Det sägs att The Father är en av de mest drabbande filmer man idag kan utsätta sig för. Men bara för en filmpublik med åldern inne. Övriga kan ta det lugnt. Skjuta drabbandet på framtiden ungefär som vi i allmänhet gör med miljön. Vi var fem modiga män som gick och såg den här om kvällen. Hur modiga framgick allt eftersom raderna började fyllas, varannan av risk för en fara vi för ett par timmar beslutat att förskjuta. Av cirka femtio besökare var alla utom vi, och ett par andra män högt upp på ålderstrappan, kvinnor. Vi kände oss som Bravehearts. Filmen handlade om oss. Om risken för de hotande tillstånd som ingen ännu kan vaccinera sig emot; åldrandets smygande åkommor samlade i demensens namn som fullt utblommade dödar även den som lever vidare. Frejdigt skojar vi i våra historier om att vi redan anfäktats, tappar namn och årtal. Kamratligt visar vi varandra att vi alla sitter i samma rangliga båt.

 

Vi hade högst medvetet valt att se just den filmen före alla mer underhållande som bjöds den kvällen. Men nästa gång blir det nog en western, skojade någon efteråt i väntan på första ölen. Som grupp valde vi tidigt ett lite svårare utbud som tema för våra kvällar. Låter grupptrycket verka åt det hållet istället för åt lättjans  längtan efter det mer lättsmälta. Idén har visat sig belönande. Ytterst sällan har vi vid middagen med dubbla öl efteråt tvingats konstatera att filmen vi såg var helt fel. Vi har tvingats upp på banan med vad vi tyckt. Under årens lopp kan vi årligen ha sett ett tiotal filmer (en per månad). Gånger tio blir hundra, gånger tjugo blir två hundra.

 

Vid middagen var vi den här gången helt ense om att vi drabbats hårt, att vi känt åldrandets ruttna andedräkt flåsa oss i nacken. Det var lätt att gripas och gripas med. Förstå att så ser den ut, den sjukdom som till slut tar ifrån oss allt tills bara livsnödvändighetens puls och anda återstår. Så blir det. Så obönhörlig är den. Så falsk därför att den med sin smygande gång  kan ha tagit flera steg i avgrundens riktning innan den syns. Anthony Hopkins var förstås briljant. I hans ansikte stod manusets alla nyanser och tänkvärdhetens tomma rum att läsa. Vi kände hur han kände. Fattade i samma takt som han gjorde vad som till slut blir oundvikligt, omöjligt att förstå. Scener och repliker som är desamma men spelade med och av olika karaktärer. Vid middagen försökte vi oss på en annan vinkel, något i stil med att vi sett en ljus film, en berörande, kärleksfull. En film om en svårt sjuk man som har turen att vara älskad, omvårdad, omhändertagen, accepterad för den han är även när han är det svin han kunde vara. Tänkte att så kan man hoppas att man får det när den dagen kommer, om den gör det. Att man till slut, när all kamp är över, får förmånen att ge upp sitt forna, rätta jag i en älskad famn.

 

Dagen därpå hade jag och en annan vän lovat varandra att vi skulle besöka en tredje ur vår kreativa revolutions generation, en man som varit med om allt; rest jorden runt, inte i ett svep som något att stoltsera med utan bit för bit, stad för stad, land för land för att arbeta i, lära sig och utveckla sig av. En globetrotter med sitt stockholmshjärta i dåtidens, inte dagens var han noga att påpeka, Söder. Som på balkongen till Hemmet med utsikt över innerstadens takåsar ständigt återkom till hur bra vi alla fick det; hur rätt vi hamnade i tid och rum, hur roligt vi hade och hur vi till och med kunde fakturera det mesta. Dessutom en pappa, en Father med barn som han alls inte glömt. Han kom ihåg allt vi tillsammans upplevt, kändes det som. ”Minns du när vi var där och där och Pelle gjorde…?” Han garvade så saliven rann. Drack kaffe ur mugg med lock och pip. Torkade sig med hushållspapper. Satt mager och beige i träningsbyxa och t-shirt i stol på hjul. Han som varit modemedvetenheten själv och alltid haft rumpan i den utmärkta designens kupade händer.

 

Vi hade verkligt trevligt. Han tackade för att vi kom, så artigt och menat som jag aldrig tidigare hört honom uttrycka sig. Han var på allvar helt uppriktigt jävligt glad. Men så säger han apropå något, jag minns inte vad, något om boende; ”nej, jag bor för fan inte här”. Min vän och jag såg på varandra. Vad hände? ”Jag är bara här idag, vi ska ha vin ikväll, jag har köpt”. Och så efter nya utflykter i det förgångna ”nej för fan, här bor, ja vad heter han nu, hjälp mig för fan, ni vet vem jag menar, han som.., ni vet. Varpå han efter förtvivlat letande till slut nämner namnet på en av oss. Vi förstod att om det skulle vi inte diskutera. Varpå vi tillsammans, åter hur lätt som helst, plockar upp minnet av nya gamla polare, platser, barer, restauranger, flygresor, möten med idioter och genier. Han ville vara artig och även visa att han kom ihåg vissa fruar. Men där brast det. Vi kunde alla nämnda polare ha haft varandras.

 

På vägen ut, vi gick förstås alldeles för tidigt, passerade vi dagrummet som det väl heter. Där var less is more-möblerat egentligen bara med ett enda jättestort bord i mitten och en lång soffa på väggen mitt emot pentryt där en kaffeapparat envist surplade på tomgång. I rummet satt två äldre kvinnor, samma som när vi kom, båda riggade som till middag med vin och dans. Den ena hann inte fort nog undan från dörren. Hon hade förstås avnjutit vårt samtal som om hon varit en fluga på väggen i grabbarnas omklädningsrum. Hon log tappert. Den andra satt i den hårt stoppade soffan som förstenad. Stirrade med hopknipen mun på vår vän, charmören i rullstol, som hojtade ”hej, vad var det du hette” och senare ”varför säger du inget, kan du inte prata, säg nåt då för fan”. Då var vi framme vid dörren. Den öppnades bara med kod och personalen. ”Servitriserna” som vår vän kallat dem när han hojtade efter kaffe och nya pappersnäsdukar, satt orörliga på sin rättmätiga kafferast. Min kompis hade emellertid koden uppskriven, hittade den till slut. Nästan ute kom vår gamle vän ihåg oss, lyfte tafatt handen och sa ”tack så jävla mycket för att ni kom, ni kommer väl tillbaks”. Det rosslade till i hans hals och blänkte i hans öga men det var inte av något han svalt eller sett.

 

I hissen stod vi tysta. När vi passerade entrén som väl skulle vittna om ”hotellkänslan” man skröt om på hemsidan mötte vi, som om vi var dagens stora händelse, ytterligare några hotellgästers nyfikna ögon. Eller också såg de förbi. Det kändes drabbande. Mer än filmen dagen innan gjort för den var trots allt bara fiktion. Vi lovade varandra att åka dit igen och hoppades att han även då, just den dagen, skulle råka vara där på besök.

 

 

Som du ser gick det som det gick. En skribent som säger att han slutat skriva ska man inte lita på. Jag kunde inte låta bli, påhejad av några kamrater som fortfarande hänger kvar här och läser. De fattar, känner likadant, att reklamens mysterier inte längre lockar. De tankar jag för min del tänkt är redan satta på pränt. Skriv om annat, något som hände, som du såg, läste, kände, säger de.