Jag hade tänkt skriva några rader om filmen vi grabbar, eller gubbar (kanske kan det heta ”grubbar”) såg här om kvällen. Men så gick jag ut och hämtade tidningen. Precis vid brevlådan bara centimetrar från vår tomtgräns, där ingen någonsin ställer sig, låg tre fimpar. De fanns där inte igår, det är jag säker på eftersom jag dagligen krattar undan grannens löv som varje år blåser in just där. Det kunde ha varit början på en film.
Tre fimpar intill vår brevlåda där våra stenplattor möter trottoarens asfalt. Just där, så nära. Någon måste ha stått där, stannat och länge stått stilla. Jag betraktade fimparna noggrant. Alla var av samma märke. Förmodligen, tänkte jag först, rökta av samma person. De var exakt lika långa, eller korta om man så vill. Och tilltrampade, liksom mosade, på exakt samma sätt. På den tiden jag rökte fanns de som alltid rökte fram till filtret men också de som alltid slängde onödigt långa fimpar. Själv var jag någon slags mellanfimpare. Man kan fundera mycket på vad tre lika långa fimpar på en gata där ingen längre röker berättar. Kedjerökning? Timslång väntan på vad, någon, något? Nervositet? Det vill säga tända, röka, fimpa och tända igen. Men varför utanför just vårt hus mitt i natten? Det kan man bli nervös av att fundera över. Det kan bli mer spännande än allt vad teven senare på kvällen visar sig ha att erbjuda.
Jag är säker på att fimparna inte låg där när jag vid tiotiden kom hem efter biokvällen med grubbarna. Jag skulle ha sett dem. Det står en gatlykta där. Och vem skulle tidigt på kvällen stå och röka tre cigarretter där folk fortfarande rör sig till och från jobb och annat? De måste ha hamnat där mitt i natten. Och kan förstås även ha varit tre personer. Men tre som alla röker? Samma märke? En kan förstås ha bjudit de andra. Det kan också ha varit två, en som rökte två cigarretter och en som nöjde sig med en. Ett är dock säkert; det kan knappast ha varit fyra. Men vem vet, tre rökare och en som slutat? Som inte var nervös. Den iskalle ledaren kanske?
I Brommaspalten läser vi om inbrott och tänker att tack och lov inte hos oss. Och om oförargliga tillgrepp som det heter när stölden visar sig vara ett trädgårdsredskap eller några flaskor vin. Men vi bor i en t-korsning med trafik på två sidor. Och vi har stöldlås på alla fönster, även källarfönstren. Så vad ville han? För det var väl inte en hon? Eller flera?
Men det var ju om en film jag skulle skriva. Om att man aldrig vet man ska få se. Och inte heller om det man ser är verkligt eller filmat.
Bogdan hjälpte oss nyligen med att klippa av och ur vår höga, täta murgröna som nu når andra våningens fönster och balkong. Ett styvt jobb eftersom det måste utföras på stege, något som jag är totalförbjuden att göra. Och numera accepterar eftersom jag känner hur lätt den ivriga handen söker greppa efter rotsystem inne i häcken, men långt från stegen, som kan slitas ner så hela sjok släpper. Men det är en annan historia.
Nu bär det sig inte bättre än att Bogdan är från Ukraina. Det har han alltid varit utan att vi brytt oss särskilt om just det. Vid kaffet, med saffransbulle från Gateau, satt vi och pratade på vår veranda med det glastak som Bogdan varit den ende att våga gå på. Men det är en annan historia. Jag ville förstås höra ”inifrån”, om hans släktingar och vad de berättar. Och visar! Bogdan plockade med sin mobil. Han verkade både vilja och inte vilja visa vad där fanns. Men med Bogdan är det så att man inte pratar skit om jag ska vara tydlig. Men det är en annan historia.
Efter att ha frågat tre gånger om jag verkligen vill se vad som finns i hans mobil reste han sig, öppnade den, tryckte på knappen och lade den framför mig. De finns som kallar den mest drabbande filmen för den bästa de någonsin sett. Jag har svårt att se det så. Filmen i Bogdans mobil var oändligt lång kanske fem minuter möjligen bara tre:
Vi sitter i en bil som kör på en landsväg, en fin raksträcka med skog på båda sidor. Kunde ha varit i Norrland. En sådan väg som man lätt susar fram på i hundratio, med lust på hundratjugo. Fint väder men jag vet förstås i vilken världs sargade hjärta vi befinner oss. Den som sitter intill föraren filmar rakt fram. Bilen saktar ner, något ligger där framme, lite till höger om mitten av vägen. Bilen kryper närmare, längre bort står en bil med öppen dörr. Kameran lämnar utsikten, fokuserar på honom på asfalten. En ung man, en soldat, en död soldat. I diket intill honom ligger en hög med bråte, ett kaos av väskor, kartonger, skor, kläder, husgeråd. Mannen ligger på rygg med ena armen utsträckt över banan, den andra vilar på bröstet med handflatan upp. Handen är smutsig, repig. Kameran studerar oblygt hans uniform, knappar, något slags märke. Bilen har nu stannat, kameran filmar så nära att sidobackspegeln upptar halva bildrutan när den vinklas genom den nervevade rutan och ut över liket. Studerar ansiktet på mindre än två meters håll. En ung man, kanske tjugo? En kille, bara arton? Barhuvad med rufsigt hår. Han blundar, tack och lov. Bilen glider vidare några meter, kameran tittar mot högra vägkanten där ligger en till, och en till och där borta vid bilen två eller tre till. Även där mitt i all bråte. Ett par kängor blir, märkligt nog, intressanta. Ser oanvända ut. Vår bil har nu nått tio, femton meter förbi den första mannen. Till höger ligger tre, fyra kanske fem och ännu fler döda, två delvis på varandra. Jag hinner tänka hur många, om någon, som hann in i skogen? Det är alldeles tyst. Ingen passande musik till. Inga bombkrevader i fjärran. Ingen förnumstig voice over. Det hela är fruktansvärt; scenerna bränner sig in i hjärnbarken. Fastnar i själen eller var nu sånt stannar. Detta är verkligheten inte den, trots kameran, filmade verkligheten. Inget som någon Coppola, Kubrick eller Bergman kunnat återge. Inga klipp till naturens sköna skörhet, molnens rike, fågeln som flyger upp med en förlorad själ till himlen. Inga klipp alls, ingen redigering. Ingenting annat än detta. En halv pluton, eller en tropp, döda soldater inte bara döda utan hastigt kvarlämnade helt emot krigets första regel.
Jag undrar hur många liknande filmer som dagligen korsar rymden, ut över världen men förbi den sidsteppade medieindustrin. Långt senare tänkte jag, eftersom jag fastnat på det där med sanningen i den medievärld som nu står oss till buds, att tänk om även den filmen är iscensatt!
Det var definitivt filmen En persikolund i Katalonien som vi ”grubbar” såg. Väl ute efter att ha skruvat på oss i två timmar slängde vi slarvigt ur oss att den borde vi inte ha valt. Inte ens vid efterföljande middag hade vi hunnit tänka efter. Filmen handlar om en storfamilj på en gård som i en stor fruktlund i Spanien försöker överleva på att plocka persikor, lasta och köra till uppköparen. Det är sista sommaren. De ska vräkas. Inga papper på att markbiten är deras finns. Avtalet i gången bestod av ett handslag mellan ännu levande farfadern och hans dåvarande vän landägaren. Nu stundar nya tider. Träden ska jämnas med marken. Finns ingen lönsamhet. Protester och demonstrationer hjälper föga. Här ska bli solpaneler för hela slanten, på hela slätten. I sista scenen har första grävskopan redan anlänt. Vi förstår att det handlar om nya tider men kanske inte om hur nya, tänker jag så här efteråt. Nya inte bara för jobbens och överlevnadens skull. Utan nya även för naturens, som nu har att böja sig för elektrifieringen av människans nya välfärd. Nya för arvedelen som nu inte längre handlar om tusenårig lokal danskultur utan om att försöka få till ett vinnande klipp på Youtube. Några tonårstjejer övar desperat på sina steg. Sonen odlar cannabis. Som pappan bränner ner. Ännu en kamp mellan det nya sättet att döva ångesten och det gamla att aldrig släppa taget oavsett allt.
Jag börjar tycka att det var en bra film vi såg framför allt för att den vågade, åtminstone för ett par timmar, försöka stoppa tåget; den eviga strömmen av värre och värre fysiska och mentala illdåd, av allt tänkbart och otänkbart mänskligt lidande, av helvetestidens idé att enda sättet att döva katastrofhoten är att visa hur jävligt det kan bli om man bara låtsas tillräckligt mycket. Som Östlund visar hur man gör för att numera vinna i Cannes. En utveckling som gått så långt att en hederlig snutfilm med mord och våldtäkter blir en stunds feelgood innan man går och lägger sig. Den sakta lunkande berättelsen ville kanske bara lugna ner oss, få oss att tänka på det lilla mitt i det stora, rädda oss en stund från det nya jagsamhällets eviga sökande efter nya egotrippar, nya häftiga upplevelser att sprida över scener stora som oändligheten med en postgång med plattformar som lockar tidens alla muskar och trumpar att betala precis vad som helst för att äga ordet. Med allt vad det betyder för det demokratiska samtalet. Igår var det val i USA. Det är verkligen ingen annan historia.
Den mediala så kallade sanningen utgör relief till en fiktiv historia som jag roat mig med att skriva på i ett par års tid nu. Därav så lite skrivet här. Du som fortfarande hittar hit kan ha undrat. På manusbuntens första sida står att ”sanningen är en föreställning”. Det är ingen titel men så är bunten inte heller någon bok.