Jag kunde inte heller skriva. När jag fick rådet i Uppsala att det kanske var dags att överge drömmen om en akademisk karriär, mindre lyckade tentor i spridda ämnen tydde på det, och kanske bli journalist istället trodde jag att den gamle fine yrkesvägledaren skämtade. Jag journalist! Jag skriva!

Men ett envist brevskrivande tydde på vissa förutsättningar, tyckte han. Så började det. Först tränade jag som volontär på landsortstidning. Sedan som elev på Journalistinstitutet. Därefter på Expressen som redaktör för diverse bilagor. Några år senare fick jag börja som copywriter på Arbmans. Min lärare hette Lars Wannberg, min inspiratör Leon Nordin och min rumskompis Jan Cederquist.

Där någonstans började det lossna.
 Jag tror med andra ord på inspiration. Och övning.
 Att bli bra på att skriva är lika svårt som att bli bra på att måla, musicera, sy, sticka, knyppla, binda vackra blommor. Det vill säga flertalet blir hyfsade, somliga kan inte alls men många kan bli riktigt duktiga. Det är dit du ska nå. Men dit når bara den som bestämt sig. Som du nu är på väg att göra.

Med inställningen ”går det inte på en gång får det vara” blir inte den här kursen till någon större hjälp. Min kurs är ingen vanlig skrivkurs. Den handlar inte om hur man ordnar bokstäver till meningar och meningar till stycken. Utan om hur man når dit där allt sådant till slut kommer naturligt. Eller blir ett rent nöje att leka med. Inte om hur man trycker på tangenterna utan om hur det blir musik av det. Du hör redan nu att det är övning som gäller. Med min bok vill jag ge dig inspiration att öva och några råd om vad du bör träna. Råden är de som jag skulle ge mig själv om jag var tillbaks till min egen kryckiga pekfingervals. Idag vet jag vad jag inte visste då, en insikt som du kommer att möta många gånger på kommande sidor, att först kommer innehållet sedan formen. Men formen är vad de flesta nybörjare ger sig på. Så envist att de, när texten inte genast blommar och får liv, alltför fort ger upp.

Du lärde dig snabbt att gå, cykla, hoppa rep, förmodligen även åka skidor, simma, kanske hjula och rent av slå en baklängesvolt. Allt fullt naturligt för en fullt frisk. Men inte ens det mest naturliga kommer av sig självt. Minns hur du övade i bassängen, spåret, backen, på bilfria raksträckan där det var okej att vingla omkring. Plötsligt en dag satt allt på plats. Med ens var det omöjliga helt naturligt.

Det märkliga är att långt senare, när färdigheten i vissa fall utvecklats till en profession, är det inte alltid den som hade allt gratis som visade sig bli allra bäst. Det kan vi se på alla områden, inom sporten, konsten, affärslivet, varje enskild profession. Inte minst inom författandet. Somliga har ”tur” och hittar sig själv, sin ton, sitt sammanhang i ett förstlingsverk. Boken blir som personen. Men när nästa skall skrivas sätter ångesten in. Att författare kan drabbas av skrivkramp har inte att göra med att de inte längre tror sig kunna skriva. Utan med att de inte hittar något, som är bra nog, att skriva om.

Några få äger förstås det som kallas naturlig talang. Men de flesta tvingas öva, om och om igen. Ett mycket litet fåtal kan inte hur mycket de än försöker. Dit hör inte du, förstår jag eftersom du redan läst så här långt om vägen till bättre texter. Du är intresserad, du vill och har bestämt dig. Medan du läste detta processade du tanken och det var dit jag ville komma.

Konsten att skriva är ingen konst. Att skriva är en fullt naturlig del av människans märkvärdiga talanger. Vi är födda till att skriva och därför väl rustade för det. Vi kan lära, ta in och spara tusentals skärvor av stort och smått om livet omkring oss, sortera dem så att de lätt hittas. Vi kan känna oss fram till var det är hårt och kallt, mjukt och varmt. Vi kan para ihop det oväntade, det som aldrig parats ihop förut. Vi gör det dagligen och stundligen. Även du förstås. Ser det ena som ger det andra som blir ett tredje. Vi är kreativa, har fantasi och en gränslös intuition. Vi har allt som behövs för en bra text inom oss. Bara modet att våga börja knåda massan och baka ut den i smakliga portioner fattas. Pratet om att bara vissa är kreativa är därför rent nonsens. Människan i sig är en kreativ vulkan. Somliga har bara närmare till utbrott än andra.

Du kan rangordna, prioritera, väga, skilja viktigt nu mot viktigt sen, till och med glömma och glömma medvetet. Allt detta och tusen mänskliga egenskaper till är fullt naturligt hos oss alla. Men aldrig likadant värderade och ordnade hos någon. Vi kommunicerar som vi är. Det märks så fort vi öppnar munnen. När du lär dig skriva märks det även där. Det är därför som skolsystemets skrivmodeller, trots all välmening, alltför ofta inte fungerar eller bara fungerar till en del. Det handlar inte om grammatik förrän i överkursen. Grundkursen handlar om att skriva som man är. Och om att stå ut med att det blir som det blir. Men naturligtvis ändå inte om att klottra eller skriva som du talar.

Jag tänker således inte att försöka utbilda dig i välskrivning. Istället vill jag försöka lära dig att inte tänka på hur du skriver utan på hur läsaren kommer att uppfatta din text. Hur du dukar bordet det vill säga skapar förutsättningar för en bra text. Det är där det börjar. Hur orden och meningarna faller blir snart lika naturligt som när du talar. Inte pladdrar för det är något helt annat. Utan talar lyssnande och eftertänksamt. Samtalar i ordets rätta bemärkelse, talar dig samman med någon eller några.

Glöm inte det – att skriva är att samtala. Du tänker en tanke, meddelar den, lyssnar inåt hur den kan uppfattas, hör du inget byt plats en sekund. Bli den andre. Hur skulle du själv reagera på det du nyss läst? Svara på vad du hör. Lyssna igen.

Ditt tal har blivit fullt naturligt. Tanken och ordet arbetar intimt samman, sitter nära varandra som ett tandempar på cykeln. Orden hoppar inte ur munnen. De har knådats av tanken tusendelen av en sekund innan de trillar över läppen. Formen ger sig. Den är inget du tänker på annat än vid vissa givna tillfällen. Ditt dagliga tal är helt och hållet styrt av ditt innehåll och hur du värderar det, sällan av formen. Innehållet ger tonen, kroppsspråket, tajmingen, pauseringen, tempot, kort sagt musiken. Blir det fel korrigerar du bara. Inget är naturligare.

Det tillhör talet att staka sig, ta om, ändra sig mitt i en mening. Den möjligheten har inte det skrivna ordet. Det skrivna är, när det väl är publicerat, som hugget i sten. Därför skrämmer det. Som talet när du skall resa dig upp och tacka för maten. Eller gå fram och säga några väl valda ord inför vänliga, förväntansfulla men också kritiska blickar. Då tar många till nödlösningen: lite finurlig form som fixar skivan. Kryddad med några snabba vitsar som fångar publiken. Men vitsa är svårt, en konstart i sig. Den har väldigt lite med skriven text att göra. Därför är det klokt att låta bli om inte verket är rena mästerstycket.

Bra text är först och främst innehåll. Innehållet styr formen, inte tvärtom. Känns inte innehållet särskilt viktigt kan det vara frestande att söka stöd av en form som gjorts viktig med påföljd att texten, eller talet, blir högtidligt eller rent byråkratiskt. Ofta blir det vad läsaren, lyssnaren minns. Gud så tråkigt! Formen tog över.

Ibland tar formen över helt medvetet. Texten blir konst för konstens skull eftersom talaren/skribenten inom sig vet att innehållet är gammal skåpmat. Oskicket är vanligt förekommande när vi är rädda för att tappa tråden, börjar svamla, inte har något vettigt att säga. Vi hör det dagligen i radio och teve. Ständigt dessa intervjuer där frågaren lägger svaret i den intervjuades mun. Och den intervjuade bara vänder på frågan och broderar lite på det vi som lyssnar redan fattat.

 

 

Du har precis läst början på min bok Din Text. Vill du läsa mer finns boken på Forsbergs Skola för 180 kronor.