Marken rämnar. Postlådan gapar tom. Inte nu igen! Ser mig om, vill skrika men skrika i Bromma en söndagsmorgon halv sju gör man bara inte. Då kan man, om man är i min ålder, hamna på LVÄ-hem. Jag skyndar tillbaks över det daggvåta gräset, drar morgonrocken om, får upp dörren. Det susar i öronen. Det gör det allt oftare nu för tiden. Jag minns ännu nattens dröm, vilket händer ytterst sällan. Bara fragment som hastigt upplöses omöjliga att fästa till varandra.
Jag brukar inte berätta drömmar. Men den här lockade att få behålla en tid därför att den innehöll inslag som fascinerar i sin obegriplighet. Så är det föstås alltid men här var väggen långt där borta som en gardin neddragen ur himlen, ljusblå med miljoner vita stjärnor, små med spetsiga armar som julstjärnans. Plötsligt vinkar en av stjärnorna med sina spetsar, en enda av en miljon viftar så där glatt som vi gör till sjöss som för att visa att här är jag. Jag vinkar tillbaks. Sedan tappar jag fotfäste, glider utför. Har svårt för att komma upp, vilket är ett vanligt inslag som jag tolkar som att jag vill upp ur sömnen. Resten av drömmen kan vi glömma. Men den där väggen. Och hur en stjärna plötsligt vinkar med sina strålar går bara inte att ta in. Varifrån kom den kopplingen? Vilka krokar hakar i vilka? Väggen som en vacker tapet med ett mönster. Den ljusblå färgen med drag av grönt, en mycket speciell ljusblå nyans mot turkos. Var gömde den sig?
Uppe igen satte mig och skrev ner den bild som dröjer sig kvar. Det är nu, klockan är 06.24, gjort. Skrivandet förlöser, förlåter och försätter. Förlusten av tidningen är som bortblåst. Jag tar fram den gamla platta jag ärvde när Ingrid köpte en ny. Glaset är sprucket, ena hörnet är skadat men den är min, jag har erövrat den, betvingat min kompakta ovana, somliga skulle säga motvilja, mot apparater. De tänker inte som jag, är programmerade av illvilliga typer som vill jävlas. Eller helt enkelt bara har enkelriktad expertkompetens.
Jag tänker på hur vi i somras med flit var utan tidning i två månader. Egentligen låg ingen avancerad tanke bakom, det bara blev så när vi inte adressändrade i så god tid som vi brukar. Först skyllde vi på den jobbiga, en kilometer långa, uppförsbacken till lådan. Men det låg mer bakom. Det vet jag nu. Jag har ärligt talat börjat tala illa om den stora morgontidningen, spelar ingen roll vilken av dem.
Att vi avstod hade inget att göra med att vi vill slippa världen eller nåt sånt. Fly undan vore oss främmande. Vi läser och kommenterar, diskutera har vi slutat med. I somras åt vi vår frukost med teven på men med blicken allt oftare ut över den oändliga bergens krumma ryggar, förbi det högsta, strax under tre hundra meter, som jag identifierat på sjökortet som numera bara är en rulle i garderoben. Tidvis fick vi i oss vad som hänt. Hörde som på repeat det vanliga rundsnacket. Kände igen de vanliga experterna, besserwissrarna, artisterna, alla som älskar att prata. Programmerade faller löven av smått och stort över den stilla morgonen. Snart vet vi till och med vet vilka filmer vi ikväll kan appa oss fram till och vilka böcker vi, inte höll jag på att säga, ska läsa eller lyssna oss till. Någon krånglar till maträtter som vi vet att vi aldrig kommer att ge oss på. Någon har skådespelat i en film som vi garanterat inte kommer att se.
Med morgonen bakom oss, i blåbärsbacken, hallonsnåret eller vedboden, är vi helt med vår tid. Radion har kompletterat fint, nätet likaså och snart kommer grannen med sitt. Vi småpratar om ingenting men till slut även om Ukraina, Kina och hur tacksamma vi är för höjden över havet. Vi bort högt. Därför heter kusten så. När vi ser hur hav och floder dränker folk suckar vi, raljerar över hur våra utsedda ställföreträdare beklagar, till och med sörjer, å våra vägnar. Som han den lille som vevar med armarna, den store mumlaren, den grå snipan och den vassa kniven som man inte skulle vilja nudda ofrivilligt med risk för örfil.
Mest saknade vi korsorden, Ingrid sitt på lördagen och jag mitt på söndagen. Jag tänker plötsligt på Leon, vilket numera händer allt mer sällan, som under ett juryarbete inför Guldägget (typ 1996-97) granskande fnyste åt våra (OCH:s) annonser för Svenska Dagbladet på temat ”en krävande tidning”. Och klämde till med ”det mest krävande med den tidningen är korsordet”. Kanske var det mig han ville åt, han visste att jag hörde. Jag som hade fräckheten att tillsammans med några andra lämna hans kungliga dittills ointagliga borg Arbmans. I så fall var han långsint, det hade gått tjugofem år.
För många år sedan övergick Ingrid till platta. Men läsa tidning på platta var länge inget för mig. Tidningar ska vara av papper, de ska prassla och trilskas i vecket när man viker dem. Jag blev förbannad redan när man lämnade storformatet, menade att så gör man inte. Men vem vill idag ha tillbaks dessa otympliga sjok. Jag måtte vara en konservativ typ. Det dröjde innan jag accepterade att Mac var en bättre skrivmaskin än den nya svarta IBM med kula som jag ömsint vårdade. Lasse Wannberg, denna gudabenådade skribent i det gyllene häradet ”journalistisk reklam” hade kommit till byrån, satt sig i rummet intill mig och monterat upp en apparat, stor som en tjockteve, på ett bord mitt på golvet i det stora rummet. På ett bord intill stod skrivare, radio, musikspelare, bandspelare och allsköns annan apparatur. Som en installation, en cockpit som gjord för honom. På jobbet hade Lasse full kontroll. Först när jag långt senare tittade in hos Sören Blanking i Malmö och såg att han också höll sig med en Mac men nu med en liten platt sak som han prisade med orden ”när jag började skriva på den här skriver jag bättre” fattade jag att min älskade svarta IBM med kula gjort sitt.
Idag läser även jag på platta men försöker envist behålla tidningen på helgerna men märker att den allt oftare blir liggande orörd. Jag drar mig. Efter typ sextio år överger man inte en som man umgåtts med dagligen, ofta ett par timmar. Just nu är det DN som ligger illa till. Vi har fladdrat mellan DN och SvD i många år. Sakta men säkert retat upp oss på rundgången, särskilt de enögda ledarnas, bristen på pedagogisk anpassning av det nya till det gamla, enstaka skribenters oväntade tankebanor, uteblivna tidningar, kön till kundservice bara för att få höra att vi minsann ska få en extra tidning när tiden är ute. Men då är då och nu är nu. Så förmätet och bondslugt. Som när chefredaktören även visar sig vara firmans telefonsvarare. Jag ogillar sånt. Därför har jag så svårt för dagens reklam. Inte i första hand för att den är dålig, utanför att den försöker vara smart. Ändå händer det att den blixtrar till och jag undrar hur övriga förklarar att det fortfarande går. Tiden har ju enligt den digitala läran aldrig varit så ny som den är nu. Och konsten att sälja, världens äldsta mellanmänskliga metod, aldrig så överspelad. Som om nutidens människa slutat tänka, bara reagerar på stimuli, inte känner efter, inget vill, inget orkar, inte har lust med något, inte bryr sig, skiter i vilket. I så fall säger jag; tur att man hann undan.
Allt detta pladder. Allt detta som måste kommenteras, inte av en eller två experter utan av alla som köar utanför för att få muta in sin position, vässa sin image, hitta sin identitet och fortsätta bygga sitt varumärke. Ofta börjar de med att omformulera frågan sedan med att visa att de minsann har hjärtat på rätta stället. Sedan alla dessa ögonvittnen som hörde smällen, alla dessa befattningshavare som inte kan uttala sig om enskilda fall men ändå ställer upp för att inte tala om alla dessa politiker som glömt vad de sa om samma sak förra månaden. Numera tillfrågas även små barn, som för att få det hemska att vara lite mänskligare. ”Trivs du här i området”, kan det heta?”. Tala är ett, pladdra något helt annat.
Som journalistutbildad och tid på Sveriges minsta tidning vet jag att en bra story betyder mer för officinens ekonomi än för publikens ”om sanningen ska fram”. Jag vet att det på redaktionsmötena låter ungefär som på en reklambyrås; vad har vi, vad har konkurrenten, hur ska vi hitta vår vinkel (idé och koncept kallas det på byrån) och hur ska vi kunna få detta att bli mer än ett enstaka skott. En kampanj som håller det vill säga säljer länge. Båda har samma dilemma; ett sortiment av basprodukter och ett behov av att skilja sig från konkurrensen.
Nyligen upptäckte jag dessutom att man trixat med själva papperskvalitén. Övergått till grådaskig lyster och sladdrig gramvikt. Att man inte ens drar sig för att klä sin klassiska förstasida i en kapprock som gör att tidningen förvandlas till en trycksak. Det må vara lockande för dagskassan men direkt skadligt för varumärket. Det finns bättre sätt att visa att reklamen är viktig för tidningen. Jag minns jag den tid då DN styrdes av kvinnor och män som fattade att reklamen är en del av hela upplevelsen, av den totala verklighet som läsaren befinner sig i. Som därför aktivt samarbetade med byråer som kunde leverera annonser som var lika ”intelligenta och smakfulla” som tidningen i övrigt. Som vek sidan tre för annonser som visar att en bra tidning drar till sig bra reklam. Att kvalitet drar med sig kvalitet. Till och med att ”DN gillar reklam” och inte bara som födkrok.
Men det var då det. Idag är varje spaltmillimeter och varje rörlig sekund lika mycket värda i varje enskilt media. Det bidrar inte till att utveckla reklamen annat än åt fel håll. Istället för så kreativ som möjligt blir den så smart det bara går. Det vill säga landar där de smartaste av alla, robotarna, väntar på att få ta över.
Nu kommer återstår bara en enda utebliven tidning till för att jag ska avstå papperstidningen helt. Det oskicket är faktiskt obegripligt. Hur kan man låta allt arbete från korrespondenten på fältet genom hela processen fallera på att tidningsbudet somnade om? När du upprörd ringer får du ingen förklaring. Bandade samtal är inte till för kunden om nu någon trodde det. När jag började i den här branschen drömde varje marknadsförare om att få tala med sina kunder.
