Den lilla flickan står längst till vänster. Hon är kanske två, tre år uppklädd i fin kappa, men barfota. Hon ser oss inte, böjer huvudet sysselsatt med att pillra med sina fingrar. Runt och bakom står hennes syskon, förstår vi, och långt fram även en farmor eller mormor. De andra kan ha uppslukats av alla andra resenärer som stigit av på samma station. Man kan höra tystnaden. Ingen frågar något. Vill inte längre veta. Man hade ombetts packa sin väska med det man är mest rädd om. Bilden på flickan är obarmhärtig. Hon vet utan att veta, gör som barn gör, går in i sin lek, den enklaste lek som står till buds. Just där och då har hon bara sina fingrar att fly till.
Bilden hänger i Barack 6 eller om det var 7, i en av de tidiga som berättar om själva mottagandet. Många kanske fortfarande trodde att de hamnat på något slags vandrarhem, musiken där ute spelade ju så vackert. Kanske hörs den ännu när fotograferingen tar vid. Först profil vänster, rakt framifrån och profil höger, sedan hårklippning, avklädning och märkning, tatuering på underarmen men på överarmen om man är spädbarn. Nu är musiken definitivt död även om den hörs. En sifferrad plus tecken som pekar och talar: jude, ryss, kriminell. Sedan påklädning. Randig, sliten byxa och skjorta till man som kvinna som barn.
Vi har nyss ätit lunch, hundra meter därifrån i ett turistcentrum som alla andra. Bussen står snedställt parkerad i täta, raka led bland otaliga andra. Alla inbackade färdiga att snabbt kunna lämna för att aldrig återkomma. Soppan är tunn; passerad broccoli med kvist som simmar i mitten, kycklingen ett inbakat bröst, potatisen puré. Ingen sås men det tycks gälla överallt i trakten, även att desserten ska vara sockerkaka med lite piff på. Alla tänker vi på maten som serverades hundra meter därifrån, på hur femton hundra kalorier om dagen sakta skulle ta livet av sina gäster eftersom två tusen femhundra är vad som krävs för långvarigt livsuppehåll. Vi låtsas låta lunchen oss väl smaka och beger oss mot entrén. Där är fullt med besökande, alla nykissade eftersom vi förvarnats om att sånt går inte för sig när vi väl passerat security control. Ingen får ha väska med in.
Det hela är komplett barockt. Ett besök i helvetets hetaste smedja, hos djävulens mentor, i en miljö iscensatt av fasa, skräck, liknöje men också av mod och envist hopp. För uniformerad personal ett stimulerande och beställt pennalistiskt arbete, ett långt utdraget spel med falska kort hämtat ur ett manus där alla ska dö men där hoppet ändå ska leva för att på sätt hålla paniken i schack. Så snart man passerat skylten med den ironiska sloganen om arbetets frihet mötte denna käcka musik som måste ha hörts redan under vandringen från stationen. I väggen bakom syns kulhål. Någon kanske spelade fel.
Vi hasar oss fram i tysta led, ingen skämtar längre, somliga tar sin vän i handen, ögonen sveper och öronen försöker ignorera skrapet i hörsnäckan, vill inte missa en stavelse. Guiden talar lågmält, eftertänksamt, varje ord är utmejslat, kanske framfört tusen gånger och just därför så perfekt för sitt ändamål. Här är inte plats för spontanitet och improvisation. Det bästa vi kan göra att blotta våra inre rum, ta in och försöka ta oss igenom utan sår för livet. Vi hade förstås alla talat om detta dagarna innan, hur det skulle kännas, men inte lyckats särskilt väl.
Barack 11, den värsta av dem alla, dödens barack. Vi vandrar genom rummen som börjar med domstolen; ett kalt rum med betongväggar, långt bord i mitten med sex stolar på ena sidan och en på den andra. Vi kan se scenen. Koryféerna på rad i sina stukade kepsar och den redan dömde i sin tortfiga outfit. Vi hasar oss förbi de dödsdömdas trevånings träbritsar, där den sämst ställde, sjuke eller arbetsoföre, låg underst dvs. närmast i tur att tas ut på gården, hängas, svältas ihjäl eller gasas och brännas till stoff som spreds över nejden. Vi ser gulnade toalettstolar och tvättrum i långa rader. Och vi går ner i källaren, håller till vänster i trappan, till höger möter vi gruppen före oss. De möter inte vår blick. Vi vill knappt röra ledstången, den är original, även trappstegen där de som aldrig kom upp igen satte sin fot. Här nere var inte döden nog, här skulle de mest skyldiga straffas med total mat- och vattenbrist. Rummet är en håla utan fönster. Dörren av svartmålat järn.
Vi lotsas upp och ut till bakgården med den omtalade dödsväggen. Alla omkringliggande byggnaders fönster är noggrant igenspikade. Ingen skulle kunna se muren på gårdens kortsida madrasserad så att ingen ricochet skulle drabba skyttarna. Mot den ställdes de som fick den, kanske just då efterlängtade nåden, upp och mejades ner. Vi stirrar i gruset, som om vissa små stenar även efter sjuttiofem år skulle kunna bevisa att det vi hör guiden sakligt berätta verkligen hänt. Men allt är renstädat, sorterat, märkt och katalogiserat. Längs väggarna i alla baracker vi besöker löper ansikten med namn, födelseår, yrke; kolarbetare, barberare, trädgårdsarbetare, lärare, tjänstemän. Vanligt folk som vi. Jag håller kvar blicken vid Manfred: Hans namn, tiden för hans ankomst: 12 januari 1942, tiden för hans död 23 mars 1942. 42 dagar sedan uppenbarligen förklarad oduglig för tjänst; för sjuk, för utsvulten, för uppkäftig, för tjuvaktig (en brödbit i madrassen), för nära döden. Sakta passerar vi den ene efter den andre, snart även kvinnor, Jag ser två likadana efternamn intill varandra, två flickor födda samma dag. Tvillingar. Även döda samma dag, redan efter någon månad. Då hade Mengele fått sitt.
Allt som hörs är guidens malande och skrapet från hasande skor. Ingen säger något, ingen ens viskar, de flesta fotograferar inte trots att det är tillåtet om inte annat sägs. Vi passerar baracker som på något underligt vis är om möjligt ännu svårare att ta in. I dödens barack faller ett filter ner, man vet att det är sant men något inombords stänger det värsta ute. Som på film. Utan det filtret skulle det till exempel inte gå att se den nu aktuella filmen Kapernaum.
Men barackerna med fönsterväggar gör besöket musealt. Där är filtret borta. Därför drabbar det extra hårt. Det sätter fantasin i rörelse, det värsta som kan hända. Som hände mig med bilden på lilla flickan på perrongen. Först berg av resväskor, tusentals på varandra alla prydligt märkta med namn och adress, klara för hemresan, som det sagts. Även barnväskor, många med vidhängande leksak. Sedan drivor av husgeråd (se bilden) eftersom de resande förstås under bortovaron ville kunna laga sin mat i egna kastruller och lägga upp den fint på egna formar och fat. Därefter skor i tiotusental, mest uttrampade läderbitar men också en och annan röd eller gul damsko i chic modell. Så rummet med bestick av plåt.
Silvret liksom allt som liknade smycken hade omhändertagits för säker förvaring på annan plats. De som visste hörde emellertid att de förstärkte den tyska krigskassan. De som visste ännu mer visste att somligt redan samma kväll hängde om halsen på någon av rikets fina damer medan silvret klingade i den böhmiska kristallen.
Vi går ut, sväljer och tittar på varandra. Guiden berättar om ”the row call”, det vill säga om den två gånger per dag obönhörliga uppställningen utanför baracken; i tunna trasor i ur och skur, vinter som sommar stående ända tills allt visat sig ok, dvs att inget fattades eller något fanns som inte borde finnas. Hände det sköts förste bäste. Samma med återtågen efter dagens 10-12 timmars arbete (mest på låtsas). Fattades någon fick en annan sätta livet till. Därför bars även de medvetslösa ”hem”. Vi passerar järnbalken där tolv (osäker på antalet) grupphängdes för något (förstod inte vad).
Till sist ugnen, den enda som finns kvar. De andra hann bödlarna spränga innan de öppnade lägret och med gevärskolvarna knuffade ut gästerna på vandring mot ingenstans. Allt skulle döljas. En rysk division låg bara några kilometer bort. Det handlade om timmar. Kommendanten Höss, mannen som stoltserat som chef för denna dödens industri där man säger att en miljon trehundra tusen människor effektivt dödades mellan 1939 och januari 1945, försvann med familj och allt ur sin flotta villa så makabert placerad att den är det första man ser när man väl släpps ur denna fasans inhägnad. Men han fick sitt straff. Så hämndgirigt iscensatt att han hängdes på sin arbetsplats vänd så att det sista han såg var verket han skapat.
Ugnen är först bara en kulle med murad skorsten. Men på ena kortsidan är kullen avklippt med plats för ingången. Dörren är en vanlig port som alla andra. Vad alla tänker när vi passerar är inte svårt att gissa. Vi kommer in i ett kalt litet rum, kanske tjugo kvadratmeter. Där ombads dagens utvalda badgäster att klä av sig, vika sina kläder snyggt och sedan gå in i det angränsande mycket större rummet. Även det är helt kalt, betong i golv, tak och väggar. Stort som en ordinär skolsal. I taket, genom ett litet fyrkantigt hål, lyser himlen in. Genom det släpptes fenolen ner. Somliga sa vid middagen senare på kvällen att man sett rivsår på väggarna. Andra visste berätta att det kunde ta upp till tjugo minuter att dö där. Vi sväljer och tar steget in till ugnarna. Även det ett litet rum, som en bysmedja med två stora järnkolosser mitt i. Jag hinner tänka; inte större! Som en vedpanna i gamla hus. Luckorna står öppna. Framför ståtar väloljad slip med vagn.
Jag minns inte hur många hundra per dag guiden sa att man hann med, vid det laget var jag helt förträngd, men kanske sex, sju hundra. Med lite distans tänker jag att röken måste ha spridit sig. Vinden tar inga order, inte ens från en nazist. Och naturen inte bara doftar, den luktar också. Och fylld av förlamande skräck och outsinliga förtvivlan stannar den kvar hos den som en gång besökt denna plats som heter Auschwitz men egentligen Oscewiez eftersom tyskarna inte kunde uttala så svåra ord. Den ligger cirka sju mil från vackra Krakow, staden som skonades därför, sägs det, att där hade nazistledarna själva tänkt bo efter väl förrättat värv.
Idag byggs egnahem inte långt från kullen med ugnen. Och man tänker på hur detta kunnat bli en plats för turism. Men sedan omgående att så viktigt att just så måste det vara och förbli. Folk påtar i sina trädgårdar strax intill men måtte strömmen av ”turister” aldrig sina. I bussen sa guiden: ”Nu har ni varit här. Åk nu hem och berätta”. Strax intill ligger Birkenau, eller Auschwitz 2 som det hette, ett ännu större helvete. Men då stannade vi kvar i bussen. Mer hade inte betytt mer.