Om allt har mening så är allt som sker kommunikation. Som är  budskap. Med budskap bygger man land och rike, knyter man förbund, skapar man nytt, även ismer, tro och tyckande, föder man sammanhang, idéer, konst, kultur, politik. Fakta och känslor i en salig blandning.

 

Budskap är allt som sägs, skrivs, gestaltas. Allt vi ser, hör och känner. Budskap är som luften vi andas. Fyller oss med allt som gör oss delaktiga med varandra i stort som smått. Privat och allmänt.

 

Så kan man filosofera på sin kammare när man försöker förstå vad som händer när budskap når den bortre gräns där de vänder och slår tillbaks mot den som en gång satte rörelsen i riktning. Blir sin egen motsats. En gräns som alltid finns men ytterst sällan anges. Som varken finns i lagboken, handboken, läroboken eller handlingsplanen. Du hör aldrig talas om den i till exempel politiken. Ändå finns den alltid där, ständigt närvarande vid varje ord som yppas eller skrivs. Till och med bakom gesterna.

 

För den som till varje pris måste vinna är den gränsen svår att leva med. Eller omöjlig. Du kan inte vinna ett krig utan passera gränser för det anständiga. För det är så gränsen heter – anständighetens gräns. Konsten att nå fram och igenom är att gå nära men aldrig trampa över. Vi känner alla den gränsen, vet var den går, accepterar att den går i vår egen och i vår gemenskaps ryggrad. Varje gång vi uttalar oss inför andra väger vi hur långt vi vill, kan och vågar gå mot denna gräns. Känner efter vad som är värt att vinna och vad som kan avstås. Kommunikation är att välja. Väga för och emot. Valet angår alla som är uppkopplade i samma nät, det stora och det lilla.

 

Bakom varje pokal som vinns står en segrare som efter prisutdelningen har att väga sin vinst mot anständighetens gräns. Vann jag juste? Man kan vara bäst på planen men en skitstövel i omklädningsrummet. Man kan bli världsmästare i boxning trots att man biter sina motståndare i örat. Man kan till och med fuska så skickligt att man orkar cykla så fort och länge att man år efter år vinner alla Giros. Man kan fråntas medaljerna men frågan är vilket ansvar man fråntog sig själv. Vilket är svårt att avkräva den som saknar förmågan. Något gick fel på vägen, vilket är lätt hänt med tanke på den mänskliga naturens komplexitet. Vi kan kalla detta extrema, tack och lov, fåtal individer allt mellan narcissister, populister, översittare och mobbare men det som fattas är detsamma: en signal som råmar och blinkar rött precis innan sista steget över anständighetens gräns är på väg att tas.

 

Jag tänker på alla gånger jag på 70-90-talen var i New York och ständigt hörde talas om en man vars bedrifter likt seriernas aldrig slutade förvåna, uppröra men också fascinera. Hans fallenhet för rollen som osannolik var stor. Därför erbjöds han ständig plats i mediernas himmel. Miljarder som skapades, slösades eller visade sig aldrig ha funnits, allt var lika underhållande. Bysthöga misser som kom och gick alltid lika kittlande. Skattmasens långnäsa alltid lika roande. Ju tydligare hans livssyn framträdde desto fler läste, tittade och tog del av hans recept på framgång: den elitistiske populistens lockelse bland missbelåtna med drömmar om en annan ordning.

 

Att den mannen en dag skulle bli folkets valde ledare var (i mina DDB-kretsar) otänkbart. Presidenter antogs på den tiden inte ha byggt sin framgång på misstävlingar, casinon och pråliga lyxhotell. I min enfald trodde jag att media till slut, som man alltid normalt gör när publiken tröttnat på uppskrivningen av en säljande figur, skulle påbörja den lika säljande nedskrivningen av densamme. Men så icke. Han förblev den drömpojke som sålde bäst. När jag senare når allt djupare insikt om reklamens fulla potential och bättre förstått den mediala hulkens eviga hunger vet jag bättre. De två passade varandra som handen och handsken. Den skrämmande dokumentären om Murdoch sätter varje tvivlare om den saken på spåren.

 

När det dessutom visar sig hur nationalpopulistens recept sprider sig har världen mer än USA att oroa sig för. Anständighetens gräns flyttar sig som vattnet i ett delta i de fåror som erbjuds.

 

Man kan tycka att reklamens gränser i det sammanhanget är ointressanta. Men reklamens publik är oändlig och anständighet har även med underskattning av läsaren/tittaren att göra. Betraktar man publiken som mindre vetande bidrar man till utslätning och ointresse, som utgör grogrund för de mer gränslösa att ta för sig.

 

Under Den kreativa revolutionens år i Sverige (ca 64-95) var just ”anständighetens gräns” dess ledande stjärna. Konsten var att gå nära; vara utmanande, nyskapande, orädd, fräck, störande, uppkäftig, krävande men alltid medveten om var gränsen gick innan det hela istället blev plumpt, naivt, översmart eller helt enkelt frånstötande. Begreppet fanns aldrig nedskrivet. Inte ens i Guldäggets ständigt omarbetade statuter. Det behövdes inte. Alla som på den tiden vann priserna visste väl var anständighetens gräns gick. Var den går idag har jag ingen aning om för antingen är min gräns gammalmodig eller också har den allmänna flyttat sig bortom min horisont.