Igår ringde Björn. Han läser min blogg och har vänligheten att då och då höra av sig med synpunkter. Nu hade han nyss läst min krönika ”Andra halvan” och ville berätta att så lätt är inte det där med ”kulturen i ett företag”. ”Stora företag är ofta historiska sammanslagningar som länge ger svåra störningar”, säger han. Han vet eftersom han som en av landets mest erfarna industrialister suttit på alla chefsstolar man kan tänka sig i såväl SCA som NJA, LKAB, SSAB och Nordbanken.

Han tog kanske åt sig lite av min kritik av storindustribranschens oförmåga att ”berätta vad man gör och vem man är så att vanligt folk begriper”. Så gör den som kan tänka på andra än sig själv; tar åt sig å andras vägnar.

Läser man på om Björn står det tidigt om hans hårda nypor. Aldrig om hans mjuka. Men som få andra jag arbetat med (och det är många) har han framstått som en som fattar att hur det går till inte alltid går att fatta. Han är till exempel en stor konst- och konstnärsvän, inte bara i klädsamma ord och inte i första hand för miljonklippens på Bukowskis skull. Mer för det som skapas på logar och i gamla uthus i byarna runt Nordingrå. Där fann han till exempel vännen Thage Nordholm, som kunde ”måla Norrland som få andra”. Och som även jag fick lära känna.

Många är de konstnärer som Björn på olika sätt stöttat. Genom honom fick jag möjlighet att lära känna Gösta Werner, mannen som kan måla hav och båtar så att det blåser ”tolv sekundmeter nordligt men mojnande mot kvällen”. Tillsammans gjorde vi boken ”Pelle Gedda seglar och Gösta Werner målar”, utgiven på Atlantis. Björn såg till att den bar sig.

Under många år jobbade vi tillsammans. Björn med att bygga upp lönsamma svenska industrigrenar men också, och för den sakens skull, med att lägga ner olönsamma företag utan hopp. Jag långt i periferin med att då och då försöka sätta ord på hans framfart. Som när han bad mig att i hans namn skriva brev till barnen i Grängesberg och förklara varför gruvan måste läggas ner med allt vad det innebar för familjen. En hel skolklass hade skrivit till honom och vädjat om att gruvan skulle få vara kvar. Björn ville att barnen, trots det omöjliga i uppdraget, skulle veta orsaken och kanske så småningom förstå. Han som hade storföretagets hela PR-stab bakom sig valde istället min ensamma penna. Ofta hette det att ”when I´m in trouble I put my guys on the case”.

Efter att ha avhandlat diverse ämnen där han bland annat berättade att han nyligen varit i Nordingrå – åkt marin stridsbåt hela vägen från Stockholm! Då skall man veta att Björn så ung han fortfarande är för länge sedan passerat åttio. ”Det går på sex timmar om man aldrig stannar, femtio knop du vet. Men man är två centimeter kortare när man kommer fram, det studsar och far”.

Sedan nämnde han som i förbigående att han varit i Dubai. Rest med vår gemensamme vän Kurt för att se hur hans Max (hamburgare) etablerat sig där. ”Men” berättade Björn ”här skall du få höra hur det kan gå till i ett av världens största köptempel:

”Hotellet låg i en galleria som årligen har femtiofem miljoner besökare, en svensk galleria får vara nöjd med fem. Väl uppe på rummet upptäckte jag att jag saknade tandborste och dök ner i vimlet av blinkande kommers. Efter att förgäves ha letat på egen hand, ingen fattade vad jag menade, hittade jag en informationsdisk. Inte heller där var tjejerna helt säkra på om jag drev med dem (man kan anta att han använde livligt teckenspråk). Till slut fattade de att jag nog hade något problem med tänderna och visade mig till närmaste apotek. Där möts jag av en kvinna man bara inte ifrågasätter. Vackrare får man leta efter. Jag blev som stum (Björn är norrbottning). Så när hon bestämde att jag skulle ha en elektrisk tandborste och bedyrade att den skulle fungera även i Europa slog jag till. Hon gick bara inte att säga emot. På rummet upptäckte jag att hon givit mig en som roterar med sådan hastighet att man på nolltid får Hollywoodvita tänder. Men också ont i huvudet. Dessutom fungerar den inte hemma”.

Vi skrattar fortfarande när vi lägger på och jag erinrar mig en (av många) dråplig historia från gemensamma övningar. Björn kände en man i båttillbehörsbranschen som ”kunde få stål att böja sig som han ville”. ”Honom ska vi hjälpa”, sa Björn när han ringde. ”Du vet ju vad Lyth står för”. Det gjorde jag eftersom jag ägde en stor fartygskompass av detta ädla, ännu inte digitaliserade, märke och faktiskt funderat på att uppsöka Firma Lyth för behövlig renovering.

”Vi skall köpa firman, sa Björn, ”du, jag och mannen som kan bocka stål. Vi gör ett hembesök, de håller till på Söder, du står för att vi har mat och dricka med oss”. Sagt och gjort, vi stegade ner i en källarlokal som kan ha varit mjölkaffär tidigare. Kom ner i en tvårumsverkstad där tiden för länge sedan stannat. Där gick ett par äldre herrar omkring i grå svalrock. Längs väggarna trängdes skåp med tusen små lådor som vi senare fick se innehöll handskrivna kort, vart och ett en prydlig resumé över varje Lyth-kompass´öden och äventyr. Levererad si och så, justerad då och renoverad då.

Allt nog, efter pyttipanna, öl och en första snaps var det dags för affärer. Björn förklarade vårt intresse. Herrarna såg mest förvånade ut. Björn avslutade med att ”ni har väl något bokslut eller så som man kan titta på”. Han som verkade vara chefen sträckte sig bakåt, fick ut en låda, rotade runt lite och kom upp med några pappersark hopsatta med gem. Björn som läst tusen liknande rapporter behövde inte många minuter, sekunder kanske. Han såg upp och man kunde ana ett stråk av äkta vemod när han med djupt allvar frågade: ”Men vad lever ni av?”.

”Lever?”, sa han som såg ut att vara chefen för Lyths Kompassfabrik, ”jag är egentligen clown”. Och så var det. När chocken lagt sig visade han oss sina posters och berättade om sin lönande affär som inhyrd clown på barnkalas och diverse tillställningar.