På väg till Systemet och övriga begivenheter I Kramfors passerar jag det för svenskt samhällsliv en gång så betydande samhället Lunde, en idyll av röda kåkar och gröna trädgårdar gömd i en labyrint av återvändsgator. Många minns Westerlunds kulturskyddade café. Förr höll man sig med en uppstoppad björn som inkastare. Och alla minns bron, som erbjuder en överfart som ingen annan. Men idag är risken stor att de allra flesta, ovetande om vad som finns under bron, passerar platsen där Sverige prövades med militära kulor och ond bråd död. Under Sandöbron kunde allt ha gått fullständigt fel.
Om detta vet dagens svenska skolbarn, snart inte ens deras föräldrar, någonting trots eller tack vare alla sina telefoner och influenser. Till och med Kramfors kommun, som bär ansvar för att denna avgörande berättelse inte glöms utan tvärtom sprids till alla, tycks ha glömt. Inte en enda stoppande skylt får den som passerar att lätta på gasen, inte en berättande tavla vid vägen som upplyser den som intresseras men tvekar, inte en hänvisning som talar om exakt var man åker ner när man väl fattat vad man kan missa.
Sandöbron var länge Norrlands kanske Sveriges mest hisnande broupplevelse med en båge spänd till bristningsgränsen som börjar med uppförsbacke mot ett krön som verkar nå molnen för att sluta i en hisnande utförslöpa. Min pappa som led av höjdskräck kunde bara med uppbådande av all viljestyrka, och hukande sig över ratten, ta sig över. Under det höga valvet breder landets mäktigaste älv, Ångermanlands för den som ännu inte vet, ut sig. Utsikten, för den som vågar titta, är hisnande.
Redan när jag första gången åkte över denna bro med min pappa besökte vi platsen. Då var händelsen bara tjugo år gammal och det kändes som om dammet nyss lagt sig. Jag minns att jag ryste när vi stod där och stirrade längs vägstumpen mellan träkåkarna. På den tiden visste alla, skylt eller inte, var man kör ner. Idag är grusplanen mitt emot caféet bara plats för avfallscontainers och stolpe för lokalbussen. Den lilla väg som leder ner till minnesplatsen är så lätt att missa att även om du tänkt tanken kan du åka tomhänt därifrån. Det gula trähuset där nere, ett mer lämpligt kallat Folkets Hus får man leta efter, står än idag kvar på sin parkettplats. Inne berättas i bild om de starkaste krafter som finns, om vilken avgörande roll slumpen kan spela och om hur en snabbtänkt trumpetare troligen räddade dussintals människors liv. Och inte minst förstås om hur fem personer dog och tio skadades mer eller mindre svårt. Det kom att kallas Ådalen 31.
Jag kan historien rätt väl, mötte den helt oväntat i reklamens värld. Vad kan inte hända där! I boken Öga mot Öga berättar jag om hur jag och Lars Fille Hansson kallades till Filmteknik i Solna där Bo Widerberg satt och slutklippte filmen han precis spelat in, en halvdokumentär som inte fick alla ögonvittnens förlåtelse. Filmpubliken såg förstås filmen med sina ögon, det vill säga med Widerbergs.
Fille och jag släpptes in i det mörklagda klipprummet. Utan att vända sig om och stint stirrande i monitorn, hyssjade demonregissören oss på sin värsta skånska ”sitt och var tyst”. Och där blev vi. Det kan ha gått ett par timmar. Hela tiden med scenen, filmens klimax, uppspelad om och om igen. En sekund klipptes bort, sattes sedan dit igen, sedan togs en annan bort, sedan tre bort och två tillbaks. Allt medan rummet fylldes av det dramatiska filmljudet. Så reste sig Bo och sa ”jag vill ha den bästa jävla filmreklam som någonsin gjorts, hälsa John, Per och dom andra”. Så gick han. John, Per och dom andra var hans gamla polare i Malmö, de som i en annan berättelse utgjorde revolutionära Arbman 2.
I taxin tittade Fille och jag på varandra. Vad i jösse namn ska vi göra? Dramatiska scener där folk skjuts ihjäl är ingen bristvara i bioannonser. Men i våra öron ringde scenens replikväxling som ”Halt i lagens namn stanna” och ”Dom skjuter, dom har skjuti Nisse i magen!” Vi såg på varandra och tänkte plötsligt samma sak, hur nu sånt går till: annonserna ska bara bestå av text. Det hade vi dessutom aldrig tidigare sett. Väl på byrån (Arbmans) insåg Fille att texten skulle vara röd.
Jag kan få fortfarande få hög puls bara av att sakta följa vägen ner mot den hamn där allt hade sitt ursprung. Husen står kvar, alla vet exakt var Eira, den unga kvinna som dog av en rikoschett, stått för att se bäst. Och för att höra det stigande larmet från när tre fyra tusen män, kvinnor och barn marscherar fram bakom blåsande orkester. Man kan föreställa sig hur hon på långt håll anar styrkan och sedan får möta den. Hur dammet först stiger upp bakom krönet vid stora vägen för att sedan bli som krigets. Min gode vän och granne Gunnars pappa gick i tåget, men längre bak. Han har berättat om hur det som hände där framme spred sig bakåt. Och han bedyrade så länge han levde att ”hade vi nått fram till älven och svartfötterna (de femtiofem strejkbrytarna som var orsak till allt) så hade vi kastat alla i sjön, simkunniga eller inte”. Men i vägböjen nära hamnen hade nu svensk militär förskansat sig. Bakom sandsäckar låg unga rekryter beväpnade med kulspruta och rikligt med ammunition.
Idag har goda krafter, de som finns överallt och trotsar alla statliga och kommunala kultúransvarigas idé om vad som är viktigt, samlat ihop till en utställning i träkåken intill det monument som tog tid på sig innan det restes. Som än idag för alla som stannar till uttrycker den dramatiska sekund då allt gick över styr. Där finns bildspelet om hur allt började med det växande missnöjet bland Ådalens många arbetare, som med låga löner slet ut sina kroppar så att timret kunde lämna skogen och sättas på båt till fjärran kust. Nu var måttet rågat. ”Herrskapet” som styrde vägrade facklig förhandling, En båt i hamnen i Lunde skulle lastas, punkt slut.
Tusentals arbetare och familjer förberedde sig för strejk. Men ett femtiotal inhoppare såg chansen att tjäna kovan och blev strejkbrytare. Dagen innan hade därför några hundra arbetare tågat ner för att göra upp med svartfötterna. Några av dem hann sätta sig i säkerhet. En hittades i kölsvinet, hängdes upp i masten och har därefter gått till historien som ”svartfoten i lackskor”. Upphängd blänkte hans fins skor i solen. En herreman minsann!
Polisen kunde intet göra. De var alltför få. På kvällen vidtogs förhandling. Strejkbrytarna lovade då, uppställda och utskämda på torget i Kramfors, att aldrig göra så mer. Men det var smeksamma ord under galgen. Dagen efter fortsatte man sitt förräderi. Nu tog det hus i helvete. Tusentals arbetare samlades i Frånö, kanske en halvmil bort. En av bilderna i det lilla museet visar den mänskliga ormen ringla sig kilometerlång bakom en hastigt hoprafsad blåsorkester lämpligt på plats tilltänkt för annat uppträdande.
Men Dagen D var militären ditkallad. En kapten Mesterton ledde styrkan. Längst fram, precis innan vägböjen, står två ridande soldater posterade. Nu börjar ordväxlingen. Kaptenen skriker ”stopp stanna!” Men tåget tvekar inte. Orkestern spelar allt intensivare sin international för arbetets söner. Massan sjunger. Kaptenen ropar igen: ”Stanna eller vi skjuter!”. Då händer det som inte får hända. Ingen vet hur det hela utspelat sig om inte en av hästarna plötsligt stegrat sig. Av vad? Kanske skrämd av en fana som fladdrande föll till marken. Soldaten Rask flyger av och i backen. Hans kamrat ser blod på hans hals och fattar det ödesdigra beslutet att besvara den eld han trodde var orsaken varpå det hela inte går att hejda. Fem personer skjuts ihjäl på öppen gata i Sverige av svensk militär. Många skadas, oändligt många får men för livet. Sekunden då hästen stegrar sig återges i monumentet.
Mitt i larmets hörs en trumpetsignal. Alla som gjort lumpen med gevär i hand känner den eftersom den manar till omedelbart ”eld upphör”. Den rådige trumpetaren har insett vilket vapen han har. Han kommer senare att åtalas för ”ingripande i militär angelägenhet” eller vad det kan ha hetat, blir rikskänd men så fly förbannad av behandlingen att han byter namn och går under jorden. Ungefär så lyder historien där på Folkets Hus i Lunde. Under bron där tusentals passerar utan att tänka sig för. Utan att inse vilken lärorik lektion historien bjuder där nere vid det monument som somliga trots allt skyndar till för att ta en bild, instagramma och sedan snabbt hasta vidare till nästa ”sevärdhet”.