Blicken fastnar på bilderna framför mig när jag skriver. De är från Atlantis-boken ”Pelle Gedda kappseglar och Gösta Werner” målar. En konstbok i folioformat som ursprungligen var tänkt som en bok i fickformat om kappseglingens viktigaste reglemente. Men som blev en bok om konsten att segla fritt; följa naturens oändliga rättvisa.
Jag hade träffat Gösta, blivit vän med honom och fått se hur lätt han målade åtta sekundmeter nordligt men avtagande mot natten. Hur han med lite blått och några blyertsstreck fick en flera ton tung kropp att rida på vågen, niga på kammen, landa i bakvattnet och skruva sig ur en brottsjös grova grepp. Det hela gick på några minuter. Sist av allt lutade han papperet, lät färgen rinna, tryckte dit lite blyerts och sa; ”så där, strax innan läbåten måste falla”.
Idén att sammanföra de två gentlemännens verk var min. Jag hade även lärt känna Pelle, svensk seglings nestor och tillika jurist. Gösta var utbildad meteorolog men det var ett helt liv på sjön, på allt som flyter från valfångare till tankers, på världens alla hav, som lärt honom hur båtar rör sig i elementen, hur de anar faran, läser vädret innan skepparen gör det. Han blev målare men i själen var han sjöman.
Nyss vid tevens nyheter och dess enradiga berättelser om det totalt obegripliga. Jag önskade mig ut, bort från vår tids allt grumligare flöden, ville sluta halka omkring på vingliga plattformar och lämna försöken att undkomma det moln som säger sig minnas allt. Blicken stannar på en annan liten oansenlig tavla. En inramad annons, som jag fick av skarpsynte Torbjörn Lenskog, om biblioteket i New York som berättar om tjugoåtta tecken som kan få folk att ”cry, hate, love, giggle, wonder, ponder and understand. Sedan tänker jag på hur oförmögen all tids reklam, inte bara vår nuvarande, är att nyttja det som alltid förflyttat människan till andra, och varandras, världar. Hur slappt vi bekantar oss med konsten att med stift och pensel flytta in i andra tillstånd.
Gösta var en bildmänniska, jag mer bokstavens. Kanske därför som vi fann varandra. Men också för det där med sjön och båtar. Inte för kappseglande, det är något annat. Utan för färden, vistelsen, resan, rörelsen. Friheten under ansvar. Och inte minst för vårt gemensamma norrländska arv. Gösta var från Övik, mindre än en timme från mina somrars Ådal. Han hade all världens hav, och alla himlars skiftande väder, att inspireras av. Men också alla hamnstäders nattliga kvarter. Jag blev satt att öva mig i att försöka förstå det så kallade vanliga folkets grå vardag med dess frestelser, lustar och små glädjeämnen. Hans liv blev på allvar, ett felsteg i masten betydde säker död. Mitt ett på låtsas men också, på sitt sätt, på allvar. Kampanjer som betydde allt för så många att livet bokstav för bokstav handlade om framgång, om att inte misslyckas och om balansen på knivsudden där emellan. Om att kunna låtsas men på riktigt, tänker jag och gillar formuleringen.
Man vill inte klaga. Framför allt inte påstå att det var bättre förr. Vi har precis sett serien om hur Sverige reser sig ur misären. Men vi vet, i våra gener, att inuti mänsklighetens samlade arvsmassa måste det finnas sanningar som vi ännu inte upptäckt. Som vi bara kan fantisera oss till; leka med, måla av, skriva om och använda oss av när vi gör reklam. Förstrött flyter tidens allt tröttare såpor förbi. Med lekar, skämt och allvar som säljer lösnummer i allsköns nya kiosker.
Jag minns i inte när dagens reklam senast fick mig att vilja ha den i mitt mentala arkiv. Ser inte vad den pekar på när den tar sina allt omständligare omvägar. Eller vad den tror sig konstatera när den framlagt sina enstaviga bevis. Men jag fattar föstås vad som hänt. Livet på reklambyrån har återigen kantrat åt det håll där handläggarna bor, bort från det hörn där skaparna håller till. Jag tror inte på dagens reklambyrå eller snällare sagt på tidens reklambyråkonstruktioner. Idag åter den del av det storindustriella komplexet som bygger på evig strävan efter ökad effektivitet; snabbare, enklare produktion och distribution. Påhejat av sifferkreatörerna på Wall Street.
Jag hade förmånen, lärdomen, att under några år få möta dem. Män (ännu inga kvinnor) som var mästare på att administrera reklam. Veta hur man bäst fördelar en budget över den postgång som tiden då erbjöd. De sa sig, på våra möten, tro på ordets makt och bildens förmåga att visa även det ögat inte ser, lät till och med påskina att de fattade vad som kan hända när dessa två gör barn tillsammans. Men allt de trodde på var det storindustriella komplexets affärssanningar; stordriftens eviga sökande efter förenkling och förbilligande. Att priset blir att även fördumningen blommar ut får ingen siffertrogen att tveka. Reklam, sa man men aldrig högt, ska massproduceras, masskommuniceras och masskonsumeras.
Men massan varken tänker eller känner. Det är enskilda människor som äger ordet, måleriet, seglingen, makten och därmed såväl härligheten som möjligheten att förstöra allt. Konsten att göra reklam är ett hantverk lika svårt som konsten att blåsa en vacker glasskål. Kosten att administrera verksamheten något helt annat, för helt andra skolor. Så vitt skilda krafter på samma arena brukar sluta med uppror. Till och med med revolution. Till att två vitt skilda kulturer delar på affären men arbetar var för sig med sina färdigheter mot samma mål. Glasblåsare sysslar inte med avancerat marknadsekonomiskt tänkande. I alla fall inte när dom blåser.
Jag tänker på hur Gösta lämnade konsten att prata om väder för att istället bli dess uttolkare. Jag minns våra långluncher på pråmen Nordens Ljus. Han som seglat på allt som flyter ville fortfarande att det ska gunga under fötterna när man äter. När han var åttio år klättrade han fortfarande högst upp i af Chapmans mast. Och fäktade, en tid i oldboysklassen i svenska landslaget, värja som Zorro. Han hade boxats såväl efter reglerna som slagits utan handskar i mindre nöjaktiga kvarter. Ofta tillsammans med kompisen Spanien-Gustaf (också målare). Efter en middag hemma hos oss, när även Torbjörn Lenskog var med, vi hade just färdigställt boken jag nämnde, sa Ingrid; ”han ser piggare ut än er båda”. Vi förstod undermeningen ”som är trettio år yngre och tärda av reklamens hårda liv ”.
Gösta visste berätta, alltid med en svart anteckningsbok och en blyertssstump framför sig. Under alla år har jag undrat vart de tog vägen. När storyn så krävde tog han i så blyertsen smulades. En politiker han inte gillade (Sten Andersson då utrikesminister) hade varit på Arlanda och hälsat Arafat välkommen. Krökt rygg för den jäveln. Gösta fnyste så att folket vid grannborden förnärmat vaknade upp ur sina mer triviala samtal. Han visste inte hur krokig han skulle få till denna krökta rygg, själva böjen så att den riktigt kändes. Om och om igen var han där med pennan. Det skulle riktigt kännas hur Andersson förödmjukade sig. Han ville åt det lilla extra som alltid behövs om om det ska bli något.
Ofta smög jag upp till hans ateljé på Odengatan, Otte Skiölds gamla. Otte var en gång hans lärare i Paris. Stånkade sex trappor med den skaffning Gösta önskade. Alltid två flaskor rödvin, ett paket gravad lax och en baguette från Operakällarens butik som lämpligt nog låg granne med byrån. Där trodde man att jag var på kundbesök. Men jag satt och lyssnade på Göstas bravader i främmande hamnar, hans utläggningar och historier medan han målade och vi käkade från uppdukningen på stora pingisbordet. När historierna handlade om livet i Övik krävde de öviksmål; som den om bonden som stod på tomten och mekade med en utombordare som han hade uppställd på bockar. Plötsligt gick den igång, hoppade av bocken ”och for iväg uppåt´n efyran”. Man förstår att propellern fick motorn att hoppa sig fram i gräset. ”Då for jag efter studsarn, la an mot oljetråge – och då blev´n där”.
Han hade sett allt. Varit överallt, träffat alla. Målat allt och fått med det mesta i sina svarta anteckningsböcker. Hela raden, en halv meter, stod på en hylla i ateljén. När jag sa att ”vi (Atlantis) borde ge ut dem” sa han ”tids nog”. Då höll han, i mina ögon sin tids Fritiof Andersson, på med Taube-sviten. En jättelik målning fylld med inslag ur sin frändes liv. Målningen skulle bli förlaga till en gobeläng som Handarbetets Vänner ville väva.
I många år försökte jag forska efter anteckningsböckerna. Men ingen visste var de fanns. De flesta hade inte ens hört talas om dem. Kanske brände han dem, ett arbetsmaterial. Men för mig en kulturskatt om livet ombord, till sjöss, i masten, på krogen, i ringen. I historierna om allt mellan raderna. Men Gösta Werners måleri finns att se både i Övik och i Simrishamn. Två fina små muséer bär hans namn. Väl värda ett besök särskilt en dag när man vill slippa den här världen. När man längtar efter att få syn på den där andra, som också alltid finns.