Vi tänker så det knakar och ändå händer inget. Känner efter och tänker ännu en gång. Kollar och repeterar. Gör ett prov, testar. Fattar beslut, håller tummarna. Men det blir inte som vi hoppats. Vi kan vara på väg att ge upp eller låta lagom duga då det otroliga händer. Turen ingrep. Det fullständigt obegripliga gör svart till vitt. Allt därför att vi råkade snubbla över det oplanerade.  Turen syns inte, hörs inte, känns inte. Ändå finns den. Den är inte kvantifierad, inte beställningsbar, går inte att köpa, hyra eller låna. Inte förrän den kliver in och utför sitt hisnande nummer visar den vem den är och vad den kan. Den kommer helt oanmäld men alltid i gott syfte. Vilar på axeln, hör vartåt det pågående barkar och bestämmer sig. Antingen för att hjälpa till eller för att, som mest vanligt, avstå. Den är, som allt som är sällsynt och av yttersta vikt, väldigt restriktiv. 

 

Mycket av det som sker i våra liv är betingat av turen. Eller snarare av det oberäkneliga. Det som ingen kunnat instudera, planlägga eller ens föreställa sig. Det gäller märkligt nog även i affärslivet, till och med där affärerna är miljardstinna och livsviktiga för landet. Och därför hanterade av såväl extremt kunniga som erfarna mänskliga hjärnor. Ofta även påverkade av lättförstådda känslor. Hur ofta har inte turen eller någon i dess släkte, typ lyckokastet och skänken från ovan, varit avgörande för det lyckade utfallet. Någon gick in genom fel dörr, steg av på fel station, tryckte fel nummer. Men också därför att någon i rätt ögonblick hade modet att skämta om det allvarliga, se åt andra hållet, berätta en så dråplig historia att mötet trots stora motsättningar  brister ut i en orgie av skrattparoxysmer. 

 

I bortåt trettio år var jag god vän med Björn Wahlström, en av vårt lands stora industriledare. En hård affärsman i den ytliga pressens ögon, en mjukis i mina; en spelevink och upptågsmakare som älskade det minst väntade, allt det som ingen Masterutbildning i världen lär ut trots att alla vet att det finns sekunder då allt vänder, ord förlöser, bilder öppnar ögon, stämningar förlossar och allt det andra som friden, freden och affären just då behöver. Jag såg de otaliga gånger under alla mina jobb, ofta märkliga uppdrag bakom kulisserna, för LKAB, SSAB och Nordbanken. Men det var givetvis inte Turen Björn var ute efter utan efter konsten, artisteriet och kreativiteten. Turens förtrupp, om man så säger. Läget då kartan ritas om, pjäser åker i golvet och spelplanen blir som ny. Den unika tid då Tillfället får chans att dyka upp och ta över eftersom hjärnans logiska halva, utpumpad av att länge ha stött pannan blodig, inte längre orkar protestera. Såväl Turen som Tillfället och Idén är grenar på det kreativa stamträd som är människans unika.

 

Björn anade, liksom många andra stora ledare, att någonstans i företaget lurar denna stora resurs. Utan att finnas upptagen på tillgångssidan verkar den, dagligen och stundligen överallt. Ibland överraskande lätt att få tag på. Som till exempel när hundratalet industriledare kryddade med allehanda ”artister” och deras respektive bjöds till Kiruna i chartrat plan i samband med att LKAB fyllde 100 år. Stämningen på Bromma var högtidlig. Men en parant flygvärdinna livade raskt upp stämningen. Men inte för att champagnen och canapéerna hon så charmant bjöd på var extremt goda utan för att hon vid närmare betraktande var misstänkt lik Ian Wachtmeister. Runt Björns bord var konstnärerna lika många som direktörerna. Genom honom fick jag träffa många som fine keramikern Hans Hedberg som född i Övik kallade sina verk för ”åstadkommationer”. Det vill säga händelser i stunden. Nästan som tillfälligheter.

 

En annan gren på det stora kreativa trädet är Ingivelsen. Helt omöjlig att planlägga och ofta något som bara en på hundra upptäcker. Som när japanska ståljätten Nippon Steel var på besök med en stor delegation. Mötet ägde rum i en byggnad där även svenske kungen råkade befinna sig. I en paus står båda sällskapen i trädgården, röker och sträcker på benen. Björn såg japanernas blickar. En riktig kung! Så nära en kejsare man kan komma. Han hade träffat kungen förr, gick fram och förklarade läget varpå kungen kom över och villigt ställde sig i mitten av den gruppbild som togs. Den bilden hängde sedan, kanske för evigt, utanför Nippons styrelserum. Den hade oskattbart värde.  

 

Länge talade vi om att göra en bok som samlade inte bara Björns egna exempel utan även alla affärsvänners dråpliga händelser. Som om de bandats, och redigerats väl, kunde bli avancerad överkurs på varje Masterutbildning världen över. Boken hade arbetsnamnet Funny Business. Så sent som när han fyllt nittio låg vi en vecka i var sin solstol på Kanarieöarna och pratade. Det vill säga han pratade och jag antecknade. Hans favorit på firman, oavsett vilken, var den oersättlige säljaren. Han eller hon som i det avgörande ögonblicket vågar släppa handboken och siffergymnastiken därför att plötsligt krävs ”något annat” om säcken ska knytas till.

  

Efteråt kan lösningen låta som en rolig historia men bakom ligger en ocean av visdom. Så frågan, nu när roboten säga vara på väg att ta över allt, är hur den ska veta vad detta andra är när inte robotens föräldrar har någon aning. Vetenskapen vet förstås allt om kemiska reaktioner i kroppen, elektriska impulser i hjärnan, psykologer och filosofer om sammanhang och livets mystiska mening. Men vem kan schemalägga turen? Beräkna sannolikheten för det gyllene tillfället? Ens vara säker på att det roliga skämtet är lika roligt överallt? Tänk om det istället stjälper allt som byggts upp i månader och kanske år.