Det hette att vi hade så kul på den tiden och det hade vi. Men många, särskilt branschens ytliga betraktare, har aldrig förstått den djupa insikt, eller snarare instinkt, som låg bakom; att ska man göra ett riktigt bra jobb måste man vara vänner. Eller åtminstone synnerligen vänskapligt sinnad, inte bara i gruppen i byrån utan också i förhållande till sin kund. Stor del av orsaken till all dålig reklam har med det att göra, att två vitt skilda världar ska mötas. Okunskap föder rädsla och bristande mod är det värsta kreativ verksamhet vet.Två väsensskilda kompetenser ska från var sitt håll närma sig problemets lösning och nå gemensam framgång. Som i ett lag där anfallets kvalitet inte spelar någon roll om försvaret släpper in allt som rör sig på egna planhalvan. Och vice versa.
Därför tog vi alla chanser. Lunch tillsammans var inte ett tillfälle att så snabbt sätt som möjligt att få i sig lite näring utan en möjlighet att knäppa upp och komma varandra lite närmare. Det viktiga var inte att så fort som möjligt komma tillbaks till mötesbordet snarare att så länge som möjligt dröja kvar på krogen. Jag förstår att det låter lättsinnigt i dagens öronsnäckor. Men sanningen är att lättsinnet var på fullt allvar.
Så hände det sig när vi jobbade med SSAB:s börsintroduktion att vi behövde förbrödra oss, några systrar sågs inte till. Att jag var god vän med Björn Wahlström som var ordförande i styrelsen och pappa till det hela spelade ingen roll. Inte när det var slutsnackat och jobbet skulle utföras, när alla kloka tankar skulle kokas ner till en idé som lyfte och träffade svenska folket i solar plexus: Vad nu då? Ett statligt bolag in på börsen! Ett stålbolag som ingen vet ett dugg om ska locka vanligt folk att bli delägare!
Vi åkte till Borlänge inte därför att Domnarvets Järnverk låg där utan för att bolagets fotograf bodde i en röd liten stuga någon mil utanför. Vi hade lärt känna honom och förstått att han var en spännande man som lämnat allt vad livet på kontor har att erbjuda, flytt till tystnaden i en skogsglänta, börjat odla sin egen mat och börja föda upp kalkoner. Där skulle vi förenas i en samvaro som har allt viktigt att erbjuda, en lyx som bara förunnas de med förmåga att blunda, känna efter och tänka till.
Vi började vid lunchtid med gästabud kring hans grovt tillyxade bord. Hans stuga hade aldrig våldgästats av vare sig heminredningsfirmor eller trädgårdsarkitekter. Inte ens Ikea verkade ha fått tillträde. Allt var slitet, vingligt, skrapat och halvtrasigt. Här var det inte fredagsmys en kväll i veckan utan varje timme alla dagar. Han levde sin dröm i en egen värld. Och ibland knäppte han några kort åt sin vän Per som var PR-chef på bolaget. Fina bilder där stålet inte var kallt utan del av naturen.
Det blev naturligtvis både pilsner och snaps innan hedersgästen anlände, en man som såg ut som det han var: slaktare, men inte av det våldsamma slag man fördomsfullt kan vänta sig av sådana utan en blid expert på avdagatagande av djur. Ömt bar han sin tjocka väska i slitet skinn. I den låg knivarna radade i storleksordning och efter ändamål. Alla dödligt skarpslipade. Han visade mot tumnageln och vi förstod att här mötte vi ett proffs.
Det hela var påannonserat som att vi, stockholmare med Stureplan som hemmaarena, skulle få vara med om kalkonslakt. Det vill säga inte bara titta på utan själva få utföra alla de vådliga handlingar som är nödvändiga för att en livs levande kalkon ska bli klar för ugnen. Vi skulle alltså fånga, döda och flå var sin kalkon. Nåväl själva dödandet slapp vi precis i det avgörande ögonblicket. Det var därför som slaktaren var där. Fem raska snitt var hans egentliga arbete.
I kalkonhuset rusade några dussin kalkoner omkring som om de visste vad som väntade. Vi hade lovat att fånga var sin med bara händerna, rusa in, välja ut, jaga ikapp och greppa om den stora sprattlande fågelns långa hals. Det gick så där. Många släppte vi, ångrade helt enkelt vad vi givit oss in på. Men lovat är lovat, och snapsen hade förstått gjort sitt. Till satt vi på gårdsplanen med var sin sprattlande kalkon i en jutesäck.
Slaktaren hade nu riggat dödsplatsen. En hink var upphängd i en stadig gren i ett rejält träd. Med hål i botten dinglade den på lagom höjd för mannen med kniven. Det hela gick så till att vi, var och en för sig, ombads greppa vår kalkon, köra ned huvudet i hinken och ut genom hålet varpå ett raskt snitt gjorde processen kort. Hängande fick blodet sippra ner i hinkar varpå de tappra männen tog sig ännu ett par rejäla stärkare.
Nu skulle fåglarna flås. I ring runt lägerelden satt vi med var sin uppvärmd fågelkropp i knäet och plockade fjäder för fjäder. Det mörknade, blev sent, vickning och allt det. Frampå natten var det dags för sällskapet från Stockholm att anropa taxirörelsen. Slaktaren hade för länge sen åkt hem lika nykter som när han kom. Hans professionalism svek inte.
Fåglarna stuvades in i taxin insvepta i grova svarta papperssäckar, allt väl tillslutet och luktfritt. Själva hade vi tvagat oss så gott det gick i stugans enkla våtutrymmen. Chauffören såg misstänksamhet på oss men vi visade på bunten tidningar som vi lovade att sitta på. Färden gick till Gustav Wasa Hotell inne i centrala Borlänge. Där mötte oss kocken, eller någon av honom delegerad kökshandräckning, som förvarnats och lovat ha hand om säckarna och förvara dem kallt under natten. Morgonen efteråt skulle vi flyga hem, som om ingenting hänt. Landa på Bromma och snabbt förpassa kroppen till kylen.
Allt gick efter plan. Vi kom hem med var sin egenhändigt fångad, flådd och in i döden assisterad kalkon. Den skulle sitta fint till jul. Det hela utspelade sig, om jag minns rätt, i november. Jag minns än idag den kolsvarta natten i stortröja och dunjacka vid den rejäla brasan på stugtomten och hur hinken sakta vaggade från sin gren. Hur skenet ibland glimmade till i den nötta plåten.
Dagen efter åter på kontoret. Jag hade på den tiden, slutet av nittiotalet, gjort mig ensam och oberoende. Satt kungligt med fötterna på bordet i en tvårummare på Grev Turegatan. Djupt försjunken i alla intrycken från teambuildingen väcks jag av telefonen. En röst som jag aldrig hört förr, men som snart visade sig vara PR-chefen Per, staplar fram lösryckta ord och meningar. Han är minst sagt upprörd, upphetsad men framför allt låter han rädd, närmast skräckslagen. Jag hör ordet ”polis” upprepas. Allt är halva meningar och så osammanhängande att det tar lång tid innan jag får klart för mig vad som hänt.
Polisen hade ringt. Kriminalpolisen i Borlänge hade utan förskönande omskrivningar meddelat att ”tre misstänkta män hade setts lämna Gustav Wasa Hotell med svarta plastsäckar som lämnat blodspår efter sig på det polerade entrégolvet. Hela vägen från receptionsdisken till grusplanen utanför”. Nu ville man minsann veta vilka vi var, vad vi gjort där och framför allt vad som så att säga fanns i säckarna. Per hade lyckats haspla ur sig vår historia som i ett misstänksamt polisöra måste ha verkat en aning krystad. Man ville därför ha ett mer allvarligt möte senare. Varpå man förklarade det hela hade att göra med att man följde upp alla spår som kunde ha med det nyligen inträffade styckmordet i Gysinge att göra. Kanske ringer de även dig, sa han och så var den dagen förstörd.