Den som varit med ett tag minns rubriken. Jan Cederqusit myntade den i en annons för ett litet men kaxigt informationsföretag på den tiden. Jag har inte för vana att sno andras rubriker men här blev frestelsen för stor. Och jag räknar med att Jan hade samtyckt.

 

Alltså all denna massans kommunikation som var stor redan när fåtalet hade ordet men som nu när alla (nåja) fått det blivit tusen gånger större. Inte bara allt detta brus som reklamen står för, både den som är reklam och den som är reklam utan att se ut som reklam. Utan även alla röster som vi, till skillnad från reklamens, vill höra, som vi vet att vi behöver lyssna till, som vi fasar för att missa. Som blivit lika viktiga att inta som den rent fysiska näringen. Alla dessa evigt nya nyheter, nya nyheters kommentarer  och nya tillrättalägganden, alla dessa utspel, inspel, uppspel och avspel. Alla artiklar, rapporter, skildringar, avhandlingar, studier och krönikor (som den här). Allt nödvändigt förstås att skriva, berätta om och kanske sända. Men hur sortera?

 

När ekvationen inte går att lösa, när vi trots alla föresatser vet att berget är oöverstigligt, hur gör vi för att slippa känna vanmakt och utanförskap. Var och en förhåller sig förstås till floden som tornar upp sig och kastar sig över oss på sitt sätt. Somliga parerar skickligt i de strida strömmarna, andra ror undan för glatta livet. Somliga till och med motströms för att i någon mån säga emot och ifrån, många springer upp på land. Själv åker jag med, använder styråran till att ta mig in bakom ett klipputsprång i ett lugnande sel där jag kan sitta och se de fräsande vågorna virvla förbi. Och låta mitt numera rätt tränade öga fästa sig vid bara vissa.

 

Jag har blivit allt obönhörligare i sorteringen. Blir inte så imponerad längre av vad som sägs i radio och teve, bara för att det sägs där. Eller av vad som skrivs bara för att boken anmälts. Jag slutar allt oftare mitt i, eller redan efter några rader, byter kanal snabbare än jag greppar ännu en mörk chokladbit. Allt oftare, märker jag, får jag rent av svårt att förstå. Jag fattar helt enkelt inte vad som menas särskilt när politiker ska förklara alla kullerbyttor i de salongerna. Eller när vetenskapsmän och kvinnor lägger ut texten. Antingen fattar jag ingenting eller också fattar jag precis eftersom det sagda var komplett självklart. Som ekonomiprismottagaren som här om kvällen meddelade att nio hundra fonder nog är i mesta laget för vanligt folk. Tre räcker, sa han. Det hade jag också kunnat säga om någon frågat. Men nu var det väl inte för det han får priset utan för något om att psykologin måste in i affärslivet. Hoppsan! Och var har den varit tidigare? Vad gör varenda säljare om än inte alltid så bra? Varenda annons och reklamfilm. Varenda köpare som värderar sin handling? Vad är det som alltid händer mellan spelets aktörer? Inom alla som utsätts för andras uppvaktning. Att det är fakta som talar?

 

Det som för oss samman är inte ord, bilder, former och ljud utan vilken känsla de förmedlar, vilken känsla som fakta föder, hur partituret låter när orkestern börjar spela. Psykologi är, antar jag som aldrig läst någon kurs i ämnet, ett sätt att försöka förstå hur känslor uppkommer, vart de tar vägen, hur de påverkar den som har dem och den som utsätts för dem. Och mer än så, antar jag. Så vad är det som pågår bland dem som sätts att medla fred i mellanöstern, köpa och sälja en bostad eller byta en sedel mot en varm korv om inte känslans hisnande spel. Hur det hela känns, upplevs inuti.

 

Nu menar han nog inte det, pristagaren, han talar förstås om det stora spelets styrande makthavare: storföretagens ledare, finansfurstar, kamrerer, revisorer, direktioner och styrelser. De gånger man fått titta in där ser man hans poäng. Där storaffär mest består av uppfinning, anläggning, personal och finanser är ”jag tror, tycker och känner” inte mycket värt. Kanske är det vad han menar. Att artister visst kan göra affärer. Och att affärsfolk visst kan måla tavlor.

 

Reklam är inte konst men besläktad. Konsten är fri, det är inte reklamen. Reklam är konst som byter namn när uppdraget är beställt, utrymmet köpt och avsändaren tydligt angiven. Känsla kan inte beställas även om försök alltid görs. Humor är en sällsynt svår känsla att fånga. Scenen kan vara rolig men om känslan faller platt blir allt mest pinsamt. Någon som fortfarande skrattar åt mannen som tror att katten är en pälsmössa. En bra reklamfilm är en som man vill se en gång till, säger Roy Andersson och jag försöker erinra mig vilken jag idag hoppas få se ännu en gång.

 

Jag har tidigare landat, under sådana här resonemang med mig själv, i att bra reklam sist och slutligt bär anständighetens prägel. Anständighet är en känsla. Bra reklam mynnar ut i hur allt känns när det retoriska greppet gjort sitt. Och det är väl där allt detta landar. Det mesta känns inte.

 

Det blir Bara Ord, vilket ju är namnet på den här bloggen. Redan när jag för snart fyra år sedan började skriva mina krönikor visste jag att det bästa nog vore att låta bli. Att allt redan är sagt och känt och jag därför  bara skulle bidra med ännu mer bla, bla, bla. Men nu är det ju så förbaskat kul att på sitt sätt få säga det man tänker och känner.