Jag fick tipset av en god vän, annars skulle jag aldrig ha sett den. Det började inte särskilt bra, inte med de ögon som gärna söker med den västerländska blick och skärpa som de är vana vid. Men det var extremt vackert fotograferat, varje bild en komposition, varje ruta ett kontemplativt ögonblick. Kvinnan som sakta steg in i handlingen kom gående över fälten. Redan hennes gång var en annan. Hon hastade inte men gick fort. Hon hade mål men det var inte omstörtande. Hennes ansikte, när kameran fångade henne på stolen hos kvinnan som var hennes motsats i allt, inramat av den snäva slöjan, var ett levande porträtt. Man såg allt hon kände, men bara tanke för tanke, känsla för känsla. Allt gick i ett tempo som Netflix inte serverar på ”min lista”.

 

Det handlade om nutid men i en annan värld. Om ett tiotal människor i ett samhälle mellan öst och väst, himmel och jord, armod och överflöd. Filmen, eller serien, är turkisk. Bara det har tidigare fått mig att avstå andra turkiska propåer. För många år sedan såg vi en oändlig såpa där kanterna var så vassa att de skar dissonanser min förhärdade filmhud. Men den här serien tipsades av en vän som man gör klokt i att lyssna på när han föreslår en film, eller serie, att ägna kvällen åt. Vi tycker inte alltid lika men alltid att den andres favorit är intressant.

 

Länge förstod jag inte vad det var med denna serie i åtta avsnitt som tog sig till mig, och oss, även Ingrid greps av samma känslor och funderingar, så pass att vi länge satt tysta efter varje avsnitt. Som slutade innan det slutade och började innan det började, som gled in utan minsta anvisning och ut utan minsta anteckning i kanten. De konstiga bokstäverna i eftertexten berättade om människorna bakom verket. De oläsliga namnen blev som bevis på att det mesta varit fel men ändå känts så rätt.

 

Vi greps av att vi fick uppleva att vi var kapabla till annat än det gängse, det normalt prisbelönade. För vi hade inget att vänta oss, ingen känd regissör att gå på, ingen skådespelare vi tidigare ens kunnat drömma om. De var alla som av en annan värld, vilket man till slut inser att de ju också är både privat och som skådespelare och bildberättare.

 

Serien gjorde inte som andra. Grep inte omgående om strupen eller hjärtat, först bara om ögat, sedan om örat med sitt hårda vokalfattiga språk med dess kraxande konsonanter staplade på varandra. Det är inte vackert men det är illusoriskt, det hör till bilden och framför allt till människorna. Hårt utanpå och därför mjukt när det någon enda gång tappar garden. Det turkiska kvinnliga ögat är mörkt, djupt och stort. Det kan vara blått som lapis lazuli och ändå vara mörkt. Kvinnan i den ledande rollen hade berättande sådana. När kameran inte brydde sig om annat förstod vi vad hon såg som var dolt för oss men framför allt, kanske inte vad hon kände, men så uppenbart vad hon sökte. Hon sökte kontakt, ville förstå och framför allt bli trodd. Såg på terapeuten, den moderna kvinnan med sin höga hals, raka hållning, hårt stiliserade skönhet, med sitt medvetet väl dolda inre och man kände världarnas möte. Den urgamla turkiska islamriket med det nya framvällande internationella med sina yogapass, macciatos och extrema less is more-inredningar.

 

Jag tänker att det har med tiden och pandemin att göra; att jag pallade en så långsam, trög, händelsefattig film. Att det skulle jag inte ha gjort för ett år sedan när hastigheten var en annan, synen på stillastående och därmed åldrande en annan. Det goda har det senaste året haft med sig att det inte längre är så bråttom med allt, inte heller så viktigt att klamra sig fast vid allt gammalt och pågående. Som till exempel vid den här bloggen. Jag vet inte längre vad jag ska skriva om, det gamla är färdigtuggat känns det som. Jag vet inte hur många böcker (även filmer och serier) jag under året påbörjat men inte avslutat. Men romanen ”Där kräftorna sjunger” fick mig fast. Kanske för att den, som jag själv försöker mig på, att mitt i den obeskrivliga fiktionen visa upp en bit av den verkliga verkligheten, att mitt i underhållningen leverera en kunskap. I det här fallet i form av zoologie doktors detaljerade kunskap om naturens minsta kryps yttre och inre liv. Boken utspelar sig, för den som ännu inte läst den, i sumpmarkena på den amerikanska ostkusten.

 

Ethos gjorde detsamma. Tog oss in i den turkiska vardagen med de små känslorna och händelserna, med det lilla livet porlande intill den stora strömmen. Om och muren däremellan. Hur svårt det var för henne att komma in i terapeutens liv, och tvärtom. Hur ont det gjorde när de två systrarna, var och en livs levande i sitt eget universum, tusen år från varandra, inte kunde annat än skrikande slita varandra i håret. Eller mannen som aldrig förstod varför hans kvinna tystnat, gått in i sig själv och stängt dörren. Hur en chokladbit kan öppna längtan efter närhet och kärlek. Sakta gläntade filmen på alla dessa dörrar. Den sög sig in därför att jag från början ingenting förstod och mot slutet fick en hel värld att öppna sig. Inte förklarad, men för besökaren en anvisad väg för den som söker i samma riktning. Jag var fascinerad och blir ännu mer nu när jag skriver om den. Skrivandet har den effekten, att det lösgör tankar och sedan kopplar samman dem igen men på nytt sätt. Det som kan kallas den kreativa processen. Därav alla dagböcker och alla som berättar om hur de skriver av sig sina problem, författar sig ut ur den gamla låsningen.

 

Jag söker upp den korta förklaringen till grekiska ethos, syster med pathos och logos, de tre förutsättningarna för ett bra tal och erinrar mig att ethos står för talarens trovärdighet. I den här filmen (serien) hade därför såväl vältaligheten som passionen fått stå tillbaks för det osagda, outtalade, den talande tystnaden. Ibland med oändliga sekunder mellan de fåordiga replikerna. Men också reliefen; den skrikande, gormande mannen, kvinnan som helt tystnat, den (sken)heliga mannen med sina ”färdiga” repliker till sökande grannar, föräldrarna som inget förstod.

 

Till slut brister det för den skolade terapeuten. Hennes doktorsmask spricker och hon öppnar sig för patienten med de enkla, naiva frågorna. Som till slut tar av slöjan och visar sitt böljande vackra hår. Medan mannen med alla kvinnorna, som inte når dem annat än med inviter till sex långsamt plockar fram saftflaskan ur kylskåpet hemma hos sin mamma.