Nä men Lasse, så rolig se dig, hur ä dä mä dig, hur mååår du, du ser fin ut, verkligen jättekul att du är här igen. Jag kollade misstänksamt på mannen i luckan och visst var det Sam, proffset från andra sidan klotet som för kanske tio, femton år sedan hålade ut för gott, kärleken ni vet, här uppe där vi ett år hade en renko som greenskötare. När hon betat klart lade hon sig helt enkelt vid pinnen. Ingen försökte pricka henne. Och ingen, så vitt jag vet, gjorde det. Såna är vi i Norrland, vi skjuter inte renar med driver. Sams norrländska är av den anglosachsiska typen bredare än den ångermanländska. Ännu mer musikalisk.
Vi var tre osannolika golfgubbar som fått den vansinniga idén att göra come back i sporten som har kallats ett civiliserat sätt att bedriva lantbruk. Svåger Bosse har visserligen bara trappat ner. Han är yngst av oss och spelar numera ”nästan ingenting” som det heter bland alla golfare på första tee. Ingen tycks ha rört en klubba på mycket länge. I mitt fall är det tre år och dagens sanning. Efter höftoperation halkade jag ur systemet. Började med annat, bland annat med att skriva en bok som tog all tid och aldrig slut.
Tredje mannen är min granne Gunnar. Om jag säger att han hanterar en basfiol bättre än en driver så är jag sanningen på spåren. Men ivern är det inget fel på. Nu hade han hört att Bosse var i antågande och föreslagit det osannolika att vi tre very old boys hemmahörande på Antikrundan (inte Liktåget som jag hörde att en annan klubb mindre lämpligt kallade klassen), skulle hemsöka banan. ”Dom gör det bra med banan” sa Gunnar som är en positiv man ”trots torkan som hemsökte banan förra året och att klubbkassan inte tillåter att tankbilar kallas in”.
Gunnar och Bosse har setts förr men det är länge sen och båda är från Kramfors. Fyra timmar och arton hål senare hade jag hört om alla som gått i samma skola, vart de tog vägen, vad det blev av dem, att många naturligt nog inte längre är något eftersom bara minnena finns kvar. Att bara kvinnor på kafferep, eller idag i mer sofistikerade vinprovarklubbar, skulle känna hur viktigt det är att vårda bortgångna kamraters minnen stämmer inte.
På Norrfällsvikens GK råder sunda regler. Där pratar man om man har något att säga. Även i telefon om det är viktigt och man går undan. Där kan man gå en runda utan att räkna slagen, annat än möjligen tyst för sig själv. Känner man att hålet redan är kört tar man upp bollen. Har man bara en halvmeter kvar till koppen kan man låta bli att slå i om det frestar på ryggen. Pinnen får gärna stå kvar tills man är klar. Jag trodde att utslag från rött var något lokalt påhitt men fick mig förklarat att numera är över sjuttiofem (år inte i handicap) en klok regel överallt. Det har med fysiska företräden att göra.
Rundan började med en Mulligan, ett kärt återseende av en mänsklig regel som tillåter att första bollen inte räknas, om man inte vill. Ett provslag där det som bäst behövs. I de osannolika golfarnas egen bok finns oskrivna men ändå fullt läsbara regler accepterade av de flesta eftersom här är det naturens lagar som gäller, inte reliker från den tid när golf var en s.k. gentlemannasport anpassad för folk med den läggningen. Den officiella regelbok som gjort golfen så svårflirtad för gemene man är som budorden bra att känna till men viktiga att inte följa bokstavligt. Överträdelser bör därför bara ske i goda vänners lag. Rättskaffens ögon finns där man minst anar det. Många med klocka i hand för att kolla hur länge man letar boll, hur fort man lämnar green, hur fort man åt sin banan.
Av den officiella regelboken framgår att golf ska (fortsätta) vara en sport för folk som har bråttom. Att det är de långsammas alla avgifter som gör att klubben över huvud taget finns är svårt att ta in för de få som alltid slår långt och rakt. Men sportens unika idé är att vara de osannolikas. En sportliknande sysselsättning för unga, gamla, halta, lytta, för de som bara vill, kan eller orkar spela ibland. Som passar alla gjord för människan med alla hennes talanger, egenskaper och tillkortakommanden. Vore den inte det skulle fåtalet sannolika golfare inte ha någon bana att hasta runt i.
Vi lunkade vidare. Inte blev det långt men heller inte särskilt snett. Och visst blev det duff och ormdödare (boll som inte lyfter) och pitch i backen. Men också helt osannolika fyrametersputtar rakt i koppen, till och med en pitch från slänten med tio meter kvar.
Ofta låg vi tripp, trapp, trull. Bosse som fortfarande har sin driver i väskan som regel längst bort. Själv spelade jag med ett damset om fem klubbor välvilligt utlånat av Bosses Barbro. Och inte blev det mycket sämre. En tjugosexgradig träfemma (numera kallad rescue) satt, efter tre års bortovaro, bättre i min knubbiga hand med korta fingrar än forna tiders drivers. Två bra, ett dåligt, lite snett och vint förstås men ofta tämligen rakt och bara sällan i ruffen, en enda tappad boll men den struntade vi att leta eftersom båda mina kamrater hade bagarna fulla av hittebollar. Vad kan man mer begära? Så futtigt att hänga upp sig på att somliga puttar som vanligt stannar en meter före hål och sen dessutom på hålkanten. Så futtigt att ens bry sig om vem som vann eftersom vi alla gjorde det.
Efter nio hål åt vi korvmedbröd och drack stor kopp svartkaffe. Så gör alla på NGK. Utom fyra grabbar i hundratjugokilos klassen som beställde fulladdade hamburgare, långsamt stekta och fumligt monterade medan kön växte. Ynglingen vid stekbordet hade inte bråttom. De kände varandra, kanske från Kramfors, och hade även de behov av att prata om gemensamma bekanta. Lunchen var så ljuvligt god som den alltid blir efter väl förrättat värv. Men ändå bara en korv. En till hade varit att förlora sig i livets andra värden. Sporten krävde, trots allt, sitt fullaste allvar. På väg mot tian mötte jag en kvinna, en gästande framgick det, en högst sannolik golfspelare i käck hatt, glada skor och snitsiga shorts. Hon undrade om vi alla åt lunch efter nio hål. Jag förstod piken och erbjöd henne att gå före men det var inte vad hon ville. Bara visa att i regelboken står det att ”måste man nödvändigtvis stanna och stoppa i sig något bör det ske så att säga i flykten”.
På hemvägen talade vi efter att ha konstaterat att det där gick ju bra om annat.
Nu börjar boken Öga mot Öga hitta sina verkligt intresserade läsare. Men inte i första hand, vilket man kunde tycka är märkligt, bland de som tillverkar reklam. Utan allt oftare bland de som konsumerar den (!). Kanske något för branschen att begrunda eftersom en publik aldrig har fel.