En naturlig överlevnadsinstinkt är att slå ifrån sig. Minsta surr och vi ryggar tillbaka. Eller duckar. En fluga kan få oss att vilt vifta med armarna, en geting att i panik lämna rummet.
När tillvaron, med det verkliga allvar den rymmer, vräker sig fram, tvingar sig på, lurpassar, svindlar, bränner och marscherar duger det inte att lämna rummet. Då tvingas vi ta till det sista skydd vi har: stänga öron och ögon och försöka tänka på annat. Lyckas man är risken uppenbar att man vill stanna där för evigt. Men så kan man ju inte göra. Det gäller att vara med, ta sin medborgerliga plikt och lyssna, höra inte bara vad som sägs utan även vad som inte sägs, vad som kan anas men är långt ifrån säkert. Och sedan, efter all bristfällig information och den direkta desinformation man beståtts med, ta det slutgiltiga tvärsäkra beslutet. När valsedeln slukas av lådan finns ingen återvändo.
Det är väldigt orättvist. En kommunikation som inte följer samma regler på båda sidor. Där den ene är uppfostrad att noggrant lyssna medan den andre ogenerat kan hänge sig åt att dölja verkliga avsikter, utelämna konsekvenser, välja fakta som passar, ändra tidigare absoluta ståndpunkter till och med direkt ljuga som när ett nej visar vara ett ja. Åtta kortklippta monologer, lite tevemässigt gruff och några snitsiga oneliners för att väcka alla som suttit och sovit kan vara underhållande men knappast mer.
Inte så konstigt då om alla utom de tvärsäkra blir yra i mössan. Och att det mesta grötar ihop sig i mitten. När allt vägts samman, hundratals åsikter stötts och blötts mot varandra, när tusen nyanser avsmakats återstår bara minsta gemensamma nämnaren och den brukar ligga i mitten. Till slut blir mitten så stor att bara verkligt avvikande och konsekventa hamnar utanför.
Jag har ofta funderat över att när Sverige röstar så tycks allt sluta fifty-fifty. Tillsammans tycks alla ”ja, nja och kanske” ha en benägenhet att bli lika stor som alla ”nej och troligen inte”. Lägger man sedan alla ”vet inte” i mitten där de rimligen hör hemma ser kurvan snart ut som Taffelberget i Kapstaden, jämnhögt med tvära kanter.
Den vilsne sätter kanske sitt hopp till det dagliga, eller timliga, flödet i sociala media men kanske mest för att upptäcka det man redan vet eller anar. Som att Han fortfarande arbetar på den lediga nisch i bruset som han tycker sig ha upptäckt. Och att Hon ständigt är med på allt som rör sig där det till synes rör på sig. Att det mesta är egna agendor och att kaoset därför blir om möjligt ännu större. Nu är dessutom den kommunikation som pågår där öppen även för troll. Spola det som låter ”helt fel”, säger experterna. Men var hamnar man då om inte ännu mer i mitten.
Jag gjorde en gång, för många år sedan, två överenskommelser med mig själv: att aldrig mer köpa en kvällstidning och att aldrig sätta mig i en svarttaxi. Det var den tiden det. Idag hade listan blivit betydligt längre. Nu är sociala medier på väg in där även om det är trevligt att uppmärksamma vänner som fyller år. Och se hur stora vissa barnbarn har blivit.
Kanske är det åldern; att jag inte så lätt blir förfärad, förbannad, förundrad eller förvånad längre. Snarare förtegen. Att jag fortfarande, som här, orkar intressera mig för tillståndet får anses som motiverat av den här bloggens ämne: ord, ord, ord.
Ändå finns förstås allt att lära, sortera, bearbeta och fatta beslut om i mediernas oändliga värld. Därför öppnar vi, knappar in och tankar ner, låter bruset skölja över oss i hopp om att även något avgörande nytt ska trilla ut. Och bäst av allt (obs ironi): Där finns också reklamen att fly till, en stilla bäckfåra där inget stör, mer än stillheten. Där bilderna är smeksamma och orden vackra. Där inga besvärande frågor ställs, faktiskt inga alls. Där inga utsagor ställs mot varandra och inga alternativa sanningar lockar nättroll att lurpassa. Där inga upprörande dramer spelas och inga avvikande får vara med.
Men så blir det debatt igen. Brutalt kastas vi från den ena ideala världen till den andra. Tyvärr är bara den ena varudeklarerad som fiction. Där pågår en tankelek med tydligt namngivna avsändare som snabbt och tydligt talar om vad man vill. Andra som också vill vinna valet gör sina speciella nummer. Den som gjorde det bästa sålde mest. I den andra världen gör man gärna tvärtom: påtalar vad andra vill och gör fel. Mest att klaga på vinner inte, men ser till att de andra förlorar.
Debatten är slut. Alla deltagare tycker att de själva vann. Ingen verkar förstå att alla förlorade. Att en dag är det ingen som lyssnar. Då, om inte förr, kanske man inser att om folket ska bestämma måste folket ha förstått vad representanterna förstått att de ska representera. Som i näringslivet där varje produkt och tjänst är sprungen ur folkviljan, inte ur vad man ville på top floor.
Därifrån kan man också lära något av vad som krävs av den som vill bygga ett varumärke som ska växa och bestå. Att det inte räcker att klistra dit ”nya nånting” som under en säljcykel i varuhuset. Marknadskommunikation som underskattar sin publik tappar den till slut. En bra början är därför att reda ut, om det så tar år, vad man långsiktigt vill, vem man vill vara när målet närmar sig och vad man då vill kunna peka på att man bidrog med.
Om en vecka är det val och allt upprepar sig. Som i juletid. Samma rekvisita och ritualer, rim och presenter till var och en efter anmäld önskelista. Fram träder givmilda väsen dignande under tunga säckar. Men att eldskenet utanför numera inte flammar från mysiga ljuslyktor utan från bilar och särskilda boenden som står i brand tycks inte genera nämnvärt. Fortfarande kan säcken visa sig innehålla vattenpistoler och trevliga spel. Och att gamla fina värdeord blivit så slitna att de endast fjuttar iväg likt smatterband på skolgården är inget som föranleder omprövning av prosan.
I reklambranschen vet vi att när världen beter sig nytt och annorlunda erbjuds sällsynt goda möjligheter att framföra nya berättelser. När alla oroar sig över vad som händer är publiken som mest angelägen att lyssna – men inte på samma gamla visor.