Det har alltid sagts att reklambranschen lever i en ankdamm, vilket vi som simmar där inte sagt emot eftersom det är delvis är sant. Definitionen ”sluten krets som gömmer sig i sin egen värld” borde emellertid inte stämma. Det mesta borde tala emot. Reklam berör allt och alla. Utgör ett gigantiskt fritt fält för tankar, idéer, stilar och tongångar. Lever mitt i nuet med allt vad det innebär av möjlighet till utblick, intryck och därmed nya berättelser. Kan utövas av alla med kreativ talang, god allmänbildning och visst sinne för affärer, det vill säga av de flesta. Hur bra man blir är som i alla andra sammanhang en fråga om det lilla extra, övning och tur att tidigt hamna rätt.
Men reklam är business, affärslivets mest framskjutna spelare. Och mest synliga. Reklam blir därför lätt bärare av allt som affärslivet i publikens ögon står för, mest allt dåligt eftersom reklamen själv så ofta utgör själva beviset på ”hur businessen fungerar”: enögt, översmart, på ett sätt som utgår från att konsumenter inte fattar. Bara en gång om året talar man om den reklam (guldägget) som vågar, och kan, ta den smala vägen: utmana, tilltro mottagaren samma intelligens, kunskap och rika känsloliv som sändarens. Som därför är idérik, berörande och lockar till samtal och kanske till affärer.
Någon hjälp från andra med synen på reklam, till exempel från det Näringsliv som inte klarar sig utan reklam står inte att finna. Inte heller från det Kulturliv som inte ser att allt som sänds i tryckt eller filmad form dagligen över hela landet är del av landets samlade kulturella uttryck.
Men så får man insikt i andra ankdammar, som den som kallar sig Svenska Akademin. Vars stolar snart ingen vill sitta på. Där snille och smak visat sig vara dille och osmak. Vars främsta uppgift varit att lyfta fram mänsklighetens främsta kommunikativa uttryck. Man undrar, när alla invektiven tagit ut varandra och alla insatta fått berätta att de minsann känt till förhållandet länge, vad som händer själva priset. Vart tar dess värde vägen på den marknad som rangordnar varumärken efter dagsform? Vem och vilka ska svenska statens skadeståndsanspråk för förlorad marknadsposition ställas till? Och, hemska tanke, vad händer när mer klarsynta tankar så småningom kryper fram som den redan uppenbara: vilket värde har de pris som redan delats ut? Hur kom det sig att just den och den författaren föll dessa uppblåsbara ankor i dammen i smaken. Vilken litteratur främjas av litteraturvetare som visat sig sakna det mesta inom fälten etik, moral, anständighet?
Förtvivlad vänder man sig till media som dämmer upp allt men bara portionerar ut valda delar, vars dna är att det som ser ut som en nyhet (som den gigantiska penisen på en husgavel i Stockholm) är i allmänhetens (även barnens) intresse. Först lever man på att uppmärksamma den, sedan på att diskutera den, i ju fler discipliner och vinklar desto bättre, sedan på att lagra den för kommande bruk bra att ha när torka inträffar. Som konstupplevelse hör den förstås hemma på galleri.
Andra tvingande nyheter i dess rika flöde är att ständigt tillkännage vilka kamrater i skrået som skrivit en bok. Om det räckte med en soffa, men alla upplåter plats! Under en och samma dag kan man överallt får höra Skavlan-Niklas berätta om sin nya bok om hur man kallpratar. Den kan förstås vara bra, men bättre än allt annat den dagen, kanske inte.
Längre än så kanske man inte ska dra detta med ankdammar. Men visst börjar man önska att man inte fick insyn i allt, i alla dessa hemliga rum där man i sin naivitet trott att de verkligt kompetenta beslutsfattarna tagit de klokaste och mest rättvisa besluten hur svåra de än varit. Som i Solna Tingsrätt där snarare ståndsrätt tycktes kunna pågå i en tvist mellan parter i samma samfund.
Kanske tur att man ändå verkat i en ankdamm som så tydligt bär skylten. Som inte låtsas vara annat. Nu håller jag mig borta från datorn ett tag. Min egen ankdamm (en väldigt snäv opåverkbar krets) ligger därför nere nästa vecka.