”Var bara dig själv”, säger producenten och låter kameran gå. Men vad producenten menade var att nu får du vara din egen redigerare. Nu litar jag på att du känner var gränserna går för vad du säger, visar och även underförstått menar.
”Min sanning” heter ett teveprogram som fungerar därför att mitt emot sanningsägaren sitter en erfaren journalist. Inte en kompis eller än värre en beundrare. Samtalet med journalisten ser löst ut men med enkla precisa motfrågor och vaken blick redigeras bandet även om det hela sänds direkt. Men hur många youtubers, podders, twitters, facebookers och bloggers lockas inte idag av den nyvunna friheten att själv inför en stor och entusiastisk utvald publik få mejsla fram en självbild som omvärlden inte förstått till och med missförstått. Och hur många sidekickers lockas inte av att själva få del av glansen. En allt stridare ström av påstådda sanningar; halva, alternativa eller vinklade blandade med direkta lögner infekterar våra medier. Det mesta kan sändas utan redigering, än mindre med namngiven ansvarig utgivare.
Det vanliga skrytet är i sammanhanget en mer harmlös åkomma, lätt att känna igen och avfärda. Men här handlar det för den oinvigde om sanningen. Den som äger sanningens alltid närvarande andra halva blir aldrig hörd. Eller avstår frivilligt för att inte riskera att låta småaktig. Eller av omtanke!
Vi tvingas uppleva hur denna tillämpning av de nya mediernas möjligheter i mindre kritiska kretsar ses som ”konsten att kommunicera”. Även som ”konsten att sälja”. Och att det hela därför är något att för egen del eftersträva. Förenklar man sanningen tillräckligt obekymrat blir man lätt dessutom ”den som säger som det är”. Som ”oneliner” blir man gunstling i pressen, en fördel som är bra att ha till och med vid allmänna val.
Jag har säkert själv lockats att nyttja tillfällen som bjudits. Bara här, på denna plats, har jag hunnit skriva fler än tvåhundrafemtio krönikor utan att någon enda människa haft chans att ingripa, säga stopp eller ändra ett enda ord. Jag har också utsatts för poddens lockelse. I fyra timmar fick jag höra min egen röst framföra opuset ”Lars Falk och hans intressanta väg från tyst norrlänning till efterfrågad spökskrivare”. Även jag gled så elegant jag kunde förbi avsnitt som kunde ha försämrat historien. Som man gör när man skriver, och inte bara fiktion. Men det tryckta ordet har en spärr som gör att varje stavelse noggrant avsmakas innan det sänds. Det tryckta ordet blir evigt. Ett samtal i sociala media blir lätt bara försåtlig underhållning.
Den mediala självbilden lockar. Man behöver inte vara narcissist för att vilja framträda i en glans som de som lever med oss i verklighetens komplexa ljus inte ser. Det räcker med att tillräckligt fräckt nyttja det som inte går att kontrollera. Idag är storytelling inte en konst förbehållen författare och copywriters. Nu äger alla rätten till sin egen historia. Därmed inträffar den frihet under ansvar som inte alla är vuxna.
Som ”när jag var så nära ett rytande lejon att jag kunde känna dess andedräkt” i själva verket är en berättelse om en chartertur i ombonad buss. Eller som när du åt lunch med den som alla dina vänner också skulle vilja äta lunch med men glömde berätta att tre utomstående också var med. Du har du inte ljugit. Men inte heller talat sant. Lunchen blev bara inte lika intim. När ingen protesterar är det frestande att nästa gång göra personen ifråga till en bekant. Sedan till en god vän. Därefter till av de närmaste… Vad gör alla dessa halvsanningar med verklighetens? Med de berättelser som handlar om personer som bevisligen stod öga mot öga med rytande lejon?
I de sociala mediernas förtrollande värld är publiken av naturen förväntansfull. Den vill roas mer än oroas. Känna att den är med och därför gärna vill få sina förutfattade meningar bekräftade. Detta vet den som systematiskt nyttjar dessa media för sitt varumärkesbygge. Kampanjer ska vara enkla, tydliga och konsekventa. Som i reklamen. Men reklam är i sammanhanget ärlig. Den talar tydligt om vems ärenden den går och vad denne vill. Att konkurrens innebär partsinlaga ligger i sakens natur. Det vet alla som deltar i spelet. Personliga reklamkampanjer i sociala medier är emellertid inte alltid de trevliga brev de ser ut som.
Lusten att i offentlighetens ljus framstå som en bättre version av sitt privata jag är så stor att den idag driver stora delar av det mediala programutbudet. Idag är programledaren viktigare än programmet, kommentatorn i stridsvimlet viktigare än själva striden, journalisten lika viktig som den intervjuade. När jag utbildade mig till journalist dök första byline-bilden upp, en liten ansiktsbild inte större än ett frimärke. Många förfasade sig. Idag ståtar minsta krönikör i helfigur (Läs gärna Lena Anderssons krönika i DN 8/6).
Det så kallade öppna samtalet vill gärna framstå som avslöjande. Men utan redigering blir det som i tevesoffan där alla tycks vara gamla vänner. Den hälsosamma fördelningen av mediespelets olika roller ersätts av en låtsasvänskap som istället för att inkludera utestänger tittaren, lyssnaren. Blir det hela alltför intimt lämnar vi sällskapet och gör något annat. Kanske för att aldrig öppna den kanalen igen.