Under mina år som fri och obunden i min lya på Grev Turegatan hände det att uppdragen allt oftare blev av annan karaktär än ren reklam. Ändå var alla släkt. Som att vara bollplank åt ett par företagsledare, som båda blev personliga vänner, utan att skriva ett ord. Som att skriva åt andra som kunde tänka bra men inte få ner det papperet. Som att jobba med Stiftelsen Skota Hem (segling för ryggmärgsskadade) som jag var med om att sjösätta. Sätta namn på t.ex. Som att lyssna på forskaren Anders som ville göra en bok av tusentals sidor och grafer han forskat och filosoferat sig fram till om den framtid han såg runt det digitala näthörnet.

 

Som att hjälpa en annan Anders som då, det här är tjugofem år sedan, ville förvarna om den förkrympta syn på åldrandets boende han såg. På hur boendet skulle stanna vid att bli just ”boende” och hur de som försöker göra dessa bostäder till sina hem kommer att kallas ”brukare”. Han fasade för att äldre människors hem skulle bli ”en modul i en låda på ett gärde för en grupp avidentifierade glömska sjuklingar”. Han hade därför beslutat sig för att istället för prat, möten och skrivelser ägna sig åt att runda hela utredningsrasket och gå direkt på byggandet. Några sådana byggen i rätt riktning hade han som entreprenör och byggherre redan skapat, som Nockebyhem och -hov i Bromma. Även ett mönsterhus i Schweiz som när jag såg videon fick det att tåras i ögonen.

 

När nu alla som kan tänkas ha ansvar för vad som händer och inte händer i äldrevården menar att allt beror på andra tänker jag på hur före han var. Så före att han när hans eget åldrande tog fart sålde lägenheten på Östermalm, där han alltid bott, och köpte ett öde hus i Norrland utanför Övik, en landsända han mycket sparsamt tidigare besökt. Där bor han fortfarande med sina två stora hundar, lever på fisk och kött som grannar fångat respektive skjutit. Vandrar med sin hundar men har aldrig slutat tänka på vad lite praktisk handling skulle betyda för påskyndandet av den attitydförändring som förstås vore grunden till all tillfriskning. Alltså att felet är allas. Låt mig repetera hans recept som jag kommer ihåg det:

 

Där man bor är inte ett boende. Utan ett hem. (Ska inte förväxlas med Hemmet som är något helt annat). Den som bor i sitt hem är hyresgäst eller ägare. Inte brukare.

 

Som hyresgäst som sedan årtionden betalat grundhyran i förskott är man en särskilt värdefull hyresgäst. Bostäder heter sin adress. Man bor på Strandgatan 10. Inte på Vårlyckan och liknande.

 

Ett hem ska inte se tillfälligt ut bara för att äldre bor där. Eller ligga avsides för att de som bor där mer sällan går ut. Lägenheter är av naturen personliga. De ska inredas efter gästens smak och behov. Vara lätta att bygga om när ny hyresgäst tillträder. Allmännyttans praktiska grundtanke ”allt likadant för alla” utgår från något som inte finns. Ingen är likadan som någon. Inte heller äldre.

 

På dörren till ett riktigt hem står hyresgästens fulla namn. Ingraverat i en skylt av beständigt material. Inte skrivet på kort i hållare. I ett hem är man sitt fulla namn. Inte ”Andersson på sjuan”. Smeknamn förekommer bara bland nära och kära.

 

En lägenhet är inte ett rum. En lägenhet har badrum, hall med garderober, väl avskild avdelning för såväl matlagning som sömn. Badrummet ska vara som det låter; inte toalett med duschmöjlighet.

 

Yrkesroller upphör inte för att man blir äldre. Det är verksamheter som av olika skäl upphör. Även äldre vill bli betraktade som nyttiga. Tiden efter pensionen är inte evig semester utan sakta nedtrappning. Pensionär är dessutom ett administrativt begrepp, inte något man är. Ingen är därför f.d något. Allt livet bjöd och bjuder ingår i den identitet man bär.

 

Den som besöker gästen ska avtala tid. Ingen kliver in i andras hem opåkallat. Innan man öppnar någons dörr knackar man. Även doktorer och sköterskor. Oanmäld är bara passande om fara för liv föreligger. Dörren till ett hem ska gå att låsa inifrån. Men givetvis ska reservnyckel finnas hos annan betrodd person.

 

Att lägenheter är anpassade för personer med stela ben och leder och kanske dåligt minne betyder inte att gästen är handikappad. Utan bara just stel och glömsk.

 

Ett hem ska prydas med den konst och det konsthantverk som hyresgästen väljer. (Tusentals verk av unga konstnärer väntar på att hamna rätt). Fönstren ska vara öppningsbara mot världen. Ett bör antingen vara dörr till så kallad fransk balkong eller till en riktig där balkonglådor tillhör den fasta inredningen.

 

Golvet i ett skönt hem ska vara skönt att gå på, inte i första hand lätt att städa. Material ska vara sköna att se och ta på, inte första hand lätta att tvätta. Det ställer krav på annan sorts kvalitet. Sängen ska vara så hård eller mjuk som gästen väljer. Samma med kuddar. Även gamla sover bäst var och en på sitt sätt.

 

Dagens moderna lägenhet ska vara till tänderna it-anpassad, om än inte uppkopplad mer än önskvärt. Teven ska erbjuda ett rikt utbud och vara lätt vridbar för tittande från såväl säng som fåtölj- eller soffgrupp. All elektronik ska gå att sköta från bärbar panel.

 

Ett hem för personer som är mindre lättrörliga ska ha nära till restaurang. Helst till en i huset. Mat skall i första hand vara god. Är den inte det spelar andra kriterier (nytta, miljö, pris etc.) mindre eller ingen (om den inte äts alls) roll.

 

Priset på måltiden ska bestämmas av hur den smakar och upplevs. Alltså på summan av smak, doft, konsistens, utseende, miljö och sällskap. Till middagen ska vin erbjudas liksom avec till kaffet. Rökning ska avrådas från, gärna bestämt, men sedan inte mer med det. Gemensamma resor till teatern, matchen, museet ska ske i stor bil (limousineliknande) inte i liten buss med ”boendets” logotyp.

 

Hus för äldre ska således vara hyresgästens eget personliga hem där man ska mötas, betraktas och behandlas som sker med alla andra i deras hem; lägenheter, villor, husvagnar, slott eller kojor. Där är man frisk så länge man inte är så sjuk(lig) att Sjukhem passar bättre. I sitt hem är man aldrig patient. Man kan ha svårt att springa, göra situps, stå på stege och ha lätt att glömma strykjärnet på. Men det är inte något man är.

 

Man är det man känner, tänker, varit med om, minns och drömmer om. I sitt eget hem är varje dag ny inte en av de sista.

 

Ungefär så lät de i de skrivelser jag hjälpte honom att skriva och få lite stuns på och reda i. Hur många av alla politiker, arkitekter och byggmästare han skickade dem till som läste är mer tveksamt. Och läste de så förstod de inte. Och förstod de så gav de upp innan de ens läst färdigt.

 

Det heter fortfarande ”brukare” och ”boende” om tiotusentals människor i deras svenska hem. Vi är många som med intresse följer hur länge det ska få fortgå. Den dagen de försvinner, då denna till synes lilla förändring upphört, har något stort hänt.