Vi var på teater igår. På Dramaten och såg Oidipus och Antigone alltså två pjäser i en. Jag går inte på teater så ofta, har alltid känt mig utanför, iakttagande nästan överfallen, av all spelad dramatik, all diktion, alla magstöd, alla upplinjerade rörelsemönster, all rekvisita och alla sceniska förvandlingsnummer. Kort sagt allt som är motsatsen till det spontana, det i stunden uppfunna. Bäst är när någon kommer av sig, vilket händer alltför sällan. Men vilken lycka när så sker. Vi träffade en känd skådespelare för lite sen som berättade om Björn Gustafsson, som mitt i pjäsen kom av sig. Och då helt sonika gick av scenen och kom in med manuset i hand. Det hade jag gillat.

 

Märkligt att det med film är helt annorlunda. Men tillbaks till Oidipus och Antigone. Bland det bästa jag sett på många år. En stor öppen scen. Fyra, fem pinnstolar. Sex, sju skådspelare alla klädda som vore de i sina egna. Men så var det nog inte förstår jag av programmet där även ”kostym” har sin upphovsman. Och så detta tvåtusenfemhundra år gamla manus, i en om och om igen omarbetad översättning, allt efter tidens gång. Så naket, så enkelt och så fria orden blev. Så befriande ensamma. Ett efter ett som ristat i sten. Tanke efter tanke som träffar ens egna därför att de är eviga. Resten gjorde man själv. Scenerierna växte, växlade och försvann. Det var skådespel trots att där inte fanns mycket att se.

 

Jag har inte fördjupat mig på allvar i de gamla grekerna och deras tragedier tidigare, men vetat att jag alltid känt dragningen. Förbannar att vi inte tagit oss till Aten, Thebe, Delphi och Korinth tidigare. Till stenhögar som ger den fantasifulle ståpäls. Misären är inte ruinerna utan att vi inte längre lyssnar på orden som där en gång föddes. På andra sidan klippan gick någon tid senare Sokrates, Platon och några andra rätt skapliga politiska tänkare och sådde frön till visdom på det området. Man tänker, eller jag gör det, att så nära, bara en kulle skiljde dem åt: dikt och verklighet.

 

Sist jag var i Grekland var i helt andra ärenden. Men också de viktiga. Vi var där för att besöka Fetaostens ursprung och hemvist i bergen ovanför Tessaloniki. Så italienare han är ville Fernando gärna införliva även denna godbit i sitt sortiment. Vad tror du, sa han till mig. Kan jag komma ut med Fetaost? Absolut, sa jag. Du är inte italienare, du är en medelhavsmänniska. Det är inte Italien du är specialist på utan på mat- och köksvanor som i stort sett är identiska runt om detta hav. Ostar har alltid varit lokala. Som korvar och öl. Det är vanan och traditionen som förenar Medelhavsdieten. Det blev han glad för. Och att glädjen består förstår jag när jag passerar butiken och ser alla Zetas varianter.

 

Men än en gång, åter till Oidipus och Antigone. Under en knapp hundraårig period, inte mer, ca fem hundra år före Kristus spelades dessa och hundratals andra verk på Dionysosteatern inför fullsatta hus, det vill säga femtontusen sittande, på stenbänkar i en enorm halvcirkel på sydsluttningen av Akropolis. Allt olikt Dramaten förstås, men inte manuset. Ofta sjöngs de ursprungligen av kör, lite senare tillkom en (enda) skådespelare, därefter två varpå dialog uppstod och Aischylos blev känd som förste dramatikern. Därefter införde Sofolkles idén med hel ensemble dvs. tre skådespelare. De pjäser vi nu såg är två av de sju, av minst etthundratjugotre, som finns kvar efter honom. Man kan undra vart de orden tog vägen, var de lever kvar.

 

Vad är det då som är så bra, sa Linda vår yngsta när jag gick igång när hon ringde i morse? Jag tycker att vi ska åka dit, sa jag, kanske går det att förklara bättre där. På plats. Med hjälp av de som övat sig på att kort uttrycka det som rymmer ett helt bibliotek av visdom, drama, kärlek, liv och död. Av insikt om den eviga människans litenhet inför det öde hon förelagts, av oraklets obarmhärtiga sanningar. Mycket om ödet, sa jag. Det otroliga är att det som sägs gäller än idag, att det gällde igår och att det kommer att gälla imorgon. Som detta med folket och fursten, vems makt som gäller när det kommer till kritan. Vi hade nog alla en viss furste i USA i tankarna. Och vi led med hans delade folk.

 

Det är lätt att förstå hur dessa antika dramer (Shakespeare i all ära) är upphov till all kommande scenisk framställning. Och jag tänker i all ödmjukhet på den bok vi är på väg att färdigställa. På hur Aristoteles, filosofen som i sitt verk Om diktkonsten, slår fast vad som gäller även en copywriter, idag och allt framgent.

 

Med det vill jag tillönska mina läsare God Fortsättning ett Gott Nytt År.