”Kan själv”, säger det lilla barnet. Tar hammaren och bankar tills spiken ligger krokig och platt. Men vad gör det, plankan sitter fast. De två blev ett, ett verk skapat av en unik människa.
Behovet av att kunna själv driver all utveckling. Kan man inte själv blir man inte så lätt delaktig i något ”vi”. Kunna själv handlar om inte bara om att kunna slå i spiken, om själva hamrandet utan om att förstå vad spiken kan hjälpa en att skapa. Något nytt kanske något som aldrig tidigare är gjort. Jag är övertygad om att det är den känslan som styr oss alla oavsett vi vill kunna bygga ett eget hus eller göra egna köttbullar. Kunna följa recept kräver en helt annan egenskap som även den förstås är bra att ha. Kanske bara inte lika medfödd.
Problemet med kunna själv är att så många tror att de av någon anledning ”inte kan”. Skriva till exempel. Än mindre måla en tavla. Ändå visar sig ständigt motsatsen. Allt det handlar om är vilken skala man själv väljer att till en början lägga sig på. Jag såg ett program om fotbollsdomare Eriksson som slutade sin karriär besviken på att han aldrig fick döma en VM-final. Så kan man också definiera sitt ”titta jag kan”. Nu har han skrivit en bok om det. Och tevesofforna hurrar för där samlas bara de som siktat högst men inte för egen skull.
Kunna skriva handlar inte om att sikta på Nobelpriset i litteratur. Utan om att finna den extra inre röst hos sig själv som jag är övertygad om att alla har. När den rösten får tala skriver man bra. Skapande, på vilket sätt som helst, förlöser sånt som vi inte kan uttrycka med vardagens ord och gester, de som blev naturliga första timmen i livet; ljud som till exempel betyder ”hungrig”. Skolan tar vid, utvecklar konsten att tala och vifta med handen men inte lika gärna konsten att locka fram elevens inre röster. Karriären igenom uppmuntras pratandets högljudda röst. Den dolda vill ingen höra, den stör ordningen. ”Komma här och känna när vi måste veta och kunna mäta”.
Nu hör jag till min glädje och förvåning att nya rektorn på Handels skrivit en bok om ”konstnärliga värden i businessen” (min tolkning, jag har inte läst den än). Det låter som musik. Hoppas att hans visdom tar sig in på schemat. Jag pratade ofta och länge om det med Björn Wahlström. Han bidrog med de mest fnissiga exemplen ur sin digra erfarenhet i miljardindustrierna, jag från min om vad ”det oväntade” (kreativa) betyder i mötet med en konsumentmarknad. Boken skulle heta ”Fanny business” och till det yttre handla om mångmiljardaffärer men till sin kärna om vad ett skämt, ett practical joke, en plötslig kreativ idé varifrån som helst kan åstadkomma; som den att få de omöjliga japanerna på god fot genom att (via kontakter) få svenske kungen att dyka upp och ta dem alla i hand. Varpå kamerorna smattrade. Och affären gick i hamn. Bilderna hamnade med all säkerhet på centrala platser på kontor i ett land där kungligheter (kejsare) inte är något man träffar än mindre tar i hand.
Kunna själv leder alltför lätt till Konstens gömda värld, omtalad som en unik kraft sprungen ur en gudabenådad själ. Som något som tar sina egna vägar. Jag läser förstås i dagarna, som alla andra som inte gjort det förut, om Lars Vilks. Om jag förstår det rätt menade han att Konst är allt som vill vara Konst, allt som blir något som skaparen av verket eller någon betraktare säger är Konst. Alltså även två brädbitar hopspikade av en treåring. Nyss var Vilks obegriplig nu är han enligt många i ämnet lärda landets störste konstnär alla kategorier. (Det senare en sak för sig). Hur som, jag gillar hans sätt att utmana konstens heliga kor och tänker att han var något stort på spåren. Att detta något handlar om just att ”kunna själv”. Att konst finns i oss alla oavsett på vilken skala vi opererar. Jag tror att han gladdes åt, till och med njöt av att han, som alla skapare av något, visade sig kunna. Kanske mer som ett barn gör än som den skolade konstkännare han också var. Att han inte gjorde detta enkla ”kunna själv” märkvärdigare än det är när man skalat bort det som kommer efter själva skapandet; analys, marknadsföring, paketering, adressering och utskick. Och som inte det vore nog; recensenternas reklam, ett sista sanningens ord om hur verket ska betraktas.
Jag är en dålig snickare, ändå snickrar jag (spikar ihop) små bord, bänkar och pallar ofta av spillvirke som legat under altanen i fyrtio år. Jag är inte snål, så det är inte därför. Inte heller så lat att jag inte tar mig till brädgården. Jag vill kunna själv och skiter i om det glipar eller är lite snett sågat. Har kul medan jag sågar och vill absolut inte att någon ska lägga sig i. I Ådal kallar vi verken för ”Malmstenbordet” etc. bara för att visa att det inte handlar om hur bra det blev utan att det blev och att det var jag som gjorde det.
Samma när jag skriver. Jag vill inte ha hjälp hur mycket bättre de än skulle bli. På byrån fullkomligt hatade jag (i stunden) folk som ställde sig bakom ryggen, pekade över axeln och upplyste mig om att där borde du skriva så här istället. Tidigt hade jag dessutom sådana kunder. En minns jag särskilt. Han hade gjort det till sin uppgift att ”rätta” min text till oigenkännlighet. Det var kanske hans ”kunna själv” som spökade. Sedan lärde jag mig både att skriva bättre och stå på mig. Så fort jag fick råd sa jag därför att då kanske du ska be någon annan skriva dina texter.
Kunna själv handlar således inte bara, inte i min bok, om att kunna bygga hus, skapa en trädgård, laga en trerätters, skriva en bok eller måla en tavla. Än mer om att kunna se, höra, lära in, förstå, dra slutsats, tänka och känna. Jag vill inte i förväg få veta hur bra en bok eller en film är. Än mindre hur den känns. Däremot vill jag inspireras att upptäcka själv, vilket är något helt annat och en konst som kräver sin lärare, informatör, krönikör, recensent, copywriter.
De kommunikatörer som redan misslyckats med att nå fram har svårt att få nya chanser. Själv har jag vissa som jag aldrig läser, ser verk av eller lyssnar på hur bra de än sägs vara. Ofta därför att jag, rätt eller fel, identifierat dem som fastfrusna i sin egen mer eller mindre dolda agenda. Informatörer, kommunikatörer, artister som blivit megafoner, populister och värre än så. Som han som en gång gjorde sig känd genom att visa sig villig och modig nog att vara mobbare av allt och alla i en spalt som krävde det men som nu vill accepteras som författare. Jag misstror alltjämt hans agenda. Eller hon som ansåg sig skyldig att ge sina läsare texter som fick den utpekade att lämna livet. Därför är jag även misstänksam, rätt eller orätt, mot många som ”kommer ut” med sin personliga historia därför att de bestämt sig för att andra behöver den hjälpen. ”Har jag bara hjälpt en enda så är jag nöjd”, låter det. Att svara det naturliga ”för att jag ville visa att jag kunde, inte minst för mig själv” har blivit det onaturliga.
Så är det förstås även med mig och alla dessa snart två hundra krönikor på denna plats. Självfallet skriver jag dem inte i tron att de förändrar något. De är bara försök till samtal mellan dig och mig i hopp om att samtalet ska störa eller bekräfta något du själv bär på i dina gömda eller tillfälligt bortglömda rum. Egentligen räcker det att du konstaterar att jag försöker ”kunna själv”. Att utgå från att någon enda behöver mina texter vore förmätet. Det är jag som behöver någon som läser inte tvärtom.
”En dag i hamn är en förlorad dag” skrev målaren Gösta Werner på en centralt placerad tavla i nämnde Björns segelbåt. ”En dag utan en rad” likaså, kunde jag skalda. Skapandet är vår arvedel. Så är det märkligt nog även med reklam, viss reklam måste man tillägga. Även där gäller driften att till varje pris vilja visa sig själv vad man kan. Att visa reklamköparen att verket är värt sitt pris kommer i andra hand. De reklamköpare som inser det köper bästa reklamen. De ger sina kreatörer lång lina och lösa tyglar, låt vara inom beställningsverkets bestämda ramar. Men de flesta köparna sitter, det ser man av resultatet, hur ny tiden än är i samma gamla gistna eka där det heter att eftersom jag betalar vill jag att du skapar det jag gillar att köpa. Däri ligger reklamens ojusta villkor. Den kommer inte att bli bättre så länge de som köper inte blir trygga med sitt ”jag kan”. Det vill säga ”köpa konst”.
Jag, jag, jag. I mitten av 90-talet umgicks jag en hel del, på kontorstid, med en man som visste hur framtiden skulle se ut. Och faktiskt gjorde det. Det mesta han då förutsade har inträffat. Som att ett litet skitbolag i något som hette it-branschen skulle bli så stort att gamla storföretags aktievärden en dag skulle likna siffrorna på höger sida om framtida it-företags kommatecken. Men framför allt sa han att nu går vi från vi-samhälle till jag-samhälle. Idag vet alla att så blev det. Då tänkte jag att nu tog han väl ändå i. ”Vi” som skapat och fortsatt skapar alla grundläggande former för liv tillsammans. Utan ”vi” hade vi levt som i djungeln där ”vi” enbart omfattar familjen och den mycket nära kretsen. Idag är vi där, med råge.
Min favoritkrönikör Niclas Wahllöf på DN fann som vanligt de rätta orden när han talade om hur vi, särskilt i storstaden, slutat se varandra i ögonen. Som hur cyklisten med lurar i öronen ser ut att stirra rakt fram men egentligen glor in i sig själv i hopp om att det är där som även trafiken pågår. Och alla dessa brädåkare som genar över alla givna fält och heldragna linjer övertygade om att de är på rockkonsert. För att inte tala om alla som avidentifieras inför sin heliga telefon så fort de får en hand fri. Allt för att träffa den lilla grupp de valt eller valts in i. Den lite utökade djungelfamiljen. Den som håller alla andra utanför.
Igår var jag inne i stan, ärendet gick inte att uträtta på närmare håll. Alla som satt i det överfulla väntrummet, utom jag och en kvinna, stirrade in i sin telefon. Kvinnan hade nämligen barnvagn. På gatan tricksade jag mig fram som pjäser på schackbrädet. Tre, fyra mötande i bredd alla med ögonen i sina telefoner var inte ovanligt. På väg till gemensam (?) lunch. En rygg framför som med knapp styrfart rör sig rakt fram i trängseln eftersom personen ifråga checkat ut ur trottoarens gemenskap och den trafikrytm som råder bland mentalt närvarande. Inte ens röd gubbe kunde väcka flera av dem till sans. Jag gjorde medvetet promenaden från Odenplan till Fridhemsplan till en vetenskaplig undersökning. Enligt den borde flera ha dött bara under den halvtimmen. Och gjort flera andra olyckligt vållande.
Jag är inte motståndare till sociala medier. Däremot är jag så källkritisk som journalistutbildningen lärde mig att man bör vara mot allt i media. Utom (!) mot den reklam som öppet talar om vad man vill och vems ärende den går. Det vill säga den reklam som gjorde att vår bok fick heta ”öga mot öga”. Dagens allt vanligare ”reklam” som smyger sig in där vi minst anar det förklädd till vad som helst är motsatsen till ”kunna själv”. Den signalerar snarare att vi kan inget, har därför inget att säga, därför vi låtsas vi att vi är något annat.
PS. Vi var sex i vår lilla biogrupp. Nu är vi bara fem. Bo Bosse Hagskog gick nyligen bort. Bosse var ”den ovillige reklammannen”. En exceptionell läggning för copywriting (all writing; se hans strålande roman Werthers Vrede ) och en ständigt vädrande näsa för vad som rör sig i samhället, kulturen, byn gjorde honom till tongivande i Den kreativa revolution som gav honom, och oss andra, anledning att hålla ut på barrikaderna. Tack Bosse för alla fina samtal du delgav mig och oss. Du kunde sannerligen själv.