Jag ska till att fylla jämnt och mina närmaste tyckte att jag bör få en ny telefon. Den gamla är kanske tio år, luggsliten med spräckt front men framför allt väldigt trött. Jag bytte batteri för några månader sen, den tackade för omtanken, gäspade och sträckte på sig men ville, visade det sig, fortfarande mest bara vila.
Experten i Telia-butiken ”hade inte tid” att föra över allt jag samlat på mig. ”Hur skulle det gå till”, menade hon? ”Jag måste ju kunna ta andra kunder också, vi är som du ser bara två här”. Detta parentetiskt sagt om moderna serviceföretags idé om det som kallas kundanpassning. Hennes var; ”ge mig dina lösenord och ta en promenad någon timme så tar någon här bakom hand om problemet”. Jag tackade för att jag fått köpa telefonen och betala den utan att ha fått se vad som låg i kartongen. Köpte även ett par hörsnäckor som inte behöver sladd. En solklar kundnytta.
Gick hem och satte mig vid köksbordet. Knappade in de lösenord som efterfrågades. Och se den fick liv. Det var som att väcka en sovande. Den blippade, snurrade och blingade. Ville, när vi blev närmare bekanta, även fotografera mig från alla håll och kanter. Och sedan till och med tala med mig! Uppmanade mig att säga hej till någon som heter Siri. Jag kommer alltid att finnas där för dig, lovade hon när vi väl presenterats för varandra. Du behöver bara visa dig för mig och säga Hej Siri så hjälper jag till så gott jag kan.
Jag betraktar den platta lådan inte större än en fickalmanacka, som fångat hela världen och givit mig min plats i universum. Varför heter telefonen fortfarande telefon, kan man undra? Den känns mer som ett väsen, ett sjunde sinne kopplat till mina celler. Den lyder inte bara minsta vink, korrigerar och sorterar inte bara mina tillkortakommanden. Nu skriver den även text. Och det i samma tusendels sekund som tanken får vingar.
Varför så förvånad säger vänner? Din nya telefon är inte mycket märkvärdigare än den du hade i tio år utan att fatta vad du höll i. Men att den skriver där går gränsen . Nästa tanke är förstås att snart tänker den väl också åt mig. Jag kollar för säkerhets skull att jag har den gamla kvar glad över att inte ha tömt den som jag tipsades om. Kanske nytt batteri ännu en gång? En telefon som skriver skrämmer, kanske inte andra, men en skribent. Det må vara hur bekvämt som helst att sms:a utan att behöva leta bokstäver men leta bokstäver är mitt jobb och mer än så. Det är en del av mig. Medan jag letar bokstäver tänker jag och medan jag tänker känner jag. Skapar och värderar.
Nu är tack och lov inte telefonen, ännu måste tilläggas, en fri författare. Inte heller en stenograf, sekreterare eller redigerare. Även dessa och alla andra som skriver ner vad andra tänkt är skribenter. Att tolka, översätta och redigera är ett i allra högsta grad kreativt arbete; en uppsättning sinnen som ser, hör, känner, läser av och hittar på. Men om nu skribenten i telefonen varken är fri författare eller en redigerare av något slag vad är den då annat än en maskin. Och vem lyssnar på vad en sån har att säga?
Min första upplevelse var så omskakande att jag inte vågat pröva tjänsten igen. Se om den tänker skriva även det helt galna, vilka grammatiska grodor eller grova övertramp som helst. Om den gör det betackar jag mig för vänligheten. Om den inte gör det vad ska jag då med tjänsten till? Att den är perfekt för synskadade och andra med fysiska tillkortakommanden är något helt annat. Jag befarar emellertid att den framför allt tilltalar de med själsliga tillkortakommande, de som inte orkar skriva ett sms. Eller har tid med det. Som bestämt sig för att det där med att skriva det tänker jag klara mig utan. ”Vi lever ju i en helt ny tid när det räcker att kunna prata”, kanske man tänker. Men texter skrivna av de som inte kan skriva, ens hjälpligt, är inte bara obegripliga, lätta att feltolka. De undergräver tusentals års mänskligt arbete med att sammanfoga tecken som kan beskriva och berätta allt. För alla, var som helst, när som helst. Det skadar dessutom skribentens eget personliga varumärke, vilket kanske är en tanke som tar bättre. Varje meddelande är nämligen på sitt sätt reklam. Även de obegripliga.
Den här funktionen i telefonen översätter således, sagt till dig som ännu inte vet, det talade ordet till det skrivna. Lika fort som du pratar kommer texten ut på skärmen. Den verkar till och med ha förmågan att ligga före, hur nu det går till. Verkar veta vilket ord du ska säga nanosekunden innan du fått fortsättningen över läpparna. Du må hänryckas av förtjusning över alla appar som bugande väntar på att få serva dig, hylla den smarta teknikens seger över den dumma människan, åberopa lyckan av att någon alltid vet bättre när du står där vid kunskapen källa och inte vet vad huvudstaden i Burkina Faso heter. Jag blir skitskraj. Nästa modell kanske passar på och säljer en resa dit. Kopplar det ena med det andra medan all vaksamhet är bortkopplad. Ett feltryck och biljetten ligger på mailen.
Rickard Schwarz, mycket läsvärd krönikör i DN i ett skrå där allt fler mobbande posörer nu får plats, berättar i sin senaste text att han inte har någon mobiltelefon alls! Att han hellre tar allt besvär (även med banken!) än stärker upp sin sociala kapacitet med en vän som tar över hans tid och lägger sig i hans liv. Jag känner igen mig men kan inte sätta andra ord på känslan än att bakom all denna kundvänliga, det vill säga ”nyttiga”, teknik lurar något så slugt att vi dumskallar inte fattar. Eller också blev det bara så i sann industriell anda. Med det ena som gav det andra som födde en industri, som födde en annan, som gav arbete, karriärer, lycka och skattekronor. Som inte har något slut eftersom ingen vet vilket mål man strävar mot. Att det som vanligt är vägen som är målet och därför naturen och dess miljölagar som bestämmer; analoga och digitala berg som ska rundas eller sprängas bort, vattendrag som ska överbyggas eller torrläggas, strandnära städer som ska sprängas eller flyttas. Att allt bär drag av en ostoppbar flod mot okänd och därför mörk ocean. Så långt som till en teknik för nakna kejsare vill jag dock inte gå.
Trots allt går alltså även jag omkring ständigt beväpnad med detta livsfarliga vapen. Till och med byter upp mig till en eldstyrka jag inte behöver. Men jag är svagare än Rickard, låter mig förhäxas av det obegripliga och förföras av tanken att även jag är med min tid. Ett är dock säkert. Min mobil kommer aldrig att få skriva mina texter, inte ens den allra minsta. Jag vet hur en mening på några få ord kan varieras. Hur byte av plats mellan två ord kan ge direkt fel både information, ton och känsla. Att till och med kommatecknet spelar roll. Texter ska se ut att komma från den som tänkt tanken, har kunskapen, erfarenheten och fantasin. Anar läsaren en bokstavstombola i bakgrunden blir orden som nedtecknade stolpar inför ett framförande. Det enda du kan vara säker på är att texten inte ser ut att ha kommit från dig. Som den du är. Inte ens adressen hjälper. Den som känner dig känner dina nyanser. Den som inte känner dig lämnar du oberörd.
Det lilla språket är början på det stora. Det slarviga, tondöva strömlinjeformade kortkorta ”meddelandet” blir, när det ”duger” till ordflätor där tankar irrar omkring, famlar efter fäste, missar poängen och alltför ofta faller platta till marken. Meningslösa kan man tro, men väl så betydelsefulla eftersom de avslöjar vad som inte framgår. Allt som författaren inte förmådde, orkade, ville, trodde sig kunna komma undan med.
Reklamens språk torde vara ett av världens mest anlitade. Som alltid ett barn av sin tid, ett sökverktyg som bidrar till att förklara sin samtid bättre, rota i den, i dess konsumtionsmönster, söka sig fram via möten öga mot öga, genom att formulera sig så att dialog, samtal och möte uppstår. Inte uppifrån och ner, som nu åter sker när reklamen blir som femtiotalets då texter skrevs av en kvick rimsmed till mottagare som antogs vara dummare än tåget. Som kunde fås att lyssna, läsa och köpa om bara förenklingen var kul och framför allt upprepades tillräckligt många gånger.
Under en period i reklamens liv fanns i Sverige, inspirerad av världen i övrigt, copywriters som kunde skriva sakprosa som få andra. Som kunde berätta om en ”pryl” så att folk läste om så en hel sida om den. Sätta den i sammanhang, få den att tillhöra livet i stort, vara en liten detalj i stort pågående skeende. Något som i sig berättade och därför blev mer än en ”pryl” att äga och använda. Många av dessa copywriters kom från journalistikens värld. Ofta från den nya kvällspressen med sitt lyssnande efter det stora i det lilla, sin förmåga att se just sammanhang inte bara rapportera nytt, sitt rappa tilltal, sina överhoppade självklarheter och tillspetsade slutsatser. Sin tro på att läsaren vill och kan tas med på en sådan svängom. Copywriters som Per Henry Richter, Sören Blanking, Lasse Wannberg utgjorde en helt annan yrkeskår än den twittrande, payoffande som nu söker inspiration till sina oneliners i reklamens allt fattigare språklåda. Det må passa den förvillade tid som är just nu. Men när teknikens landvinningar i en framtid ska hitta hem till var och en, sitta skönt i var mans hand, vem ska då berätta så att alla förstår?