika förtroenden som gruppen tagit i hand på. Den fjärde därför att guldägg och annat som glimmar förstås smeker egot.
Andra belackare tog det där med klassiska affärer på ännu mer allvar. Som att företag med många underleverantörer har en naturlig möjlighet att spela ut alla mot varandra, pressa offerter och gilla kick backs, bonusar och annat godis. Och visst lät vi oss bjudas på krogen. Men aldrig på en rabatt under bordet. Det hade varit som att skjuta sig i foten. Vi skulle leva på vad vi själva gjorde och åstadkom, inte på andras arbete. En lustig incident från tiden: När vi på Falk & Partners meddelade detta i vår första stridsskrift stod det till min förfäran att läsa i det tryckta exemplaret att ”vi tar bra betalt för det vi själva gör”. Skulle förstås vara ”bara betalt”.
För oss var leverantören en partner. Helst samma under oöverskådlig tid. Sådana belönar man istället för pressar mot konkursens brant. Bara det bästa var gott nog, vilket betydde att den som fick förtroendet aldrig svek, alltid ställde upp, aldrig tummade på sin egen kvalitet.
Att vårda personalen handlade inte så mycket om löner och förmåner, som journalister med hälften så hög lön som en bra copywriter trodde. Utan om att kunna erbjuda ett bord dukat med bra kunder med bra produkter och tjänster paketerade i rätta förutsättningarna. Som förstått att om de ställde höga krav och kraven uppfylldes så var en rejäl nota att vänta. Och inte mer än rätt. Och som, sist men inte minst, förstod att hålla sig undan när de gjort sitt och bollen var vår.
Den ”förmånen” övertrumfade all annan inklusive allt man kan önska sig av leasingbilar, resor och krognotor. Den förmånen är nämligen enda anledningen till varför man arbetar med reklam. Själva reason why, som det heter på högskolan.
Först i andra hand kom allt som har med pengar och nöjen att göra. Som att kunna sätta sin egen lön, vilket faktiskt var möjligt på Falk & Pihl. ”Om vi ser till att vi har kö i butiken då kan du avgöra hur många betalda timmar du vill producera under ett år”. Ungefär så löd avtalet. Med betalda menades förstås timmar som användes till att skapa så bra reklam att kunden villigt betalade notan. Det gjorde att vissa fick lön för 1200 timmar, vissa för det dubbla och att de flesta låg någonstans där emellan. Allt beroende av det personliga liv som var och en ville, eller kunde, leva utanför byrån. När jag drog denna hemgjorda lönesättningsmodell för höga vederbörande på DDB i New York drogs det efter andan i de stärkta kragarna. Men då hade Wall Street redan tågat. I de kretsarna handlar framtida ”earnings” om uppdragsgivarnas förmodade ”spendings”. Inte om medarbetarnas lust och förmåga att göra sitt bästa. Men man skrattade gott och lovade mig medalj. Jag var den förste copywriter i firmans historia som presenterat en Profit Plan, sa man. Jag fick aldrig någon.
När byråns alla medarbetare med kundansvar på det sättet fått rättvist (så långt det nu går) betalt gick större delen av vinsten åt till att ”bo bra i stimulerande miljö, äta gott när så påkallades vilket var mer sällan än omvärlden trodde, göra utvecklande gemensamma resor (ofta alla tjugofem) och ha kul det vill säga inte försitta tillfälle att fira när vi vunnit något, vad som helst om så behövdes. Ofta var allas respektive med, vilket senare kommit att beskrivas som att vi var en enda stor familj. Nåja.
Slösaktigt? Bristande kostnadskontroll? Kortsiktigt? Inte alls. Den dag då byrån inte längre skulle ha kö i butiken och luften börjar sippra ur skulle en sparad slant på banken inte hjälpa långt. Och den dagen kommer, det visste vi. Det visste, eller motvilligt anade, även de flesta andra. Ingen föreställde sig att man skulle lämna Falk & Pihl som pensionär.
Lika lite som man gör i andra lag där kreativitet styr. Som i idrottslag, popband, rockorkestrar, musik- och teatergrupper, överallt där lagandan, energin, viljan och kraften är lika viktigt som talang och spelsystem. För så är det med lagarbete som vilar på enskilda människors kreativa förmåga, att där krävs högt i tak, svängdörrar, vidöppna panoramafönster och en evig tillförsel av nytt syre. Därför dör de hellre än hankar sig fram som en som kommit för att stanna.