Det är morgon och det första du gör är att dra upp gardinen. Du vill omgående ha in ljuset i ditt liv, skingra mörkret och känna att du lever. Vi går mot vår och det första vi gör när vi stiger utanför dörren är att vända ansiktet uppåt, kisa mot ljuset och den eventuella solen. Syns den inte så vet vi att den finns där ändå.

Ljus helar. Fråga den som varit, är, sjuk. Fråga vården. Nu talas till och med om att bygga operationssalen intill ytterväggen så att ljus flödar över kampen mellan liv och död.

Ljus är också upplysning. När ljuset slås på börjar vi kommunicera. Lyssna, titta, röra oss i rummet. Under en nanosekund eller två hinner vi signalera, berätta något viktigt. I ljuset blir vi synliga för andra. Det är där vi får chansen, kanske till och med femton minuter ensamma på scenen.

Men ljus är även bländande. För mycket och alltför okänsligt riktat ger det ont i ögonen. Till och med förblindar.

”Vi lämnar nu vi-perioden och går in i en extrem jag-period”, förutspådde mig en man med den lite tveksamma yrkesbeskrivningen ”framtidsforskare” i början av nittiotalet. Allt ljus på mig kommer att prägla det mesta, menade han.

Hur rätt hade han inte och då insåg han ändå inte hur väl de nya sociala mediernas snabbkanaler skulle passa egot minst lika bra som den gillande vänskap de sägs främja. Snart är vi alla experter som med några få tecken lämnar vårt bidrag till den allmänna upplysningen. Generalister gör sig inte så bra när allt skall gå fort, när en oneliner är mer värd än en utförlig utläggning. Men med oneliners och snärtiga utspel skapar man ingen kommunikation.

Jag tänker tillbaks på dagarna med Sotji-spelen och den sportexpertis som så gravt missade att sätta oss in i vad en half pipe är och hur en domare i konståkning resonerar. Dagarna i ända hörde vi om att där fick han minsann till en tolvsexti och där hon en dubbel ”tolop” (toeloop). I den ena nya (spännande antar jag) grenen efter den andra satt ”side kicks” och visade att man minsann hyrt in rätt person, en riktig expert, kanske rent av den bästa av alla.

Eller ta curling, hur skall en oinvigd fatta varför just den sten som hamnar snett är genialiskt lagd medan den som sitter mitt i prick inte var särskilt bra. Nu satt ett undantag vid mikrofonen; en olympisk mästare som minns alla dumma frågor hon själv hade när hon började.

Konsten att äga och förmedla kunskap är två vitt skilda ting. Bara sällan förenas de i en och samma person. Ändå anses det rimligt att varje amatörkock också kan göra en kokbok. Idag är det varje kocks dröm men ingen talar om hur orimlig den är; att göra en kokbok som inte drunknar bland de tre hundra andra som utkommer varje år är en konst. Minst lika stor som konsten att laga god mat.

En ämnesbok riktad till en intresserad men okunnig publik är inte en fråga om redovisning, information och kunskapsöverföring. Den är en dialog mellan en som kan och en som inte kan. Som i sig kan öppna ögon, skapa nyfikenhet, lust att pröva och bilda en kunskapsbas att börja från.

Den är dessutom inte den enda dialogen den dagen utan en bland oändligt många. Därför måste den vila på en idé tydlig nog att tränga undan allt annat pladder. Och äga en personlighet som gör att den känns.

All framgångsrik kommunikation börjar med lyssnandet svåra konst. Med att utgå från mottagaren. Med var vanligt folk befinner sig på vägen mellan noll och hundra. Under olympiaden i Sotji befann vi oss hemma i soffan ensamma med alla våra dumma frågor, så dumma att ingen expert ville ta dem i sin mun.

Ett av mina egna bästa exempel på den svåra konsten att inte uppträda som expert är en bok som Torbjörn Lenskog och jag gjorde (med bilder av Jan Bengtsson). Den heter Skogens Skafferi och är en svampbok som bara avhandlar tolv svampar! Det vill säga tre, fyra gånger fler än de allra flesta svampplockare behärskar. Varken Torbjörn eller jag är nämnvärt kunniga på området men vi är läraktiga och vi kunde räkna ut att flertalet som ger sig ut i skogen längtar efter att känna sig bombsäker på ett par svampar till utöver kantareller och karljohan. Bara tolv svampar i en hel bok gör att varje får massvis med utrymme. De måste inte, som i expertens bok, trängas med fyra hundra andra och därför presenteras med bilder stora som frimärken och texter korta som något längre telegram. Av det blir ingen bombsäker. Skogens Skafferi blev en succé, omtryckt ett flertal gånger.

När reklambranschen är som bäst handlar inte expertkunnandet, det vill säga kreativiteten, om att hitta på så mycket som möjligt utan om att skala av och blottlägga.