Resan började i Sundsvall eller närmare bestämt i Selånger någon mil väster om staden. Det var officiellt sett vårens första dag. Lite kallt i luften men lutad mot en vägg bakom den gamla kyrkoruinen blev det varmt och skönt. Jag blundade, tänkte på vägen genom valvet och levde mig in i den dag då Olav Haraldsson, för nu ganska länge sedan, kom förbi med massor av vänner, gods och förnödenheter och på sitt sätt gjorde platsen odödlig. Från hamnen i Selångersån hörde jag nu liv; skrål, skratt och skrammel. Men plötsligt en dovare ton, taktfast som av marscherande män. Sällskapet var på väg hitåt och jag struntade i att det ännu skulle dröja två hundra år innan den tusenåriga kvarlämningen blev en kyrka i tiden. Istället på hur det berättas att Olav under en längre tid plockat upp likasinnade mot löfte att få vara med om ett mycket speciellt upptåg. En femtioåtta mil lång marsch in i Norge. Vart han ämnade sig förtalte inte mina källor där och då, bara att Olav Haraldsson  slutade sin jordevandring i Trondheim, men då i en kista. Femtioåtta kilometer må vara ett senare mått, då räknade man nog snarare dagsresor till fots inberäknat alla väntade och oväntade umbäranden som ett sådant tilltag alltid förde med sig. Kanske även väpnat motstånd.

Sorlet steg och när det kom allt närmare hördes knirrande ljud från vagnar och rasslet från slädar som släpades i grus och lera men över allt annat detta tramp från grova stövlar. Jag hann tänka på om Olavs fru Astrid och hans lille son Magnus var med eller om de lämnats hos Astrids pappa, han som hette Olof med f, kallades Skötkonung och var Sveriges förste kristne kung. En kort stund tänkte jag att sammanhållningen i familjen kan ha fått sig en törn när Olof inte höll sitt löfte om att ge dottern Ingegärd som fru till Olav. Utan, av okända politiska skäl, förordade systern Astrid.

Men här var större saker än så i görningen. Olav skulle tillbaks till Norge och bli den kung han borde ha blivit flera år tidigare så att han sluppit alla dessa krig och strapatser på vikingafärd i främmande land. Som när han i England var med om att inta Canterbury, där han lär ha gjort sig en rejäl hacka. Eller hjälpte danskarna vid det beryktade slaget vid Svolder. Norge var vid denna tid som Sverige och i stort sett hela den kända världen ett lapptäcke av små hövdingadömen. Född i ett av dem hade han fått smak på mer och karriären pekade tidigt mot att han en dag skulle sluta som kung över Norge eller Norway som vikingarna fick höra engelsmännen säga eftersom de såg den långsmala kustremsan som ”norra vägen”. Den som med samma logik i Tyskland blev Norweg.

Genom sina goda kontakter i Europa, uppodlade genom otaliga resor, heliga och oheliga förbund bland annat med Rickard II hertigen av Normandie, fick hans politiska bana stöd för planerna. (Rickard II, kan parentetiskt nämnas, blev längre fram i historien mer känd som farfar till den sonson som blev den historiska superkändisen Vilhelm Erövraren). Avsikten var således att tacka danske Knut för hans tjänster som sittande kung i Norge och själv ta plats på den lediga tronen. Något Knut gärna köpslog om mot att han fick hjälp med sina  ambitioner. att bli kung i ett ännu större rike, det vill säga i England. Vilket han lyckades med. I England samlade Olav sina mannar och satte av mot norska kusten där stridbare Håkon Jarl stod beredd. Efter många om och men med svek och intriger i en röra bland hövdingar och självutnämnda småkungar, förstår man, nådde han till slut målet att officiellt bli kung över hela Norge. Men när han avslöjade sina planer att kristna norrmännen gick han för långt. Kanske trodde han att det skulle gå lika lätt som på Gotland. Se Olavskulten. Men  i Sverige hade redan Ansgar hunnit  verka och där hade Olav släkt och vänner som stöttade. Kampen i Norge slutade med att han tvingades lämna landet och resa tillbaks till Sverige där han nu hade en viktig frände i Anund Jakob, en bror till hans fru Astrid, som passande nog då blivit svearnas konung. Med hans hjälp mobiliserade Olav marschen från Selånger. Som än idag anges som lämplig promenad för pilgrimer och andra sökare.

Redan här hör jag, medan larmet från hamnen tilltar, hur släkten börjar samlas i Kiev där Olav tidigare stannat och länge bott hos sin svägerska, Astrids halvsyster Ingegärd, gift med storfursten Jaroslav. Deras palats förefaller ha varit ständig mötesplats för all europeisk adel med kunglig glans. Tre döttrar uppvaktas flitigt av den ene tronpretendenten efter den andre, vilket leder till att Ingegärd snart är anmoder till ett flertal kungaätter i Europa bland andra Frankrikes eftersom hennes dotter Anna gifter sig med Henrik I och därmed blir anmoder till det landets alla kommande kungar. Hit kommer senare även Olavs unge son Magnus som stannar i många år innan han påbörjar sin bana med sikte på den norska tron som hans pappa senare efterlämnar. Där vistas även den engelske kungen Edmunds söner och även Olavs halvbror Harald som fann sin hjärtans kär i Elisiv, en annan av döttrarna i huset. Paret hann flytta till Sigtuna innan Harald lät välja sig till samregent med unge Magnus på den norska tronen. Hans framfart i det storpolitiska etablissemanget står inte Olavs efter. Bland annat tillbringar han många år i maktens centrum hos den bysantinske kejsaren Mikael IV i Miklagård (Konstantinopel). Som han hals över huvud tvingades lämna när Mikael dog. För att till sist stupa med en pil genom strupen i slaget vid Stamford Bridge.

Under alla dessa år med Nordens alla kungligheter, avsatta och tilltänkta, samlade runt borden hos Ingegärd och Jaroslav med alla europeiska ”prinsar och prinsessor” närvarande rullar de nordiska vikingarnas öden vidare. Hedningar som bränner och härjar medan de bygger sina samhällen. Här blir min syn förvirrad, vart jag än vänder blicken finner den en kunglighet, som dottern Anastasia som blev drottning av Ungern, dottern Anne som efter Henriks död blev regerande drottning i Frankrike i väntan på att sonen Filip skulle växa till sig. Och förstås sonen Vsevold I som under lång tid var storfurste av Kiev och hans hustru som var nära släkting till bysantinske kejsaren Konstantin. Och så vidare med barn och barnbarn som sprids över kontinenten. Jag försöker höra vad de pratar om men sorlet är för högt och viskandet dolt i tunga draperier. Allt känns som en enda stor släktträff. Kiev är centrum för allt och Nordens vikingar sitter i högsätet. I första hand styrande handelsmän som söker sig fram längs floderna i österled inte minst i Gårdarike runt Novgorod där Rurik härskar över ruserna, ett namn som sägs härstamma från den bit av Sveriges östkust som kallas Roslagen (!). Alla vägar tycks vid denna tid, en bit in på 1000-talet mötas i Kiev. Detta med Rom är överspelat. Så fortsätter det. Olavs dotter Ulfhild gifter sig med hertigen av Sachsen, får en son som ärver titeln och är gift med prinsessan Sofia av Ungern. Som bland andra får dottern Wulfhilde som gifte sig med Henrik av Bayern och på så sätt, via sina barnbarn, blir stammor till den habsburgska dynastin.

Jag vaknar till helt vimmelkantig av allt nytt, som skolan aldrig fann intressant nog, som väller över mig där i Selånger bara för att jag ville se var pilgrimsleden kallad St. Olavsleden tar sin början. Och då råkade slumra till eller som jag brukar; halvsova i ett tillstånd mellan dröm och verklighet. Mellan sant och mindre tvärsäkert men aldrig med ren osanning medvetet inblandad. Olav dog för övrigt innan han nådde Trondheim och den plats i sanden utanför Nidarosdomen där han först sades ha begravts. För att sedan få nya platser anvisade först vid Klemenskirken sedan vid Olav Kyrres Kirstkirke som blev domkyrkans äldsta del. Enligt traditionen står Nidarosdomens högaltare på exakt det ställe där kistan stått. Slaget som blev hans sista, med en dödsorsak som de lärde tvistar om; yxa eller svärd och i vems hand, stod i Stiklestad en bit innanför norska gränsen.

 

Redan år 1031 helgonförklarades Olav Haraldsson. Om han var helgon i den mening som begreppet senare fått återstår för läsaren att själv bedöma. Sanningen är som bekant en föreställning. Idag mer än någonsin. Själv tänker jag att Kiev – är inte det staden där andra erövrare idag gör anspråk på hela historien?