Det blev inte Kautoikeino, det blev Kälvudden, Boheden och till exempel Mjöggböle. Men det började i Siknäs där kusinen bor, den enda som idag vet något om hur det började; med att min morfar och mormor satte sig på en flotte, han var snickare och kunde förstås bila timmer, och lät Kalixälven forsla dem nedströms. Längs land gick samtidigt åtta renar (ledda av vem?) den sju mil långa sträckan ner till den plats utanför Kalix där man slog sig ner. Åtta renar! Finns det sameblod i släkten? Gärna för mig. Ta det här tråget, sa min kusin. Det har din morfar, alltså hennes farfar, snidat och målningen föreställer den lilla gård de lämnade. Han blev med tiden känd som svarvare och gården följaktligen som Svarvars.

 

Där lekte vi som barn och vi åkte dit. Inga Greta påminde om berget vi gjorde till vårt och om den storsten, och då menar jag stor sten inte en vanlig större sten, som där fanns. Det gör den än. Gömd bakom stora tallar, som då inte fanns, upptäckte vi den. Den största storsten jag sett på land. Så stor att ingen av oss barn någonsin kunde bestiga den. Hur hårt kan en sten drabba en?

 

Vi talade om gamla bilder och om den som tycks bevisa att man tidigt höll renar på gården, skogsrenar förstås, en boskap så gott som någon tills man fick råd med kossor. Sameblod? Faktum är att jag en längre tid, utan intellektuell tanke, samlade på allt av Laponia jag kunde komma över på bokauktioner och i antikvariat. Varför kan man undra när så mycket annat finns att intressera sig för. Än idag står en dryg halvmeter hemma i bokskåpet. Böcker framför allt om alla dessa resor som nyfikna, inte bara Linné och andra svenska upptäckare, gjorde till denna märkliga, mäktiga, mänskliga men om det väldigt tysta natur.

 

Jag ska inte trötta läsaren med detaljer ur just mitt ursprung och arv, men jag får en annan idé, en tanke i huvudet som jag nuddat vid tidigare. Den om platsen som bevis på att evigheten existerar. För vad är det annars när jag går igång, så till den grad, att jag kan färdas miltals för att sitta på en viss stol, om det låter sig göras, åtminstone stå bakom. Jag vill se, eller försöka se vad den som en gång suttit där, såg. Och då skrev och berättade om. Eller inte såg därför att allt var en pinnstol på en ödslig vind och författaren ändå kunde försvinna in i världar som ingen annan besökt.

 

Överallt i världen där jag haft möjlighet har jag uppsökt dessa ofta väldigt enkla rum eller märkvärdiga korgmöblemang som det där Agatha Christie satt, på hotellet Cataract i Assuan, och skrev om tio små negerpojkar. Eller på nära håll där just Linné satt på övervåningen i sitt Hammarby och blickade ut över nejden. Eller, värsta ståpälsframkallaren av alla, när jag satt i en sliten läderfåtölj i en by i bergen ovanför Puerto Vallarta i Mexico hos Chuck som berättade om sitt liv och om inspelningen av The Night of the Iguana – och han plötsligt meddelar att just där, där du nu sitter satt Tennessee Williams (mitt emot satt vid samma tillfällen John Houston) när han besökte mig, den var hans favoritfåtölj. (Hela den historien finns berättad i en tidigare krönika).

 

Nu kom vi till Pajala där nytt liv spirar så till den grad att hotellen är fullbelagda. Men händiga kvinnan, och ingen snorkig jäntunge på sommarjobb, snickrade om en minilägenhet till rum med soffa och säng. I Pajala bor som alla vet Mikael Niemi. Nu är han lite för samtida för att hans stol, och utsikt, ska fascinera som Hemingways så vi brydde oss inte. Istället siktade vi, på hemvägen på Boden. Det gav oss dessutom möjlighet att slippa E4:ans släta asfalt på hemvägen och istället smyga runt på småvägar där allt kan hända bakom nästa krök.

 

I Boden växte Sveriges mest okände nobelpristagare upp. Än idag så okänd att servisen på mondäna restaurangen (vi höjde medelåldern rejält) inte förstod vem vi menade förrän åtskillig hjälp till erinran, som det heter i vår bransch, bibringats dem. Stugan där Eyvind Johnson föddes ligger på promenadavstånd från Bodens mest ståndaktiga fästning; järnvägsstationen, en ståtlig pjäs i majestätiskt nationalromantisk stil. Nära släkt med den legendomspunna i Haparanda där Lenin en gång steg av och där allt därför, om man är lagd åt det hållet, kan sägas ha börjat.

 

Eyvind bodde bara en kort tid i stugan. Familjen flyttade en bit bort till nytt egnahem där huset står kvar på Vinterstigen mitt emot det där släktingarna som blev hans extraföräldrar bodde. ”Där var jag borta när jag var hemma och hemma när jag var borta” som han skrivit.

 

I min ungdom läste jag Strändernas svall, ett svårt stycke som kanske just därför levt kvar. Ett sätt att berätta om Odysses äventyr som Homeros knappast kunde ha tänkt sig. I lilla stugan (bilden) köpte jag ett par av hans klassiker ivrig att fortsätta den läsväg jag på senare tid slagit inpå. Sommartid är vägkantens alla loppisar beströdda med dem. Jag går in, låter en rygg peta i en nerv där läslustan numera befinner sig. De andra, de som lät sig kittlas av all måste-litteratur som en modern människa ska ha tagit del av, har förtvinat. Sist ropade Clownen Jac på mig. Jag tror mig veta att jag läste den i skolan. Tvingades kanske för om någon frågat vad den ”handlar om” hade jag inte kunnat svara. Idag vet jag att där finns ett av svensk litteraturs mest lysande avsnitt ( i mitt tycke); det när clownen utmanar fyratusenåttahundranånting amerikaner, ute för att roas, med hälsningen att varenda en i lokalen är lika stor clown som han. Och sedan förklarar varför.

 

Efter Boden satte vi GPS:n på Mjöggböle. Ville se PO Enquists tidiga hem och fagra bygd. Det brukar heta att blinkar man oförsiktigt man kan man ha missat hela härligheten. Vi åkte tillbaks. Och tillbaks igen längs landsvägen. Spejade åt alla håll men om det är något som svensk kultur lyckas bra med så är det att gömma sina skatter. För att hitta måste du veta. Ha karta, vara påläst och envis. Jag tänker på alla som blåst förbi alla dessa tusentals märkvärdiga upplevelser i jakten på nästa rastplats med vacker utsikt.

 

Så ser vi till slut en oansenlig skylt om ”Författarbyn” och kör ner längs närmaste infart. Vägen slutar på en gårdsplan. Ingrid, som har förmågan att snabbt bli väl mottagen av okända, ser en äldre man och stiger ur. Snart sitter han i bilen och vi får en timslång privat och initierad guidning. Vi ser huset som tyvärr snart måste rivas och vi landar i Bönhuset där byn stolt presenterar inte bara Enquist utan också författarsyskonen Kurt och Anita Salomonson och Hjalmar Vesterlund. Kurt en autodidakt som tidigt, inifrån ett eget liv med hårt arbete, skrev så att han till slut doktorpromoverades. Vi hade även velat hinna till Raggsjö (Torgny Lindgren) men det får anstå.

 

Jag gav som tack, och mycket ödmjukt, mannen min egen bok ”Klockskojarnas lärling”. Han såg äkta glad ut och ville ha boken personligt dedicerad. En kort sund, men bara en kort, kände jag mig som norrlandsförfattare.