Nyligen var jag på en liten tillställning tillägnad Alf. Hans efternamn var Mork och han var art director på en byrå som hette Arbmans.

Idag är det som hände där historia bevarad av ett allt färre antal vittnen. Vi som var med, som undertecknad, försöker minnas. Men samtalen glider ut, blir allt mer anekdotiska. Snart finns ingen som förstår varför det som hände just där skulle vara värt att bevara. Eller något särskilt att berätta om.

Anledningen till tillställningen var att Alf nu postumt utkommer med en samlingskassett där fortsättningen på Uppfinnaren finns med. Manuset har legat i låda i många år. Först nu ville och orkade hans familj ta itu med det. Kanske för att man fann en förläggare som fortfarande tror mer på innehåll än på yta (omslag med dagsaktuellt blinkande namn).

På Atlantis (bokförlaget som jag var med och startade) gav vi ut hans två andra. Den första kallad Uppfinnaren är en sällsam bok om en sällsam värld där det absurda snubblar olidligt nära gränsen till sanningen. En anekdot från den tiden: Alf och Leon (Nordin om nu någon minns honom) var inte längre vänner, vilket framgår av boken. Ove (Pihl) och jag satt på Operabaren. In kommer Leon, hårt åtgången i boken och väl medveten om vilka förrädare som givit ut den, går fram till oss och säger; Jag hör att Affe har skrivit nån jävla bok om Arbmans, vem fan ger ur sån skit?

Alf var en egensinnig reklamman och just därför en av de allra bästa vi någonsin haft. Hans reklam var intelligent men inte för.  Provocerande men aldrig bortom den tunna gräns bakom vilket plumpen bor. Nyskapande men inte för att vara först.  Den sålde t.ex. Flora, Pripps, Renault (skrytbilen) och SE-Banken så att kulramarna knappt räckte till.

Alf gjorde som han ville. Han gjorde, vilket stöter många som aldrig förstått reklamkreatörers sanna väsen, reklam för sin egen skull. Den sanningen är svår att uttala inför sittande kund. Men allt jag vet om hur bra reklam kommer till bottnar i detta; ingen annan är så krävande som du! Efter att ha förstått problemet gäller det att stänga dörren, bokstavligt.  Alf gick längre än så. Han hade behov av att stänga in sig i sin egen bubbla så till den grad att han inte ens sa hej när man möttes i korridoren. När man såg vad som kom ut förstod man bubblans värde.

Vi är många som vet att reklamkonst inte är något man diskuterar fram. Prata kan, och bör, man göra innan men när bebisen skall ut kan bara en eller två i symbiotisk förening förlösa den. Idéer kan många ha men exekutionen av dem kan bara utföras av en  stundtals mycket ensam art director och en stundtals ännu ensammare copywriter.

Det arbetssättet har alltid varit sällsynt. Idag är det som bortsopat av dagens vind, kallad Consensus. Ett och annat egensinne står pall. Jag tänker på t.ex. Roy Andersson. Och på hur en tavla av Damien Hirst kommer till. Inte är det via kommittéarbete som han gör konst av dödskallar. Samma med Alf som gjorde ”reklam” av dödsannonser (kampanj mot narkotika).

I konstens värld är behovet av att hålla andra ifrån sig självklar. I reklamens tycks man tro att ju fler som hjälper till desto bättre blir det. Märkligt med tanke på att utanför dörren står kraven och särintressena på rad; stora pengar kopplade till risk för misslyckande med allt vad det innebär för prestige och karriär.  Numera är reklamkonsten ett ämne även för professorer och sakkunniga i de mest skilda discipliner. Snart styrs den, är jag rädd, av vetenskapliga modeller. Tänk att slippa alla dessa vildhjärnor och virrpannor som dessutom inte ens kan förklara vad man kommit fram till så att andra förstår. Tänk så mycket skönare det vore om vi kunde sälja vetande istället för tro och tyckande.

Men bra reklam kommer alltid, i tillblivelsefasen, att vara en kalkyl i det inte helt hundraprocentigt säkras konst. Den riktigt stora utväxling på insatsen som finns att hämta är därför bara förbehållen köpare som vågar tro på sin egen upplevelse och har kraft och förmåga att hålla fega kommittéer på behörigt avstånd.

Den som vill ägna sig åt reklamkonsten har tre vägar att gå. Den enkla, breda: Gör som kunden säger (implicit menar) och förväntar sig och det må gå dig väl i händerna. På det har många byråer fått ett långt och härligt liv. Den andra går ut på att i slutfasen av processen, när alla kloka ord skall få vingar, kompromissa och ljuga lite. Säg att du hör alla goda råd men gör efter eget huvud och lär dig argumentera för den uppkomna skillnaden. På det kan man också bli lycklig som reklamman, men inte förstådd. Den tredje är den som Alf tog.

Visst hade Alf (och vi andra) tiden på vår sida. I den moderna svenska reklamens barndom (60-70-talen) var reklam fortfarande ett erkänt trolleri. Även kunden hoppades, och trodde till viss del, på att undret skulle drabba just honom, de var få henne på den tiden. Även mediabilden stöttade den som ville göra stora, svårglömda, och därmed billiga, intryck snabbt. En enda helsida på sidan 3 i DN kunde räcka. Men undrar man då: om det är den annorlunda mediabilden som idag förflackar, ger inte just det en sådan som Alf ännu större möjlighet att bryta sig förbi tristessen, tramset och det slentrianmässiga zappandet och in med något spännande, intressant, utmanande. Publiken är inte dum. Den vill lägga till själv och luktar sig blixtsnabbt till det den hört och sett förut, det som bara är gammal vanlig reklam.

I jakten på skatten, där insatsen ger hundrafalt igen, sökte sig på vår tid de mest våghalsiga köparna av reklam till de mest omvittnat kreativa begåvningarna. Gav dem stort förtroende och fick i gengäld några som gav allt, bokstaverar a l l t. Ger man allt når man längre, ibland högre än den himmel man själv ser. Det märkliga, för de som tror att konsten att göra bra reklam kan fångas i modeller, är att när kreatören sätter sig själv som ”köpare” – då säljer reklamen som bäst! Något för någon att forska i? Det kanske pågår, vad vet jag. Ger man omvänt det kunden, samhällslivets alla tyckare och reklamens teoretiker förväntar sig – bidde det en tumme, någon gång en vante, ytterst sällan mer än en väst. Det är därför vi så lätt fryser när vi idag vandrar mediagatan fram.

Sista gången jag träffade Alf var på en lunch för Platinaakademin sponsrad av Reklamförbundet vars vd på den tiden (Anne Looström) märkligt nog ansåg att det vore sällsynt dumt om alla nya reklamkreatörer måste börja om från början. Om inte de som redan mött hundratals kunder och gjort ”tusen annonser” redan lyft på stenar som nya generationer inte behöver lyfta på igen. Eller är alla nya i just vår del av kommunikationsbranschen en utvecklad art som intet behöver lära av t.ex. en sådan som  Alf.

Nåväl där satt han plötsligt, han hade hållit sig borta en tid, i blå kavaj, vit skjorta med scarves i halsen och matchande duk i bröstfickan och luktade gott. Vi hamnade bredvid varandra och jag sa lite lätt generad eftersom jag fortfarande var höggradigt aktiv och han redan en legend som ingen vågade ringa, men många ändå förstod att han skulle ha uppskattat om någon gjort: ”Jag borde ha ringt dig tidigare, vore kul att få jobba ihop”.

”Ja det borde du ha gjort”, sa han. Något år senare fick jag skriva hans nekrolog. Kassetten som nu utkommit heter rätt och slätt bara Mork och delarna Uppfinnaren, Visionären och Det är bara reklam. Förlaget heter Lux.

Alf var i hög grad anstiftare av det som kom att kallas Den Kreativa Revolutionen i Sverige. Som sådan blev han med rätta den första mottagaren av Platinaägget 1975.