En naturlig impuls är att bara se det man är mitt uppe i. Som detta med att åldras. Så länge vi inte är där är det inte mycket att fundera över. Det är med andra ord alltid fel personer som planerar och styr åldringsvårdens villkor och omsorg. Som med barn är det andra som ordnar tillvaron. I förra fallet de som inget vet om hur det verkligen blir. I det senare de som glömt hur det var.

 

På annat sätt är det svårt att förstå, och förklara, hur vi i vår del av världen under en parentes i historien är på väg att förvandla åldrandet från en värdig avslutning på livet till ett, alltför ofta, ovärdigt sakta borttynande.

 

Att bli gammal blir för många liktydigt med att bli över, vid sidan om, en som hela tiden står i skuld, Ingen säger ”tärande” men när det är så det känns är det så det skall räknas.

 

Vi behöver inte gå långt tillbaks i tiden eller särskilt långt utanför våra gränser för att finna åldrandets naturlighet. Vi behöver inte ens resa längre än till oss själva. Inuti vet vi. Det är bara att blunda och känna efter hur vi själva en dag vill leva som gamla.

 

Vi kommer alla att svara att vi vill fortsätta vara del av världen, samhället, familjen och vännerna. Vi vill fortsätta vara behövda, delaktiga, respekterade för den vi är med våra kunskaper, insikter, åsikter och känslor. Vi vill fortsätta att uppfattas som tänkande, kännande, intelligenta trots att vi kanske inte hör så bra, att ögat inte ser eller att handen darrar och benen inte bär.

 

Vi vill ha vår naturliga del av vård och omtanke men inte som gåva utan som rättighet, Det vi begär är inte lyx och överflöd, inte ständig personlig uppvaktning, inga övermaga förmåner som tack för det vi i vår tur skapat och på så sätt givit andra. Rent materiellt söker vi inte mer, snarare mindre.

 

Tusenden och åter tusenden inom vård och omsorg gör allt som står i deras makt. Springer fort, har en hand redo överallt, ser alla men hinner ofta bara med en blick åt var och en. Vet att alla väntar på att bli sedda, även de som inte vinkar ivrigast.

 

Men hur skall man kunna förstå och lära känna sin nye vän när man aldrig hinner stanna till än mindre sitta ner och prata som folk gör mest. Hur skall man då lära sig förstå hur det känns att inte längre tas på samma allvar som alltid förr? Hitta ett tilltal som är nära utan att vara daltande, en ton som mellan två vuxna där ingen känner sig som ”Johansson på sjuan”. Där män vågar visa att de är manliga och kvinnor att de är kvinnliga hur gamla de än blir. Där en whisky då och då skulle sitta fint. Och en fräck rulle i teven skulle pigga upp mitt i all pensionärstrevnad.

 

Där människan sover, äter, träffar sin familj och sina vänner har hon sitt hem, om så detta bara består av ett enda rum. Hemmet skapar möjligheter till kontakt, eller inte. Öppnar eller stänger dörren till livet utanför. Hemmet berättar för den som bor där om allt som gjort henne till den unika individ hon är; påminner om historien, väcker minnena, tankar man tänkt, saker man gjort, människor man utvecklats tillsammans med. I varje hem smids också framtidsplaner även om bara en vecka återstår att planera för. Ett hem signalerar även utåt. Berättar om den kontakt den som bor där vill ha. Allt för att den som öppnar dess dörr skall kunna hitta rätt i de samtal och aktiviteter som skapar den gemenskap som båda söker.

 

Men när hemmet blir en holk, likadan som alla andras i samma korridor, utan egen personlighet, blir det öde och stumt. Då växer lätt krämpan till allt som livet kretsar kring och människan i sängen till ett vårdpaket utan större värde. Och värdighet.

 

Detta vet alla. Ändå ser hundratusentals svenska hem så ut: ett rum att sova, äta, träffa andra och kissa i. En enda tavla att titta på som man inte ens valt själv och en linoleummatta långt upp på väggen så att golvet lätt skall kunna spolas av. I det rummet skall man försöka vara stark och bli friskare. Där skall man möta besökare som minns vem man var, vad man kunde, kände och drömde om. I det rummet skall man försöka skapa ny gemenskap, älska, gråta och tänka vackra tankar. Istället blir man lätt sittande vänd mot fönstret i väntan att yttervärlden tar gestalt i talgoxen som brukar picka på fönsterblecket.

 

Varför blir det så när ingen vill ha det så? Varför ritar inte norska Snöhetta husen och Jonas Bolin inredningen? Därför att just nu, i den här parentesen mellan förr och sen nån gång, har ingen fantasi att tänka fritt och nytt. Att säga att det kostar för mycket är att säga att åldringar inte är värda mer. Ändå handlar det inte om pengar. Rusta upp gamla villor. Gör om välbelägna hyreshus. Se till att boendet hamnar där andra generationer bor, inte på en åker för sig utan där liv pågår utanför. Och gärna med extra stora fönster. Med täppa eller trädgård på gårdssidan för grillplats (kan gott få heta Barbecue), festtält med starköl i kylen och färdigt riggad scen för musik, teater och drive-in-rullstols-bio. Satsa på det som känns inte bara på det som går att mäta med millimetermått, som exakt var en ledstång skall sitta och hur högt ett trappsteg får vara.

 

I ett riktigt hem bor en personlighet inte en person. Där har man sitt eget revir, en privat sfär där även en ”personal” (fruktansvärt ord) skall knacka och höra om det passar med ett besök. Det sitter inte så mycket i möblerna som i den värdighet med vilken rummet är tapetserat. Även i grannens hem bor en person med stark identitet och vilda drömmar, levande att tala med om allt. Men när resan dit, även om den bara är ett par meter, kräver bokad färdtjänst blir det spontana besöket inte att tänka på. Då blir ensamheten lätt stor.

 

Allt detta vet vi. Vi behöver bara känna efter, kanske med hjälp av personlig erfarenhet. Vi vet att åldrandet inte är en sjukdom och att ingen vill bo, ens en timme, i en väntsal vid ändhållplatsen. När vi en dag checkar in på Hemmet vill vi mottas med samma respekt för vår personlighet och våra privata önskemål som när vi tidigare i livet anlände till ett bra hotell. Varför har man tänkt på allt där man ska bo en natt men så lite på där man ska bo tills man dör?

 

Kanske något att i tid själv ordna, hör jag ofta på middagar i egna kretsar. (Ett samtal i den riktningen ledde till den här texten). Någon som vill vara med, sa en? Men de flesta tittade bort, räknar kallt med att de som ordnar med boendet när det är dags vet bäst. Och snart hade vi annat att prata om.

 

Jag har en dotter med ett hjärta av guld, rik på empati men fattig på skolsystemets mest gångbara meriter. Länge visste hon inte vad hon skulle ”bli”. Allt som alla talade om verkade så ouppnåeligt. Till slut fann hon sin talang – på ett äldreboende. Där älskas hon av de gamla. Hon håller hand och får även de som slutat prata att börja igen. Varje morgon längtar hon till jobbet. Det är belöningen, någon annan har inte omsorgen råd med.

 

Lars Falk

 

Jag rotar i mina gamla texthögar där mycket är på väg till papperskorgen och finner till exempel den här. Den skrevs åt en man som vigt sitt liv åt dessa frågor. Under sin aktiva tid byggde han, här och i Schweiz, äldreboenden som han själv skulle vilja bo i. På äldre dar skrev han brev (ibland med min hjälp) till politiker, tidningar och opinionsbildare. Vad det gagnade? Det här brevet skrevs för kanske tjugo år sedan. Det blev förmodligen aldrig läst.