Jag hade förmånen, höll jag på att säga, att för några år sedan få ta del av svensk sjukhusvård. Men måste tilläggas: när den är som bäst och man själv inte är alltför sjuk. Det hela var avklarat på en vecka med eftervård, en höftled som privatvården misslyckats med och som det allmänna fick rätta till. Varje gång jag passerar Danderyds sjukhus tänker jag förstås på det. Men inte bara för den kirurgiska färdighet man visade sig ha utan faktiskt än mer för vården i sig. För själva servicen.

 

Nu använder inte Vården det begreppet. Service tillhör det kommersiella livet, ett givande som del i en mer eller mindre tvångsmässig process. Vård för vårdnadsgivare är ett givande för att man vill, bryr sig och har förmåga att känna empati. Jag är naturligtvis inte naivare än att jag förstår att alla leenden inte varje gång är genomlysta av solen. Ändå är de alltid så annorlunda. Så inifrån. Och så lite intränade på säljkurs.

 

Yrkesskadad som jag är kan jag inte låta bli att identifiera varje litet budskap som kommunikation. I Vården finner den sin mest ursprungliga form: alla dessa möten, kanske hundra personliga varje dygn. All denna välmenta tillsyn om så bara för att titta in eller blott förmedlad med en kastad blick på väg till sängen intill. Alla handgrepp och meddelanden, all viktig information, alla insiktsfulla kommentarer och goda råd. Det mesta i form av minutlånga samtal och lätta handpåläggningar. Och som sagt ständigt denna ögonkontakt och dessa vänliga leenden. Aldrig en antydan om att detta är jag nödd och tvungen till, detta har chefen bestämt, det har vi lärt på kurs eller har en tummad policy (aktuell åtgärd idag) gömd i byrålådan.

 

Nyligen kom en god vän hem med samma upplevelse. Även han yrkesskadad på så sätt att han ser kommunikation i allt som sker.Hans ärende var avklarad på ett par dagar men inbegrep, som mitt, ett kirurgiskt ingrepp. Men i hans fall under lokalbedövning vilket gjorde att han fick full valuta för skatten. En upplysning till de som menar att man inget får.

 

Under ingreppet hörde han kirurgen tala med övriga i operationsrummet, professionellt men utan minsta hierarkisk markering, vänligt som till medarbetare utan vilka man inte klarar sig. Steg för steg berättade kirurgen vad han gjorde, och varför, hur saker och ting hänger ihop, varför han inte gör så ”och nu är det snart klart, ska bara, och så där ja”. Själv upplevde vännen hans lugna röst som musik. Eller som ett stycke ur en pjäs som man vet slutar bra. När de hälsade på varandra hade min vän, som är sån, sagt att ”du ser ut att kunna det här”, hur han nu kunde se det, och fått det leende svaret ” ja, jag har väl gjort det bortåt tusen gånger”. Ibland är en lögn i högsta grad passande, eller vårdande, enades vi om när han berättade.

 

Efteråt, sedan operatören med ett käckt ”hej då och lycka till” lämnat, hade sköterskan villigt stannat kvar och svarat på allt som man då vill veta. Hon hade inte haft bråttom trots att vännen visste att dagsschemat var lagt per minut. Märkligt hur stark ögonkontakten blir när ansiktet mitt emot för övrigt är dolt bakom mask och mössa, sa han och jag minns att så tänkte jag också. Hon hade tagit fram instrument som använts och bland annat visat nålen och tråden han sytts med. Hela vägen ut ur operationssalen följde hon med medan sängen sköts mot hissen. Uppe på avdelningen väntade den efterlängtade vården. Den som han och jag, för sakens skull, kallar service eftersom det är först då som det blir tydligt hur överlägsen vården är all annan service.

 

Han återkom som vore han efterlängtad, berättade han. Alla var uppriktigt glada över att se honom, lättade för hans skull även om någon dramatik aldrig hade påkallats. Så kändes det, helt äkta. Nu skulle han få mat eftersom han varit tvungen att fasta och förstås måste var jättehungrig. Och vila. Och om en stund skulle doktorn komma. ”Men först våra evinnerliga prover igen. Säg till om det gör ont”. Han härmade undersköterskan. Ont, sa vi båda? Jag klämde i med ”i en som haft njurstensanfall. Snacka om ont, som Hasse Alfredsson kunde ha sagt”.

 

Ständigt är de vid ens bädd, undrar hur man mår, om man vill ha något, höja sängen kanske? Men det viktiga, och det som får mig att återigen tänka på kommunikation, är inte vad dessa specialister i sak levererar. Utan sättet de gör det på. Inga alternativa sanningar och manipulativa övertoner, inget säljsnack och ändå så lockande, ingen låtsasempati eller smöriga uttalanden som väntas ge röster i nästa val eller genväg till himmelriket. Inga trakasserier, inte minsta pik ens mot den högljudde norrbottningen (förlåt) som vid mitt besök ständigt hojtade om sina krämpor både nutida och historiska. Som inte kunde tänka tanken att vi var tre andra som bakom våra draperier var rätt ointresserade av hans provsvar och vad hans fru sagt att borde göra. Han fick samma service som jag. Och som de andra två. Båda uppenbarligen mer illa däran.

 

När min vän lämnade avdelningen, andra dagens kväll, kom läkaren som var ensam jour på flera avdelningar för att ”säga hej då”. Hon berättade vad han skulle tänka på. Och inte. Hur han skulle må dagarna efter. När han hörde sig själv säga ”det här borde alla få vara med om” och inte hann hejda sig längre än till ”förlåt, jag menar förstås inte..” så sa hon ”roligt att du tycker det, och att du säger det”.

 

Nattsköterskan, den enda man (jag vänjer mig aldrig vid den språkliga kullerbyttan) förutom kirurgen som han hade mött under dessa två dygn, följde honom till hissen, förvissade sig om att han fattat hur han skulle ta sig ut, berättade att ingen så dags sitter i receptionen och att när ytterdörrarna slår igen bakom dig då kommer du inte in igen. ”Det är kallt ute, så se till att du har en taxi klar”. Han hade tryckt hans hand och lämnat fram avdelningens visitkort. ”Här har du vårt nummer om du skulle behöva”. Han hade vinkat medan hissen gled ner. ”Det kändes som om han skulle sakna mig”, sa min vän och jag erinrade mig hur jag efter min vistelse fått anledning att ringa avdelningen efter någon dag och då frågar efter Maria, som svarar ”hej Lars”. Hennes avdelning, visste jag väl, var en lång korridor med kanske tjugo rum med fyra personer i varje, alla med extra individuella särdrag just där och då.

 

Alltså två män och kanske tjugo kvinnor, sa min vän. Av dessa var säkert femton av kvinnorna under trettio år. Ett par var färgade, den ena arbetade i cafeterian, den andra med att städa. Övriga var kanske fyrtio, någon femtio år. Alla självlysande som av det som kallas arbetsglädje trots stress. I taxin på väg hem hade han inte kunnat låta bli att tänka på hur allt varit om förhållandet mellan könen varit det omvända. Dubbla löner och sämre service?

 

Samma kväll sitter jag framför teven och hör om livet bakom kulisserna på de skådeplatser där genier på mänskligt beteende gömmer sig bakom sina masker.