För något halvår sedan hörde jag Karl Ove Knausgård berätta i Babel att han varje dag övade sig på att skriva om ett ord. Vilket som helst. Den dagen var det ordet tandborste.
Jag brukar göra samma sak. Det kan vara gem eller hålslagare. Jag antar att vi har samma idé: se vad som händer, om man verkligen helt oförberedd kan skriva något vettigt om vad som helst. Att det går att skriva ovettigt även om det vettiga är allmänt omvittnat. Det är bara att öppna dagens mediala bruskvarn.
Tandborste. En plastbit med borst. Ett redskap som gjort för att med regelbundna rörelser fram och tillbaks, upp och ner, rengöra tänderna. Ett precisionsinstrument, på millimetern avvägt och formgivet. Så ergonomiskt att handen inte märker vad den gör och så finurligt vinklat att armens naturliga rörelse övergår i handens svepande, vickande drag och tas upp av borstens svaga böj. Tala om hand och handske.
En produkt för alla. I hela världen. Används av alla mellan två tandlösa åldrar. Mer revolutionerande än de flesta av hemmets moderniteter och maskiner. Tandborsten räddar liv, förlänger med årtionden. Det gör varken tvättmaskiner, diskmaskiner eller bakmaskiner. Inte heller dammsugare, rakapparater eller motorsågar. Eller ens datorer. Tandborsten räddar tänder eller snarare räddar munhålan från att bli ett hål av sakta men säker förruttnelse. Inte ens kungar, kejsare och vackra drottningar klarade sig när tandborsten var en primitiva sticka. Blev tänderna infekterade, vilket de blev, hjälpte inte en pinne doppad i olja och finsand. Eller hur man nu gjorde. Pinnen kom inte åt. Nådde inte mellan tänderna, ner i fickorna, masserade inte tandköttet. Men det gör borsten. Bara man borstar och ligger i, ofta och länge.
Tandborsten är alltså, till skillnad från mycket annat, livsviktig. Den kostar 20-30 kronor och räcker i månader kanske ett år. Det är mindre än vad lite lösgodis kostar under en biokväll. Den borde tänkas på mer. Tackas för den livsuppehållande uppgift den åtar sig morgon och kväll överallt i alla hem. Den som uppfann den första borde få Nobelpris, om så postumt. Men hur skulle det se ut. ”Och årets Nobelpris i medicin går till…”
Jag slutar där. Innan det far iväg alltför långt, Jag kom dessutom att tänka på en av de bästa reklamfilmer jag någonsin sett. Som någonsin gjorts, vill jag påstå. Jag skulle önska att den visades varje dag på reklamskolan. Den tål det, vilket är första kriteriet på en bra reklamfilm; att den med samma behållning går att se om och om igen. Att man aldrig tröttnar på den trots att budskapet för länge sedan gått hem. Den handlar om att det finns en produkt som är ännu bättre än tandborsten. Den elektriska.
Hur gör man en reklamfilm om tandborstning utan att visa det uppenbara: en människa som borstar tänderna? Kanske tänkte de som fått uppdraget som man ju gör: Vad ska vi berätta? Varför inte det uppenbara, att en elektrisk borste borstar fort. Så fort att man kan sluta betydligt tidigare, det vill säga äntligen en tandborste för folk som har bråttom. Eller för slöfockar. Nej tarvligt. En positiv vinkel vore bättre.
Men visst har det med fort att göra. Att borsten roterar oändligt mycket snabbare än handen orkar jobba. Att det blir rent långt innan handen hunnit krokna. Men hur visar man det? En vacker kvinna som rotar runt i sin vackra mun med en lång stav till irriterande maskinljud. Usch och fy! En man blir inte mycket bättre.
Så om vi tar bort människan hur kan vi då visa hur otroligt fort den elektriska borstar. Och helst också samtidigt hur sakta den gamla handborsten jobbar, så att tittaren kan jämföra. Få svart på vitt. Alltså: båda startar samtidigt sida vid sida. Rösten anger spelfältet, en ram för båda att hålla sig inom. Säg att vi frågar hur fort den och den andra hinner göra hundra upp-och-ner-drag. Up-and-down-strokes som det heter eftersom filmen är amerikansk och är en ikon i den revolution som i grunden förändrade amerikansk reklam decennierna efter kriget. Som i sin tur inspirerade några svenska pionjärer att ta itu med den mediestyrda reklam som rådde här. Som nu råder igen.
Nu var det nästan klart. Återstod att hitta ett sätt att placera borstarna så att resultatet blev tydligt. Matchen måste gå att följa sekund för sekund, drag för drag. En glasskiva! Alltså två borstar med tandkräm pålagd sätter samtidigt och intill varandra igång och borstar en glasskiva.
Matchen börjar. Brrrrrrasch! Redan efter några sekunder är den elektriska borsten klar. Den stannar och tystnar. Den andra knegar på, det går allt långsammare. Det syns och det hörs på skrapet. Jämförelsen är obeveklig. Man börjar tycka synd om den stackars uråldriga tingesten. Och handen som blir allt segare. Men rösten manar på och säger ”nej, vi kan inte avsluta den här reklamfilmen förrän båda borstarna gjort hundra up-and-down-strokes”. Handborsten är nu väldigt trött, men hasar sig ändå till sist i mål.
Då säger rösten att ”du borstar med en vanlig tandborste men du brrrrrrrasch med en Broxident.
Gammalmodigt, trist och tråkigt? Dessutom i svartvitt.
Förmodligen?