Det ska blåsa upp mot tio sekundmeter idag. Rakt sydligt. Jag hade hoppats på sju, åtta och gärna mer ostligt. På att lilla björken till höger om stora tallen ska sluta växa. Inte ta ytterligare någon enda centimeter av vår grandiosa utsikt. Och att glassbilen kör i diket. Visserligen dyker den bara upp kanske varannan vecka, tutar övergivet en stund och försvinner med svansen mellan benen. Den kunde ses som en fläkt utifrån men dess ton är ödesmättad. Minner om en annan tid.

 

Jag sitter så jag har Gaviken i vänstra ögonvrån. Anar omgående om där rör sig något. Det gör det inte. Den stora havsviken fyller en över hundra meter djup sänka mellan långa, höga blåsvarta berg. Inte en enda målad planka eller minsta ansats till brygga lurar ögat att stanna när det gör sitt hundratjugogradiga svep över vyn från vår lilla by. Här ser ut som det gjorde för tiotusen år sedan. Och ändå inte. Varje år har landet höjt sig med en centimeter. Den som kan räkna kan hjälpligt föreställa sig effekten. Ända sedan vi kom hit har jag haft ett siktmärke, en kvadratmeter där jag följer jordens rörelse. En centimeter i taget gör inte stor skillnad, men det gör en halvmeter.

 

Man blir liten i en värld som är stor utan att förhäva sig. Mindre än man blir i New York och Shanghai. Vyn över det lilla livet ger bilförarsyn, det vill säga långt och nära på samma gång. Och en helt annan hörsel. Ljudet av hur jordklotet rör sig, snurrar och vrider sig, hur vinden kvider men inte därför att det blåser i parasoller och fladdrar i flaggspel och plåt. Mer som ljudet av den som rör sig i sömnen. Det är ensamt på ett skönt sätt längs en liten väg där bara vi som bor här rör sig, till och från vår privata lilla naturliga sandstrand. En lyx som borde kosta skjortan men som bara är ett kryss i rutan inför beräkningen av fastighetsskatten.

 

Av och till, nu är det nog en vecka sedan, vandrar vår trogne vattenfogde ner till pumphuset. Skruvar lite och så är allt i sin ordningen igen för de som tar sitt vatten från källan. Den är ett skådespel; en porlande bäck som stiger rakt upp ur berget i en sänka nära stranden. Vi brukar gå dit bara för att skåda underverket. Kostar inte mer än en promenad i oländig terräng. Förr försåg källan oss alla med allt vatten som behövdes. Idag har många i onödan, kan man tycka, borrat eget, även vi. Som om man måste bara för att man kan. Källan är outsinlig, säger de som vet. Men det säger människan hoppfullt om mycket som så uppenbart är bräckligt och på väg att brista. Det bor en Putin i varje land och en Trump i varje stad. Och överallt vakar en hungrig medieindustri på nya smaskiga berättelser att föra vidare. Sanna eller inte kvittar i stort sett detsamma. Även dementin är en bra nyhet. Som gammal reklamman är det trösterikt att se hur det, i osanningens och den lömska försåtlighetens tid, inte är reklamen som är början på det populistiska förfallet. Den är bara en del av liv som naturligt strävar efter att bli större, lyckligare och äldre. Reklamen skapar inte behoven, som man så korttänkt sa förr. Så kostsamt dum är den inte. Den hakar på behov som den upptäcker att den shoppande människan redan har. Det gör den så framgångsrikt att den blivit omistlig för allt och alla som vill skapa något som andra vill köpa. Det vill säga för den handel och det affärsliv som ger oss råd med sporthallar, teatrar och asfalterade vägar. Som industri torde den vara världens största. Och världens, trots det, minst utvecklade. Än idag letar tiotusentals byråer dagligen efter bättre lösningar på samma gamla problem. Och lika många reklamköpare på att försöka förhålla sig till denna obegripliga komponent i det komplexa spelet på marknaden. Reklam är inte början på repet, inte heller slutet. Idag är den dessutom inte ensam om att vara reklam, det är  det mesta som utspelar sig inför öppen ridå; poddar, bloggar, twitters, videos, inlägg, events, sponsring till och med sitcoms, talk shows och allehanda kontentjournalistik. Allt styrt av Information System Creative Officers, det som förr kallades PR-industrin som om möjligt var ännu mer suspekt.

 

Jag märker att jag vill bli en myra och kanske blir det. Det stora berör mig inte på samma sätt längre. Jag blundar inte, men jag ser inte vad som händer inuti, ombord. Som jag gör med segelbåten, den enda på en lång stund, som nu stävar in mot Häggviks natthamn påskjuten av en passande och stadig bidevind. Jag kan känna hur de har det ombord, höra den lätta dunsen när skrovet duckar i vågen, förnimma knirket i de spända skoten, minnas hur den tunga kroppen känns som det måste göra att ensam och fort rida sin häst över vidderna.

 

Jag läser inte tidningen längre som jag gjorde förr sida för sida, bläddrar igenom på plattan. Känner lättnad när jag överlevt fram till korsordet. Jag hör hur man skjuter vilt på stan, hur domstolar vittrar ner i polariserade välfärder, hur hav, skogar och länder brinner upp, blåser all världens väg eller mals sönder. Men också om hur människan envetet försöker med det enda hon har; mötas, samtala, inte ta ett nej för givet, kompromissa, omfamna även galningen, komma igen. Men här, just på denna plätt på jorden, sker det sanningen att säga utan min medverkan. Jag kan anföra att jag med ålderns rätt inte längre är med i matchen. Och att matchen är uppgjord av spelare som inte bara är starkare utan också lömskare. Jag tror inte längre att jag kan läsa, eller uppleva, mig till bättre förstånd och närvaro. Tror inte att en ny resa till plats jag ännu inte sett berikar som de gjorde förr. Jag har till och med tappat tron på att nya maträtter och godare viner förändrar livet. Förstår att andra är där jag var förr. Faller hänförda införda tevens allt fler Mästerkockar i tron att om man lär sig slunga en bearnaise och hackar en lök till fina kristaller samt tuggar i sig alla tänkbara varianter på den enkla kombinationen sött, surt, salt, beskt och umami – så blir man lyckligare.

 

Här äter vi lika gott, för halva priset och utan större besvär. Men gör oss tyvärr fortfarande till så fort det kommer någon. Fastnar tyvärr på sånt vi inte har en aning om vilka agendor som styr. Lockas alltför lätt ut på gungflyn där den medvetna osanningen, om sanningen ska fram, härskar. Jag vet att det är genom att byta ord man skapar och befäster vänskap. Men det gör också tystnad, det lilla betraktandet, konstverket som en miljon myror byggt i skogen där vi väntar att bären och svampen ska växa till. Glömmer att tystna, kalibrera och stilla betrakta en annan båt som nu, på väg ut från Häggviks trygga hamn, möter en rakt ostlig vind som ger fjärilar, inte gäss, på vågorna. På håll ser allt lugnt ut, som flyter hon fint på dansgolv. Men jag vet att ombord stirrar man oavbrutet på tellarna, de små röda ulltossarna, i storen och på liket i genuan för att förvissa sig om att färden går som den är tänkt.

 

Här lever vi på nittio kvadratmeter med litet gästhus, bod och ateljé utan tanke på att bygga ut. Vi känner oss bättre lottade än vi i sjutton år gjorde i fina sjötomtsvillan i Stockholms skärgård. Fyra tusen kvadratmeter tomt med arton fruktträd och hundra meter brygga tog mer än det gav. Här känns en egen vedtrave som årets bästa investering.